Med en strupe från en ung flicka korsad med en galen testosteronstinn man börjar och slutar Jaguar Love. Där har du allt du behöver veta för om du ska bli intresserad av att lyssna på Take Me To The Sea eller ej.

För om du inte fixar Johnny Whitneys stämma kan du lika gärna ge upp från början. Det tog ett tag att vänja sig vid båda rösterna i The Blood Brothers, men kanske längst med Johnny Whitneys. Han var det som tvingade dem att balansera på gränsen. På gränsen mot vansinne och storhet.

Och när The Blood Brothers tog en paus förra året som till slut blev ett avslut var det lite sorgligt. För även om det aldrig blev lika bra som Burn, Piano Island, Burn igen hade The Blood Brothers något jag inte fick någon annan stans.

Så när Johnny Whitney och Cody Votolato slog sig ihop med Jay Clark från Pretty Girls Makes Graves kändes det lite lyckligt.

Men det är inte samma sak. De mest skavande hardcoreelementen är utbytta mot poptoner. Visst finns det likheter och kopplingar bakåt till bägge banden, men ärligt talat är det kanske som tråkigast när de kommer fram som mest (Vagabond Ballroom).

Men jag är heller inte helt nöjd med resultatet. Det är lite för tamt. Jag skulle vilja ha mer kraft och mindre glam. Men med det sagt är det ju samtidigt de glittriga numren jag faller hårdast för. Som Bats Over the Pacific Ocean med taktslag från bjällror. Eller sockersöta Bone Trees and a Broken Heart.