Att ”Fishscale” var en av fjolårets mest kanoniserade hiphopskivor råder det väl ingen tvekan om? Att se på ”More Fish” som inget annat än ett försök att casha in på den mediala jackpoten när den släpptes lagom till julhandeln vore förmodligen lika naturligt.

På många sätt tycker jag ändå att det här som borde vara överblivet och rester är mer intressant. Visst det är inte lika lyxigt, varmt och homogent slutputsat som materialet på ”Fishscale”, men just där ligger också det här albumets styrkor. Att det inte är lika välpaketerat gör att det känns mindre tillrättalagt vilket gör det roligare att lyssna på flera gånger. Trots att kvalitetsdipparna är djupare.

Den ettriga ståbasen i första spåret, ”Ghost Is Back”, som dessutom kryddas med ett saxofonknorr och scratch värdigt Bomb Squad får mig att öppna de skeptiska portarna till mitt hjärta. Så sjukt bra att det kör över hela ”Fishscale”. Och då har jag ändå inte nämnt funkflöjten som kommer in i andra versen än.

De svischande ljuden av svärd och skottsalvor ur någon gammal film som fyller ”Guns n' Razors” gör mig nostalgiskt lycklig. Skallen nickar fram och tillbaka och ett skanderande ”Wu-Tang, Wu-Tang” ljuder genom hjärnan. Sprayflaskan i ”Outta Town Shit”. Hymnen från den smutsiga sidan, ”Josephine”, med en kort R Kelly-värdig gospelkör som stöter fram ett kort ”sooner or later” strax innan låten är över påminner om det hjärtskärande debutalbumet. Ghostface lägger verser på övergrymma Amy Winehouses ”You Know I'm No Good” och skapar ny magi. Jo, listan kan lätt göras längre.

Visst finns det en del som mest flyter förbi, men höjdpunkterna väger upp och över.

Kanske vore det tjurigt att hävda att det här är bättre än ”Fishscale”, men jag är allvarlig när jag skriver att jag hellre lyssnar på ”More Fish”. Samtidigt som jag ställer mig i skamvrån för att jag lät den ligga olyssnad till efter årsskiftet. Missa den inte du också.