Minns ni duon Cat5? Ni vet de som var för sexiga för sina jeans i låten Sexy. Nu har de båda medlemmarna Christina Roos och Hanna Göransson gått var sin väg. Var och en för sig har de blivit soloprojekten Roos och Hanna-Lovisa.
Gemensamt för de båda är att de har tagit ett kliv bort från stormhitten Sexy. Av myspacelåtarna att döma finns däremot de elektroniska trummorna fortfarande kvar, något mer loungeaktiga än de från Cat5. Utöver detta har den drivande leadsynthen som kännetecknade Cat5 nu i soloprojekten ersatts med lågmälda synthljud och ibland till och med gitarrer.

Kvällstidningsvinklar man situationen och tolkar det hela som en fajt mellan de olika soloartisterna, och således ser till myspacestatistiken, leder då Hanna-Lovisa vid dags dato med 9 387 spelningar mot Roos som har 1 144. Den blonda leder med andra ord och det är också hon som nu ska nagelfaras.

Jag tror det är en indiantrend på gång. Det började med MGMT och nu senast var det med videon till Fever Rays låt When I Grow Up. Hanna-Lovisas låt Can´t Wait To See You öppnar i alla fall med ett mantra som låter som taget från en typisk ritual från någon indianstam någonstans i världen. Hela låten är väldigt lågmäld och kommer egentligen aldrig igång. Det är emellertid inte negativt i det här fallet. Det låter lounge och för mig påminner det närmast om Lykke Lis lugnare spår. Stämningsfullt och snyggt producerat. Jag hör bara trummor, mjuk bas och indianmantrat tillsammans med Hanna Göranssons lena sång. Utrycket ”less is more” passar verkigen i detta sammanhang och det avskalade arrangemanget ger verkligen plats för Hannas sång.

På låt två, Substitute, maler ett José González-plock över en dov kick där ett glockenspielliknande ljud pryder refrängen. Enligt hennes twitter är detta den första låt hon någonsin gjort. Nästan i alla fall. Applåder. Även här får Hannas röst den plats den förtjänar.

Den sista låten som man än så länge får smaska i sig från myspacen är I See Red. Även fast det bara är en demoversion låter det väldigt proffsigt. Här får elektroniska ljud ta större plats i ljudbilden jämfört med de övriga spåren och Hanna sjunger med mer rytmik och melodi. Det är tyvärr inte lika loungeigt som de andra låtarna. Det är synd för det var verkligen det som gjorde att jag rycktes med.

Men visst är det alltid svårt att bedöma myspacelåtar. Man vet aldrig hur färdiga låtarna är eller om de ens är tänkta att vara med på den kommande skivan. Det får framtiden utvisa. Så länge väntar jag förväntansfullt.