Första gången jag hörde Fryars var inför min födelsedag förra året. Ja, min snälla storasyster ville hylla mig med lite egolåtar på min stora dag, och mitt i ”Madelene”-letandet hittade hon den här. De andra två låtarna glömde jag rätt snart, men den här föll jag för direkt. Blev nästan lite sugen på att byta ut av de tre ena i mitt namn till ett i, så att jag blev precis som i låten. Madeline.

Fryars (eller frYars) heter egentligen Ben Garrett och är en yngling från London, som gör elektronisk pop med glada undergångsstämningar. Han har blivit jämförd med bland annat Röyksopp, The Magnetic Fields och Nick Cave. Om jag någon gång gör en recension av någon av Ben Garretts hela skivor eller EP:ar kanske jag kommer att dra paralleller till vad jag tycker att hans musik låter som. Inte nu.

Madeline är hämtad från EP:n The Ides som kom 2007 och som också bland annat innehåller pågåiga Olive Eyes.

Fråga mig inte vad den här låten handlar om, ni får gärna spekulera. Jag föll för namnet, och för de antika referenserna förstås.

Playing by rule,
She had guidelines from old times
Down Roman roads like she’s fighting for Cataline

Madeline är i slutändan en utmanande, rolig låt, med flera dimensioner. Kanske en av Fryars bästa. Och det säger jag inte bara för namnets skull. Men lite kanske.