Vid den legendariska konserten i Madison Square Garden, då Bob Dylan firade trettio år i skivbranschen, hade han speciellt bett Nanci Griffith framföra hans ”Boots of Spanish Leather”. Hon fick inte vara med på skivan som senare gavs ut från konserten, men för någon som har skrivit så mycket eget material är det konstigt att Nanci Griffith främst är känd som någon som tolkar andras verk. Även om hon är verksam som folksångare vilket är de traditionella sångernas genre nummer ett.

På albumet ”Ruby's Torch” tolkar hon sånger av Tom Waits och Jimmy Webb. Hon framför några av sina egna verk och ett av spåren har främst hörts med Crystal Gayle och Willie Nelson. Gemensamt har de ett längtande och trängtande från en olyckligt älskande kvinna. Ensam i en rökridå, hundögon, sammetsklänning och en blick lyft mot taket. Åh, älskling kom tillbaka. Det är månljus, stjärnor och stråkar. Medelålders längtan ackompanjerat av ett medelålders gitarriff.

Nanci Griffith har en fantastisk röst. Den är mörk, klar och åldrad – en alldaglig Emmylou Harris – men utan den förbannade smärtan som sångerna talar om. Visst hör jag att hon är lite förbittrad och ledsen, men dels är arrangemangen för oruffiga för smärtande sånger och dels kan en Kenny G-saxofon dyka upp precis var som helst. Sopransaxofonen klipper betyget med minst två kuber.

Jag vet inte vad Tom Waits tycker om Nanci Griffiths versioner av hans ”Ruby's Arms”, ”Grapefruit Moon” och ”Please Call Me, Baby” men det är främst för dessa spår jag bemödar mig med att lyssna ordentligt på albumet.

Det är döda sånger.

De är vackra och Griffith sjunger dem med rejäla andetag. Det är inte det. Det är en kuliss, en gatlykta på en teaterscen, ensamhet framför en publik. Det är nu jag nästan använder uttrycket ”det är inte äkta” men jag lovar att undvika det. Det är klart det är äkta. Det är bara lite mindre på riktigt. Nanci Griffith är en belevad kvinna som mycket väl vet vad ett krossat hjärta eller energikrävande kärlek kan göra med en, och hon kan leverera sånger som illustrerar det nog så väl. Hade bara inte den där rökridån skapat en fabricerad stämning och hade bara sopransaxofonen portats. Griffith skriver själv i konvolutet hur skönt hon tyckte det var att under inspelningen inte behöva göra körpålägg eller plocka en enda not på gitarren. Hade hon dragit på sig jeansen, skippat det högtravande och spelat låtarna själv hade det kanske ändå känts mer… på riktigt.