Han håller ett hårt produktionstempo sedan han växlade till svenskan den gode Emrik. På fjolårets album Kontrollen återvände han tillfälligt till funken efter visorna han kom tillbaka med. Det var ett ojämnt album som innehöll både rejäla magplask och ett par riktigt bra låtar.

På Soul Swedish Man visar han upp ännu en sida. Här handlar det, som titeln antyder, om soul (fortfarande främst på svenska). Men framför allt handlar det om blues som gränsar till jazz (eller tvärtom).

Jag tänker ganska ofta på Claes Jansson när jag lyssnar (i Svarta hål som Fabian Kallerdahl varit med och komponerat till exempel). I Kärleken är mäktig är det svårt att inte tänka på Ted Gärdestad (fast det är mest en liten del av kompets fel).

Det är texter om kärlekens ljusa och mörka stunder, livets utmaningar och en gnutta åldersnoja. Soulens, jazzens och bluesens ständiga ämnen. Emrik sjunger med inlevelse och säkrare stämband än de där visorna han försökte sig på och som jag kanske var lite för snäll mot då. Det här är betydligt bättre och dessutom den överlägset jämnaste samlingen låtar han släppt ifrån sig som soloartist.

Det enda jobbiga med att komma på sig själv med att gilla att gå i solljuset och släpa björkris till Soul Swedish Man (sjukt konstig titel förresten) är att det omedelbart påminner mig om att jag nått medelåldern. Men ok då. Så är det. Det här är en bra skiva. Jag är medelålders. Allt är gott.

Sommarängel