Tio år in i karriären börjar The Faint att gå på tomgång. Som ett de första banden att fusionera rock och synth på ett sätt som sedan upprepats till förbannelse har de nu till slut börjat kopiera sig själva. För vad är egentligen inte Fish in a Womb om inte ännu en Birth från Wet From Birth, fast sämre?

På Fasciinatiion fortsätter alltså The Faint att låta som The Faint. Många teman återkommer och många ljud används på nytt (”accelererade fis-samplar”, som någon kallade det). Där Wet From Birth lutade en aning mer mot en akustisk instrumentering är Fasciinatiion istället en återgång till den absoluta, mekaniska monotonin. Todd Finks processade röst mässar vidare, som tur för honom har hans band tillräckligt många små knorr- och blippljud (se ovan) i rockärmarna för att man ska kunna undvika att haka upp sig alltför mycket på sångarens föga utmanande ”personlighet”.

När det gäller The Faint har det sofistikerade aldrig varit något av intresse, men i gengäld har de kunnat leverera låtar som klassiska Agenda Suicide och snygga Southern Belles in London Sing. Den enda låt som egentligen står ut på Fasciinatiion är The Geeks Were Right, som, om vi ska vara realistiska, är ett avkok på Agenda Suicide komplett med en föga stimulerande text om, just det, nördarnas revansch. Detta blir än mer tydligt när jag återvänder till Danse Macabre och Wet from Birth för att uppdatera mitt minne. Båda dessa skivor drar sen hårdare än Fasciinatiion, och det är svårt att faktiskt koncentrera sig på den senare.

Det är onödigt att vara direkt fientlig mot Fasciinatiion, men minst lika svårt att vara speciellt entusiastisk. Något som framträder tydligare än någonsin är hur svårt det är för The Faint att riktigt omfamna den industriella tematiken, för att inte tala om när Fink försöker sig på politiken. A Battle Hymn for Children kändes kanske nödvändig att skriva, men väldigt onödig att lyssna på. Krig är skit, det kan vi skaka hand på, inga problem, men formuleringarna känns trötta och tomma. Det The Faint istället excellerar i är på det personliga planet, som i I Treat You Wrong eller Psycho. Gamla, förstörda relationer, cyniska bekännelser, torra medgivanden. Där kommer de till sin rätt. Men på Fasciinatiion är det inte tillräckligt ofta.

Egentligen säger Todd Fink det allra bäst själv:

Does the topic even matter?
Was my throat getting sore?

Han talar om en raserad relation, men det skulle lika gärna kunna handla om hans band. Tyvärr.