Eftersom att undertecknad sitter på ett gästpass, och inte press som herrarna som hittills hunnit uppdatera, blir det för min del genomgående dagssammanfattande texter.
Det regnar växelvis under hela resan till Arvika, och när vi kommer fram är det i ärlighetens namn ganska kallt. Men armband fixas, bilar parkeras och tält slås upp. Åter till vildmarken, eller något.
Det musikaliska inleds med att kasta ett öga på Mando Diao, som jag inte sett live på många år. Ode to Ochrasy var en positiv vändning, och efter vansinnigt turnerande är de givetvis väl samspelta, men på Vintergatan känns det ändå lite som slentrian. Det låter bra, publiken är med men bandet har inte den explosiva energi man kan vänta sig av Mando när de är som bäst.

Dagens stora överraskning är definitivt mina medvästeråsare i Imajica. Förväntningar existerade inte ens när jag stack in huvudet på Orion, men inom fem minuter har jag slängt av mig popkavajen och inlett en solodans runt min handväska. Imajica spelar extremt melodiös, rymlig techno, musik som lämnar andningsutrymme och plats för reflektion och reaktion på ett sätt som Arvikas dansbokningar allvarligt talat inte alltid gör.

Från en tråkig DJ Kvasi sticker vi till Lyran för att titta på grekiska Iambia. De visar sig i princip vara synthvarianten av E-Type. Hysteriska förinspelade beats, en massa rök och stroboskop. Lägg sedan till en mimande frontman med pageklippning som studsar upp och ner i entusiastiska försök att se ond och farlig ut, samt en snygg tjej (okej, skitsnygg) som tyvärr inte verkar göra något annat än att se snygg ut. Men det verkar gå hem hos undercut-publiken.

Få namn lockar på Vintergatan i år. När Bloc Party kliver på klockan 22 är det till att börja med ganska glest i publiken, även om utrymmet fylls upp när de redan som fjärde låt spelar Hunting for Witches, bästa låten från A Weekend in the City. Det är lite svårt att sätta fingret på Kele Okerekes band. De har alltid velat vara lite förmer än de andra banden som kom fram i vågen av kantig, dansvänlig rockmusik, lite mer medvetna, lite mer intellektuella. Men de verkar väldigt nöjda med att skrika ”hur är läget?!” och ”it’s time to fuck some shit up!”. Å andra sidan kan man i och för sig diskutera hur man annars ska interagera med en festivalpublik (killarna bredvid mig skriker ”Håll käften jävla böghora!” som svar till Okereke). Det roligaste momentet är för övrigt när trummisen Matt Tong sliter av sig tröjan och börjar göra hysteriska rockposer innan han återgår till att trumma som en dåre. Över huvud taget är han det roligaste att titta på under hela spelningen. När det gäller Bloc Partys musik är den egentligen rätt… ljummen. Visst bränner det till under Banquet, Helicopter och This Modern Love, men däremellan är det ärligt talat ganska mycket transportsträcka. Mot slutet lyckas dock bandet plocka upp mig och jag tycker faktiskt att det är ganska bra, åtminstone intressantare än på skiva.

Torsdagskvällen avslutas med Nouvelle Vague, som väl mest kan sammanfattas med ”bra men ganska sövande”. Deras format är alldeles för begränsat för att vara intressant i längden. Däremot är jag till skillnad från Hamberg glad över att de inte mesade till det så mycket. På skiva känns deras försiktiga versioner ofta sökta och blir mest irriterande, så jag är nöjd över att se lite mer blod.