Jag ska väl erkänna att det inte var med någon större förväntan om musikalisk fröjd jag satte på Lenny Kravitz 85:e album (eller var det 8:e?). Trots att jag några år under 70-talet (eller var det 90-talet?) lyssnade ganska intensivt på hans två första album.

Med de senare årens allt tröttare och formuläriska singelval i någorlunda färskt minne känns det här ändå som en mindre skräll.

Love Revolution är en lättfotad Are You Gonna Go My Way?-fortsättning som låter lite som om Caesars snöat in på Jimi Hendrix istället för Nuggets-boxens popband. Good Morning är en söt pastisch på Beatles allra trippigaste stunder i utkanten av jordgubbslandet, det är så klart alldeles utsökt trivsamt. Love Love Love är en oväntat stökig funkrockrökare av den sort Red Hot Chili Peppers levererade förr.

Så långt är jag oväntat väl underhållen och faktiskt lite häpen.

Strax därefter vänder det radikalt.

Halvtempopekoralet I’ll Be Waiting är bara det första försiktiga klavertrampet.

Riktigt olyssningsbart blir det i gräsliga hannoverballaden I Love The Rain. Herregud. Efter bara ett par sekunder är jag övertygad om att Klaus Meine ska börja vissla. Självklart toppas låten med ett riktigt förskräckligt gitarrsolo. Just då vill jag faktiskt stänga av skivan och bryta av cd:n.

Alltså det är klart att det går att håna Lenny Kravitz för att han sitter fast i någon sorts retrofälla, men så vad då? Han gör sin grej konsekvent och den här gången stundtals riktigt inspirerat. Och varför skulle han inte spela funkrock?

Ärligt talat gillar jag ju när han gör försiktig solo-Mick Jagger-funk med spräckig jazzsax i Dancin’ Till Dawn. Det måste vara något nedärvt kritikerkorrekt filter som försöker stå mellan oss. Ja, det och några riktigt vidriga låtar då.

Men skit i det.
Heja Lenny!
Det var som fan.

Back in Vietnam får vi diskutera någon annan gång. Den tål annars att diskuteras. Av flera skäl.