dagensskiva.com

48 timmar

Artikel

Nu har The Donnas kontrollen

donnasbild.jpg
Allison Robertson, gitarr, Maya Ford, bas, Brett Anderson, sång, Torry Castellano, trummor.

15.51 sitter jag på tåget mot Göteborg, när jag får ett mejl till min mobil: ”Det ska vara lugnt.” Anledningen till mejlet är min fråga om det är okej att jag blir lite sen till min intervjutid med The Donnas, som är inbokad till 16.00. Mitt tåg anländer 15.57.

Knappt en kvart försenad knallar jag in på Sticky Fingers, där Allison Robertson tålmodigt väntar. Det var lugnt.

Allison Robertson är gitarrist i rock ‘n’ roll-bandet The Donnas. Bandet kommer ursprungligen från Palo Alto, Kalifornien, men bor numera i Los Angeles. Kvartetten har hunnit med att få ut sju skivor och det är med anledning av den senaste, Bitchin’, som bandet gästar Sverige för några spelningar.
– Vi spelade i Stockholm i går och det var jättebra, och kvällens spelning är utsåld. Vi trivs i Sverige och här uppskattar man rock ‘n’ roll för vad det är, säger Allison Robertson, som tycker att bandet passar in bättre i Europa än i USA, där man har ett ok med sig på grund av att de är just fyra tjejer.
– I USA förväntas vi vara politiska eftersom vi är fyra kvinnor i bandet. Men vi har inget sådant budskap, det är inget statement att vi är fyra tjejer, säger Allison, för att sekunden senare säga att bandets budskap lättare kommer fram i Europa.

Jag ber henne utveckla vad det där budskapet som de inte hade är för något. Hon förklarar att det handlar om att gå ut och ha kul; att festa hela natten lång. Och det fattar vi svenskar tydligen.
– Alla här vill bara ha kul, och det är det vår musik handlar om.
Och visst är det så. Temat för texterna har allt sedan bandet startades kommit att beröra i princip samma sak; killar, relationer och fester. Frågan är dock hur många vändor man kan behandla de sakerna. The Donnas bildades redan när tjejerna gick i high school, där man tog sig fram under olika namn, bland annat The Electrocutes, innan man fastnade för bandnamnet The Donnas. I samband med det bestämde sig bandmedlemmarna även för att skaffa artistnamn i sann Ramones-anda och de gick sedan under namnen Donna A, Donna R, Donna C och Donna F fram till 2004 års Gold Medal, när man slopade sin alter egon.

Nu har de hunnit bli 27 år, lever de fortfarande som de lär?
– Vi vaknar sent ibland. Men vi är ansvarsfulla allihop. Vi har hittat en bra balans, säger Allison, som berättar att det har blivit mer festande det senaste året.
– Efter Gold Medal var vi utbrända. Därför flyttade vi till Los Angeles och då har det blivit så att vi uppskattar att festa igen. Det är inte så att det handlar om alkohol jämt, mer om att ha kul tillsammans och det märks i musiken också.

Nya given Bitchin’ är, om Gold Medal var en mer melankolisk och resonerande skiva, en återgång till festtemat.
– Texterna handlar om saker vi gjort och gärna vill göra igen, utvecklar Allison.
Men musikaliskt har Bitchin’ inneburit att man har tagit ett kliv. 70-talets Kiss-inspiration är numera nedtonad, även om Allison framhåller just 70-talets Kiss som den ultimata inspirationen till ett bra riff. Nu för tiden är det 80-tal i Donnas-land och det är ytterst medvetet. Allison nämner Def Leppards Hysteria flera gånger under vårt samtal.
– Jag växte upp med Hysteria och INXS Kick. Men det går inte att göra en sådan milstolpe som Hysteria, säger hon.
Det är också i de regionerna som bandet har hamnat. Bredbent stadionrock med genomarbetade arrangemang, men utan den påfrestande produktionen som många skivor från 80-talet drogs med.
– Vi ville låta 80-tal men med ett modernt sound, säger Allison.
Allison berättar att bandet växte som instrumentalister inför Gold Medal. Jag vill påstå att bandet har mognat som låtskrivare till Bitchin’. Arrangemangen är mer genomarbetade och det är gott om körer att sjunga med i och harmonier som ger nyans åt låtarna.
– Vi jobbade verkligen hårt med arrangemangen och vi ville ha mycket körer. Det är ingen som gör det i dag, åtminstone inte tillräckligt, säger Allison.

De många lagrena i låtarna ställer också krav på bandet på scen. Inte minst på Allison som ensam gitarrist. Det var dock något man tog i beräkning när man spelade in skivan. Producenten Jay Ruston fungerade bra tillsammans med bandet, något som inte har varit fallet tidigare.
– En del producenter har sagt att skivor som vi har tagit med som referensplattor låter dåligt, men Jay gillade det vi föreslog och förstod vad vi var ute efter, säger Allison och nämner såväl Ratt som Def Leppard och Mötley Crüe som inspirationskällor.

Men så har The Donnas haft kontroll över hela processen den här gången. Anledningen stavas Purple Feather Records, gruppens egna skivbolag. Tidigare var hemvisten jätten Atlantic, men bandet kände sig inte hemma där.
– Vi passar inte som majorband, säger Allison, som trots att det blir mer jobb nu när man sköter allt själv menar att saker och ting är enklare.
– Vi får göra alla valen, men vi väljer vem vi vill arbeta med. Vi har folk som gör promotion, merchandise och distribution. Och nu behöver vi inte lägga energi på sådant vi inte vill, vi gör sådant som vi vet funkar.

Och fungerar verkar det som det gör onekligen. Bandet kliver upp på scen inför ett utsålt Sticky Fingers några timmar senare, ser ut att stormtrivas när man tar emot publikens jubel och ger därefter järnet. Men det, som man säger, är en helt annan historia.

Tomas Lundström

Publicerad: 2007-11-21 00:02 / Uppdaterad: 2007-11-21 10:09

Kategori: Artiklar

8 kommentarer

pinsam skivbolagskopia av sahara hotnights, som i sin tur var en blondiekopia

Medlem 2007-11-21 12:06
 

nu vill jag se ett knäck på bandet/artisten som avsagt sig all kontroll,har tröttnat på denna vinkel.

Medlem 2007-11-21 12:49
 

det vore roligt om någon artist någon gång kunde medge att ”kontroll” egentligen betyder ”större del av profitkakan”. och kanske någon gång tacka det onda majorbolaget för marknadsföringen.

annat roligt skulle vara om en artist inte ”mognat sen förra plattan”, och (men nu dagdrömmer jag bara) inte är ”personliga” och ”gör sin egen grej, men visst är det kul att någon gillar det”.

Medlem 2007-11-21 21:11
 

”pinsam skivbolagskopia av sahara hotnights, som i sin tur var en blondiekopia”

Äh, sicket bullshit. Bara för att två band består av brudar betyder ju inte det att det ena bandet är en kopia av det andra. SH och Donnas har ju inte mycket gemensamt (musikalsikt) menar jag. Men du kanske kallar Foo Fighters för en pinsam kopia av Entombed också? Känns ju lika genomtänkt menar jag..

Dessutom gav väl SH ut sin första platta typ ’99. Donnas ’97 eller nåt.

Jugga Oregistrerad 2007-11-22 12:43
 

Jag tror alla band som bara består av tjejer är kopior av varandra.

B Oregistrerad 2007-11-26 19:12
 

Kan ni sluta med den där fördomen? Det är bara töntigt. Säger du att alla ”tjejband” är kopior av varanda så verkar ni ju inte förstå musik. Vissa liknar varandra. Vissa inte. Likadant med killband. Jag tycker det är fel att skriva ”tjejband”. De är väl lika mycket ett vanligt band som ett ”pojkband”?! Band. From now on, please?

A Oregistrerad 2008-10-17 18:33
 

2007 sa du också ”tjejband”.

Medlem 2008-10-17 23:41
 

Noel för några år sen: ”den här skivan är vår bästa sen Morning glory.”

Fredrik Wennberg Medlem 2008-10-18 00:42
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig