Det är inte utan att vara lite bedrövad jag till sist stänger av Trent Reznors pubertala ångest någonstans där han brölar ”Uh-With-uh-Teeth-uh!” accompanjerad med en simpel basgång och en trumvirvel. Jag orkar helt enkelt inte mer, hur mycket jag än älskar Nine Inch Nails.

Min favoritplatta är NIN:s The Downward Spiral, en skiva som verkligen berörde mig, på många olika sätt. Jag var förstås inte långsam med att plocka upp de andra betydelsefulla plattorna som enmansorkerstern Trent Reznor klämt ur sig under årens gång; The Fragile (eller åtminståne första discen) är som att vandra genom ett döende men vackert landskap, Broken är som att få huvudet krossat av en tretonstyngd och Pretty Hate Machine är som att bli stucken av massor med små, finstämda, elektroniska nålar. Bra grejor helt enkelt, lättillgängligt och svårt på samma gång.

Och slutligen, With Teeth är som att … dricka ljusgrå målarfärg? Jag öppnar det tråkiga omslaget och möts av en stylad Trent Reznor som står och ser lite låtsascool ut. Men värre blir det när jag kör in plattan i stereon … Den första låten är bra. Annorlunda pianoballad som urartar i någon sorts stämsång med cirka fem stycken Reznors som skrålar i harmoni med varandra. Låt två däremot …

Ett hysteriskt trumsolo och lite gnissel som ska föreställa en melodi utgör låtens grund medans Trent gör sitt bästa för att låta arg. Detta mina damer och herrar, kan vara en av de sämsta låtarna som Nine Inch Nails någonsin gjort: till och med sämre än Kinda I Want To på Pretty Hate Machine … Och den är ändå inte den sämsta på skivan.
Gud hjälpe oss.

Skivan tragglar vidare mot The Collector som är så hysteriskt tråkig att jag nästan somnar i soffan jag sitter nedsjunken i. Framförallt texten oroar mig, det är nästan självparodiserande och kan inte tagigt särsklit lång tid att skriva.

I pick things up
I am a kolläktööör
And things, well things, they tend to accumulate
I have this net
It drags behind me
It picks up Feelings
For me to feed upon

Inte undra på att det inte följde med ett texthäfte till skivan denna gång.

Efter att Trent sjungit klart om sitt parasitiska känslonät kommer The Hand That Feeds. Ingen gäspning i världen kan beskriva hur standardiserad det här spåret är, låter som Linkin' Park eller något i den stilen. För att förklara detta har Trent sagt att låten är ett slag mot USA:s regering och för att få ut budskapet så var han tvungen att göra sången till en ganska simpel poplåt. Jaha, det är antagligen såhär man belönar sina fans som väntat fem år på något nytt …

Efter att ha färdats genom ytterligare ett par tråkiga låtar (i synnerhet Everyday is Exactly the Same) och ruttna texter är vi framme vid skivans totala bottennapp, det tidigare nämnda titelspåret. Texten är inte katastrofal men det är melodin och framförandet. Trent tänkte väl låta förförisk/sexig/mystisk … Nej, i ärlighetens namn vet jag fan inte vad han försöker när han stönar (på riktigt, han stönar) fram refrängen Uh-With-uh-teeth-uuuuuh!. Själv ligger jag dubbelvikt av skratt, och jag tror inte att det var den önskade reaktionen.

Right Where It Belongs är ett ganska tamt försök att återskapa Hurt eller The Great Below och Beside you in time är fruktansvärt enevrerande att lyssna på med sin surrande melodi.

Jag trodde att det var omöjligt att göra parodi på Nine Inch Nails, men det verkar som att Trent slutligen gjort det själv. Att två av det tråkigaste låtarna blev singlar (Every Day is Exactly the Same och The Hand That Feeds) är ett mysterium. Har NIN gått och blivit kåta på MTV? För det är så den här skivan låter. Den blir inte bättre vid andra, tredje eller tionde gången jag lyssnar igenom skivan; att lyssna på den fler än två gånger borde räknas som självdestruktivt beteende. Jag vill verkligen tycka om den här plattan, men det går tyvärr inte. Det här är något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva: Skit signerad Reznor.