Lördag
Tio nyanser av gult
I pauserna mellan allt äggmålande, kycklingar, must och påskharens mystiska besök hos barnen, och för den delen även hos oss som inte tappat suget efter godisfyllda wellpappägg, kan det vara skönt att koppla av med lite musik i vårsolen eller i tv-soffan.
Till skillnad från julen så har påsken ingen direkt musik knuten till sig, förutom möjligtvis några kristna psalmer och hymner om Jesu lidande som ändå ingen orkar lyssna på. Just därför har dagensskivaredaktionen gjort den ultimata tio i topplistan över skivomslag med gula inslag.
Glad påsk!
1. Stevie Wonder ”Innervisions”
Med sin funk- och pop-osande soul, på teman som det urbana livets svårigheter, samtida politiska skandaler och andlighet är ”Innervisions” från 1973 en av Stevie Wonders bästa och mest betydelsefulla skivor. Låtar som ”Golden Lady”, ”Visions” och ”Don't You Worry 'Bout A Thing” står sig i konkurrensen med de gladpoppiga 60-talsspåren likväl som 1976 års bejublade ”Songs In The Key Of Life” och skamfläckar som ”I Just Called To Say I Love You”. ”Innervisions” är Stevie Wonders förmåga att berätta historier ackompanjerad av tidlös musik. Fantastiskt.
Med sin funk- och pop-osande soul, på teman som det urbana livets svårigheter, samtida politiska skandaler och andlighet är ”Innervisions” från 1973 en av Stevie Wonders bästa och mest betydelsefulla skivor. Låtar som ”Golden Lady”, ”Visions” och ”Don't You Worry 'Bout A Thing” står sig i konkurrensen med de gladpoppiga 60-talsspåren likväl som 1976 års bejublade ”Songs In The Key Of Life” och skamfläckar som ”I Just Called To Say I Love You”. ”Innervisions” är Stevie Wonders förmåga att berätta historier ackompanjerad av tidlös musik. Fantastiskt.2. Kraftwerk ”Computer World”
Gul är förmodligen en av de mest odatormässiga färgerna. Tillsammans med, tja, rosa. När stenansikteskvartetten 1981 gulmålade omslaget till ett album tillägnat datorer, när andra färger på datorer än nyanser av grått fortfarande låg drygt 15 år framåt i tiden, var det mer rock'n'roll och punk än det mesta de genrerna spottat ur sig. Att det var bättre än precis allt annat i nämnda genrer är förstås självskrivet. Om man dessutom plockar bort en av låtarna och byter ut första bokstaven i alla kvarvarande låtar mot helt andra bokstäver, så får man ordet ”yellow”.
Gul är förmodligen en av de mest odatormässiga färgerna. Tillsammans med, tja, rosa. När stenansikteskvartetten 1981 gulmålade omslaget till ett album tillägnat datorer, när andra färger på datorer än nyanser av grått fortfarande låg drygt 15 år framåt i tiden, var det mer rock'n'roll och punk än det mesta de genrerna spottat ur sig. Att det var bättre än precis allt annat i nämnda genrer är förstås självskrivet. Om man dessutom plockar bort en av låtarna och byter ut första bokstaven i alla kvarvarande låtar mot helt andra bokstäver, så får man ordet ”yellow”.3. Josh Rouse ”1972″
Mannen som förmedlade vintersånger, julfirandebetraktelser och stjärnglans är numera det säkraste vårtecknet. Den första av Josh Rouse ljusare album är tveksamt vemodigt, för under ytan finns självsäkra danssteg, jävlar anamma och nylonskjortor i påskgult. På gränsen-saxofoner och discostön sätter tillbaka klockan 35 år. Småfunkiga popmelodier i ett välproducerat skal var precis vad Rouse och vi behövde.
Mannen som förmedlade vintersånger, julfirandebetraktelser och stjärnglans är numera det säkraste vårtecknet. Den första av Josh Rouse ljusare album är tveksamt vemodigt, för under ytan finns självsäkra danssteg, jävlar anamma och nylonskjortor i påskgult. På gränsen-saxofoner och discostön sätter tillbaka klockan 35 år. Småfunkiga popmelodier i ett välproducerat skal var precis vad Rouse och vi behövde. 4. Beat Happening ”S/T”
Amerikansk minimalistisk indiepop har aldrig låtit bättre än precis så här. Söta, superenkla, slamriga och naiva sånger som gjorda för handklapp med ett leende på läpparna. Utan att någonsin bli påfrestande mesiga, med andra ord egentligen mer rock än twee. Att trion turades om att sjunga, spela på basen, gitarren och trummorna är så klart en bra sak.
Amerikansk minimalistisk indiepop har aldrig låtit bättre än precis så här. Söta, superenkla, slamriga och naiva sånger som gjorda för handklapp med ett leende på läpparna. Utan att någonsin bli påfrestande mesiga, med andra ord egentligen mer rock än twee. Att trion turades om att sjunga, spela på basen, gitarren och trummorna är så klart en bra sak.5. The Sequence ”The Sequence Party”
Långt innan Salt 'n Pepa fanns The Sequence. Trion från Sugarhill var kanske inte en renodlad hiphopgrupp, men det var här Angie Stone först gjorde sig ett namn som Angie B och rappare (hon hette Brown i efternamn på den tiden). Kanske inte mer än en parentes i musikhistorien idag, men ändå väl värd att leta fram för den som gillar ljudet av mötet mellan disco, funk och tidig hiphop.
Långt innan Salt 'n Pepa fanns The Sequence. Trion från Sugarhill var kanske inte en renodlad hiphopgrupp, men det var här Angie Stone först gjorde sig ett namn som Angie B och rappare (hon hette Brown i efternamn på den tiden). Kanske inte mer än en parentes i musikhistorien idag, men ändå väl värd att leta fram för den som gillar ljudet av mötet mellan disco, funk och tidig hiphop.6. The Pipettes ”Pull Shapes” (7″)
När det inte duggar särskilt tätt om gula metalskivor som man vill lyfta fram får man gräva lite djupare. Eller djupt och djupt, ”Pull Shapes” är en av förra årets bättre låtar utanför metallen. Den har spelats flitigt och står således långt fram i sjutumsstället. Att skivan dessutom presenteras på lysande gul vinyl och att baksidan innehåller ett schema för rörelserna till låten är givetvis bara bonus. Bra sådan.
När det inte duggar särskilt tätt om gula metalskivor som man vill lyfta fram får man gräva lite djupare. Eller djupt och djupt, ”Pull Shapes” är en av förra årets bättre låtar utanför metallen. Den har spelats flitigt och står således långt fram i sjutumsstället. Att skivan dessutom presenteras på lysande gul vinyl och att baksidan innehåller ett schema för rörelserna till låten är givetvis bara bonus. Bra sådan. 7. Athletic Mic League ”Sweats and Kicks”
Texture, Vital, Buff(1), 24kt, Dj Haircut, Tres Styles och Grand Cee lämnar antagligen de flesta hiphoppare som frågetecken, vilket är sorgligt. För atleternas andraalbum är en underjordsklassiker, nyskapande och varierande, men ändå klassisk boom-bap. Trots att skivan kan ses lite ojämn hjälper övergrymma spår som ”The Declaration” och ”The Lovliest” att väga upp några av de svagare spåren.
Texture, Vital, Buff(1), 24kt, Dj Haircut, Tres Styles och Grand Cee lämnar antagligen de flesta hiphoppare som frågetecken, vilket är sorgligt. För atleternas andraalbum är en underjordsklassiker, nyskapande och varierande, men ändå klassisk boom-bap. Trots att skivan kan ses lite ojämn hjälper övergrymma spår som ”The Declaration” och ”The Lovliest” att väga upp några av de svagare spåren. 8. Asian Dub Foundation ”Community Music”
Det kan väl inte vara en tillfällighet att Asian Dub Foundations bästa skiva är gul? Knappast. Med ett driv och genreblandande kreativitet med inspiration från allt från dancehall och punk befäster sig ADF som en av de mest välrenommerade alternativa electronikagrupperna från England. Lägg där till deras medvetna texter och deras fjorton års erfarenhet som grupp, stabilt.
Det kan väl inte vara en tillfällighet att Asian Dub Foundations bästa skiva är gul? Knappast. Med ett driv och genreblandande kreativitet med inspiration från allt från dancehall och punk befäster sig ADF som en av de mest välrenommerade alternativa electronikagrupperna från England. Lägg där till deras medvetna texter och deras fjorton års erfarenhet som grupp, stabilt. 9. Coldplay ”Yellow” (CDS)
Singeln ”Yellow” var det första jag hörde från Coldplay. Steget från den intima stämning som präglade denna första kontakt till den grandiosa arenapop som är Coldplay idag börjar kännas ganska stort. Coldplay är numera i sig någonting stort, snarast en företeelse. Bandet har utvecklats och musiken förfinats till perfektion. Men den vackraste melankoli som bandet har fått ur sig är fortfarande den där första skivan ”Parachutes”. Här lyckas Coldplay framföra sin gitarrpop med en sådan anspråkslöshet och Chris Martin sjunga med en sådan uppgivenhet att jag inte kan annat än att känna mig blå. Men när det kommer till färger är det komplementfärgen till blå det handlar om. And it was all yellow.
Singeln ”Yellow” var det första jag hörde från Coldplay. Steget från den intima stämning som präglade denna första kontakt till den grandiosa arenapop som är Coldplay idag börjar kännas ganska stort. Coldplay är numera i sig någonting stort, snarast en företeelse. Bandet har utvecklats och musiken förfinats till perfektion. Men den vackraste melankoli som bandet har fått ur sig är fortfarande den där första skivan ”Parachutes”. Här lyckas Coldplay framföra sin gitarrpop med en sådan anspråkslöshet och Chris Martin sjunga med en sådan uppgivenhet att jag inte kan annat än att känna mig blå. Men när det kommer till färger är det komplementfärgen till blå det handlar om. And it was all yellow.10. Placebo ”Without You I’m Nothing”
Placebos andra album, och kanske, kanske deras mest älskade. Jag var en gång i tiden förälskad i Brian Molkos feminina, intensiva röst och allt det smuts den sjunger om. Och jag tycker fortfarande att det är just Molkos röst och de skitiga texterna som gör Placebo som bäst. ”Without You I’m Nothing” är ett bra exempel på det lagom råa och när jag lyssnar dyker bilder av mörka, lortiga källarlokaler upp i huvudet. Knark, sex, ångest och förbjudna känslor är som bäst när det är Placebo som framför det.
Placebos andra album, och kanske, kanske deras mest älskade. Jag var en gång i tiden förälskad i Brian Molkos feminina, intensiva röst och allt det smuts den sjunger om. Och jag tycker fortfarande att det är just Molkos röst och de skitiga texterna som gör Placebo som bäst. ”Without You I’m Nothing” är ett bra exempel på det lagom råa och när jag lyssnar dyker bilder av mörka, lortiga källarlokaler upp i huvudet. Knark, sex, ångest och förbjudna känslor är som bäst när det är Placebo som framför det.Publicerad: 2007-04-07 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-12 18:28
25 kommentarer
Varför är inte Closer med?
Den är ju jättegul, kolla bara:
http://www.last.fm/music/Joy+Division/Closer
#
Fast titeln låter ju iofs som ett nyårslöfte…
#
Kraftwerk – Computerwelt
Belle & Sebastian – Dog On Wheels
Kent – Isola
Genesis – Nursery Cryme
Talking Heads – Speaking In Tongues
The Flaming Lips – Soft Bulletin
Hot Chip – Coming On Strong
Är 7 fina gulskivor.
#
Lambchop – "How I Quit Smoking" till nästa gång kanske.
#
erimos: okej, jag erkänner, det var jag som var kär i Brian Molkos röst…
#
At the drive-in – Relationship of Command?
#
Pelole: Hade jag orkat bläddra mer än vinylen hade ATDI garanterat varit med på listan över skivor jag valt bland.
#
lite småkul att hela redaktionen skriver "ag var en gång i tiden förälskad i Brian Molkos feminina, intensiva röst och allt det smuts den sjunger om."
Vi kunde nog ana det redan innan, höhö.
#
Velvet Underground, bananskivan. Är inte dne gul kanske!!!!!!!!
#
Jag gissar att Ola har skrivit om Kraftwerk och Tomas om Pipettes…
#
Äntligen något färglatt. tack för inititivet. Eller är det bara jag som tycker det varit mkt doom-metal?
#
Hur kunde jag glömma Dizzee. Hade lätt tagit sig in på top 3. Kanske knipit guldet. Det får bli nästa år. Gult är snyggt!
#
Iggy Pop – Lust For Life
#
Turbonegro – Apocalypse Dudes är gul. En fin skiva för oss som vill slippa jobbigt "seriös" musik och bara supa och böga loss sådär till påsk!
#
Dizzee Rascal – Boy in da corner
Isolation Years – Inland traveller
Ane Brun – Duets
#
Elton John – Yellow brick road
Primus – Sailing the seas of cheese
Nine inch nails – The downward spiral
#
Beat Happening, ja fy fan. Där har vi ett band som kunde spela på beasen!
#
Webstrarna "I Kärleksgruvan"?
den är gul.
#
Ojoj, ifall folk ska börja lista alla sina gula album, så är det kanske bäst att jag nämner Hot Chip – Coming On Strong innan någon annan gör det.
#
Oj vad krystat, men det var ändå kul ;).
#
1. Stevie Wonder – Innervisions
2. Prince – Sign 'O' the Times
3. Jimi Hendrix – Electric Ladyland
4. Lauryn Hill – The Miseducation of Lauryn Hill
5. George Benson – Breezin'
6. Van Morrison – Moondance
7. Talib Kweli – Reflection Eternal
8. Earth Wind and Fire – Spirit
9. The Brothers Johnson – Right on Time
10. Velvet Underground – VU and Nico
#
Bad Brains och Blurs självbetitlade album. Och Joy Divisions "Closer" är ju gulaktig…
#
Schysst gul-pimpat! Mina gula skivor sträcker sig inte längre än till Grandaddys Excerpts from the diary of Todd Zilla, Ants Cure for broken hearts och Bear Quartets It only takes a flashlight to create a monster EP. Men det är ingen dålig trippel det. Glad påsk!
#
Rolig!
Jag skulle vilja tillägga:
Clap Your Hands Say Yeah – Clap Your Hands Say Yeah
The Boy Least Likely To – The Best Party Ever
Regina Spektor – Begin to Hope (Ltd edition)
#
[...] vara mer flexibla. Ni har redan sett prov på detta i och med vår kvartalsrapport och vår gula påskafton. Gästrecensionerna kommer fortfarande vara kvar, men inte lika [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).