Det har hänt en del sedan Jenny Wilson försökte le med en svart tand i munnen och tillsammans med sitt dåvarande band First Floor Power desperat jagade ett skivkontrakt. Så här nästan tio år senare är det svårt att förstå den där desperata jakten på kontraktet.

Idag gör Jenny Wilson det mesta själv, även om hon tagit hjälp av många människor i arbetet med andra soloalbumet Hardships!. Hon har inte bara skrivit, spelat och spelat in själv. Hon ger ut det själv också. Så som det görs nu när cd-skivan och därmed skivbolagen slutat agera grindvakt till musiken. Varför krångla till det?

I förhållande till föregångaren Love and Youth är Hardships! en lyxigare skiva. Allt låter lite bättre. Wilson har blivit säkrare i producentrollen och, gissar jag, når betydligt närmare sina uppsatta mål för varje enskild låt. På både gott och ont. Att det blivit lite säkrare och skickligare gör att det naiva och oslipade jag gillade med debuten inte står att finna.

Jag vill verkligen inte gnälla. Men trots att rytmerna och klangerna är långt mer intressanta den här gången känns det också som om avståndet mellan mig som lyssnare och Jenny Wilson som artist ökat. Hon gör det ännu svårare att komma henne in på livet trots att Hardships! tema borde tala för motsatsen. Ändå lämnas jag av känslan att Wilson bygger en mur av ogenomtränglig distans.

Texterna cirklar i mångt och mycket om mödraskapet och livet som förälder. Det borde träffa mig hårdare och säkrare, men jag hör förvånansvärt lite av texterna. Spridda strofer, oftast ur refrängerna, fastnar. Jag har inte tiden och närvaron att ta in verserna.

Mina invändningar till trots gillar jag det här mycket. Like a Fading Rainbow, Clattering Hooves och många fler är utsökta artpoppärlor med tydliga referenser till minimalistisk r’n'b. Det är de sparsmakade arrangemangen och modet att luta mot rytmerna som gör albumet för mig.

The Wooden Chair