En hel del band som jag gillar, eller bara har läst en artikel om, har droppat relativt obskyra sydamerikanska thrash metal-band som influenser den senaste tiden. Sarcofago är ett namn som ofta har nämnts, Vulcano ett annat och det är de sistnämnda som ironiskt nog landade på min hallmatta med en platta som ska behandlas här.

Vulcano kommer från Brasilien, hörde då hemma på Cogumelo Records bredvid bland andra Sepultura och rör sig i gränslandet mellan thrash och black metal, där råheten varit ett signum om jag förstått saken rätt. En råhet som troligen bottnade i avsaknad av såväl utrustning som inspelningsbudget, men som mynnade ut i en lycklig atmosfär kring musiken.

Bandet var aktivt under större delen av 1980-talet och några år in på 1990-talet, innan det lades på is. 2004 återuppstod sedan Vulcano. De spelade in plattan Tales from the Black Book, som dock aldrig nådde utanför hemlandets gränser då, och man släppte dessutom en split med svenska Nifelheim. I slutet av fjolåret återsläppte I Hate Records Tales from the Black Book, min första kontakt med bandet.

Livsfarligt är ett ord som dök upp i huvudet när jag närmade mig Vulcano-skivan. Att skaka liv i ett gammalt band som legat i träda i tio år och försöka hitta den gnista och aura man omgav sig med då kan gå precis hur långt åt skogen som helst.

Ändå blev jag positivt överraskad. En oväntat hi-fi produktion visserligen, men ändå energisk thrash metal av helt okej snitt, där det dyker upp en hel del härligt smågalna grejer, framför allt på gitarrsolofronten. När de drar ner på tempot dyker det upp en småkuslig stämning och det är nog då skivan når sina höjdpunkter, vid sidan av den på portugisiska framförda Guerreiros de Satã.

Men mest av allt ger mig Tales from the Black Book en önskan om att höra Vulcano hur de lät när det verkligen begav sig.