En genomgående känsla är att det är USA som står för de mest intressanta black metal-banden för tillfället, möjligen undantaget Norma Evangelium Diaboli-gängen. Kanske har det varit så en längre tid, men det är först nu som bitarna faller på plats för min del.

Min första bekantskap med svartmetallen från andra sidan Atlanten var Weakling och deras opus Dead as Dreams, som jag plockade upp ett par år efter att den släppts och som fortfarande är en av de bästa black metal-skivorna som gjorts. Xasthur började därefter göra väsen av sig och sedermera även Leviathan och Wolves in the Throne Room, som nu har fått ur sig sin tredje fullängdare Black Cascade.

Vad som kännetecknar amerikansk black metal om man ska generalisera en aning, är att den bär större drag av postrock och postmetal, snarare än traditionell, skandinavisk svartmetall, som präglats av de norska banden och deras gitarrslingor. Samtidigt får jag känslan att jänkarna fokuserar mer på det inre psykologiska livet, än häver ur sig ett tämligen explicit kristendomshat, som till stor del är fallet här på hemmaplan.

Wolves in the Throne Room tillhör utifrån ovan nämnda distinktioner själva essensen av amerikansk black metal. Både med sina långa, atmosfäriska låtar, men även sitt anslag och sin levnadsstil. Bandet har valt en alternativ livsstil i jämförelse med dagens kapitalistiska system, som grundar sig på självhushållning och ekologiskt tänkande. En approach som känns väldigt tilltalande och som målar upp en perfekt kuliss till musiken.

Black Cascade tar i princip vid där föregångaren Two Hunters slutade och man känner direkt igen bandets sound. De stillsamma mellanspelen tar inte lika stor plats och intrycket är att Black Cascade på det stora hela är lite mer långsam än Two Hunters var. Samtidigt har framför allt sången en mycket råare ton den här gången.

Och i mina öron är det helt fantastiskt bra.