Här och där stöter man på påståendet att Moments of Love mer eller mindre skapade genren ”chill out” och i förlängningen de ambienta delarna av house- och techno-genrerna.

Chill out i det här sammanhanget kan sägas vara melodiös, långsam och svävande elektronisk musik. Musik som är favoriter bland som bakgrund i affärer och på stilmedvetna klubbar, för konsumentbehov ofta förpackade i samlingar där ordet ”lounge” är vanligt förekommande. Brian Enos ambient-musik, fast med rytm, melodi och kontur, om man vill. Eller new age-musik, fast utan att röka lika mycket glädjeplantor.

Och visst. Hissmusik, om man är på det humöret.

Var chill out-genrens egentliga startpunkt må ha legat låter jag vara osagt, men stilen kan sägas ha tagit fart på riktigt i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet. Det var då artister som KLF, The Orb, Aphex Twin, Primal Scream, Orbital, Sabres of Paradise, Black Dog, Ultramarine och många fler (inte minst många av artisterna på Soma och Warp) började göra musik som åtminstone delvis kan sägas direkt eller indirekt vara chill out. KLF gav till och med ut albumet Chill Out 1990.

1990 var också året då som de sista resterna av det ursprungliga Art of Noise slutligen la ner verksamheten efter åtta år och fyra album. Anne Dudley och J.J. Jeczalik sa tack och hej till China Records och gav sig ut på sina respektive soloäventyr på heltid.

Precis som när Art of Noise en gång lämnade Zang Tuum Tumb Records 1985 var China Records inte sena att paketera ihop en samling för att klämma ur det sista ur gruppen som höll på att lösas upp. Bevisligen hade åtminstone någon påpekat för China Records att det fanns en väldigt stark koppling mellan det Art of Noise gjort och det tidigare nämnda artister gjorde 1990.

Sagt och gjort, man kallade in före detta Killing Joke-bassisten Youth och Alex Paterson, den huvudsaklige drivkraften bakom The Orb. 1989 och 1990 släppte The Orb singlarna A Huge Ever Growing Pulsating Brain That Rules from the Center of the Ultraworld och Little Fluffy Cloud. Den sistnämnda, skriven och producerad av Patterson och Youth, blev en av låtarna som främst kom att föra ut chill out och den nya generations ambientmusik till de bredare lyssnarlagren.

Vilka kunde alltså vara bättre lämpade att samla ihop några av Art of Noise mest chilliga stunder på en kommersiellt gångbar samling?

Men nu är inte The Ambient Collection en helt vanlig artistsamling. Materialet blev ”compiled, defiled, remixed and generally ‘presided over’ by producer Youth”. Vad det här i princip betyder är att låtarna på The Ambient Collection binds ihop av atmosfäriska chill out-ljud. Ni vet, fåglar, porlande vatten, tutande båtar långt borta i fjärran. Sånt där som man kan hitta hela cd-skivor fyllda med i färgglada affärer som låter mycket när vinden blåser igenom dem och som alltid luktar väldigt mycket. Alex Patterson har sedan DJ:at ihop hela härligheten.

Singeln från The Ambient Collection, för att locka till uppmärksamhet, är den rätt oinspirerade Art of Love (egentligen ett medley bestående av One Earth, Crusoe, Camilla och Opus 4) kan vi faktiskt mest hoppa över. Saknad av ingen. The Ambient Collection är däremot som helhet en väldigt bra samling av Art of Noise mjukare stunder. Visst, Art of Noise har ju alltid mer än något varit kontrasten mellan det stökiga och disharmoniska och det mjuka och smekande, men här funkar det lite bättre än på In No Sense? Nonsense!, som har många likheter, både till innehåll och uppbyggnad, med The Ambient Collection.

Det som kanske kan tyckas förvånande är att Moments of Love inte finns med bland bidragen. Men till skillnad från The Best of the Art of Noise består The Ambient Collection bara av låtar från China Records-perioden av Art of Noises karriär. Nästan lika makalösa och underbart vackra Camilla fyller å andra sidan upp det mesta av det hålet.

Men förutom att The Ambient Collection är ett utmärkt val för de som inte riktigt fixar Art of Noise i sina noisigaste stunder är det främsta skälet att investera i The Ambient Collection att en av gruppens vackraste, mest innerliga och mest bortglömda pärlor finns med här. A Nation Rejects dök ursprungligen upp som b-sida på första singelsläppet av Paranoimia och The Ambient Collection är, förutom Paranoimia-singeln, det enda officiella Art of Noise-släpp som den går att hitta på. En skör och inverterad tvilling till Instruments of Darkness, med försiktigt xylofon-spel inplockat från tolvtumsmixen av Moments in Love. Magisk.

Det som tyvärr talar emot The Ambient Collection är själva upplägget. Att låtarna mixats samman och att chill out-ljud (klart vi måste ha chill out-ljud) tyvärr förstör även om det är finkänsligt gjort.

Är det något som musiken på The Ambient Collection inte behöver är det extraljud instoppade för att skapa atmosfär. Den atmosfären fanns där redan från början.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.