När jag blev tilldelad I’m from Barcelonas nya album suckade jag för mig själv. Orkar inte med lycklig flermannabandspop om glättiga ämnen som frimärken och annat. Inte för att jag någonsin tyckt att bandet är särskilt dåligt, men inte särskilt kul heller.

Men jag blev till en början glatt överraskad av Who Killed Harry Houdini? som nya skivan med det 28 man starka bandet heter. Inte riktigt så fånigt glatt som jag väntat mig. Att det är ett storband märks inte av särdeles mycket, en positiv sak i mina öron.

Skivor kan vända. Och efter någon dags intensivt lyssnande stod det ändå klart för mig att jag ändå inte är imponerad eller lockad av just den här. I’m from Barcelona har stundtals gått mot någonting som man kanske kan kalla en ”vuxnare” stil, som på lugna Gunhild som de gör tillsammans med franska Soko. Ett av albumets främsta spår.

Melodimässigt finns det många bra spår och skivan kan vid några första lyssningar ge ett härligt intryck, men det är när texterna ramlar på en, till synes ofta meningslösa, som i alla fall undertecknad drar sig ur. Som i en annan av alla låtar med personnamn, Ophelia:

Ophelia had two cars
She’s driving away in one of them
The other one didn’t start
She couldn’t afford to bring it in

Är det samhällskritik? Är det en berättelse som inte säger någonting alls? Jag vet inte.

Den enda låt som verkligen fastnar är öppningsspåret, Andy. Här har vi högkvalitativ pop som lockar till sång. Med en lagom lättsmält text. Och jag tror att det skulle ha kunnat fortsätta där. Om I’m from Barcelona valde att lämna det barnsliga låtskriveri de stundtals ägnar sig åt nu kunde skivan ha en helt annan klang och ett annat värde. Som det är nu vill jag helst bara byta så snart jag kommit till andra spåret, förstasingeln Paper Planes. Men om man gillar hitar som We’re from Barcelona kanske det kan vara någonting.