Lagom till förra albumet Five Spanish Minutes gav Dee Rangers säregne sångaren Mike Eriksson foten. Personliga motsättningar och skillnader i ambitionsnivå var skälen om jag inte minns helt fel. In trädde istället Per Nyström med sin mer traditionellt raspiga garagerockröst. I samma veva placerade sig Parsley The Lion på mer regelbunden basis bakom farfisaorgeln.

Sammantaget gjorde de här förändringarna Dee Rangers märkligt nog något mer anonyma. De blev ännu ett i raden av kompetenta retroband med en direktlinje till vänner av Back from the Grave-serien. En bit spänning förlorades. Dragkampen mellan den skramliga rocken och Erikssons Elvis-tjocka stämma lämnade ett hål efter sig som inte riktigt fylldes då.

Så trots att Five Spanish Minutes utsågs till årets garageorckskiva på flera håll spelade jag den bara ett par gånger innan den hamnade i ångesthögen (skivor jag borde, men inte hunnit, skriva om).

Även om Blue Swedes inte innebär någon revolutionerande förändring sen sist tycker jag att den är mer engagerande. Nervigare. Visst, det handlar fortfarande om traditionstrogen garage som placerar sig fint bredvid svenska orkestrar som The Maggots, Freinds eller någon annan av de miljoner Måns P. Månsson-relaterade banden där ute. Eller tidiga Kinks och Sonics för att tala om urfäder.

Men ibland behöver jag faktiskt en samling nya garagelåtar. Det hjulet behöver inte nödvändigtvis uppfinnas igen för att jag ska trivas. Kanske snarare tvärtom. Dee Rangers gör det de ska och levererar med säkra händer med jämna mellanrum. En liten utveckling finns också i den blå balladen How Can You Know? som avslutar skivan. Med en tids vila från scenen var det här precis vad jag behövde för att bli lite sugen igen.