När Koop skulle fira sin nya skiva på Spy Bar härom kvällen stod det Dresscode: Ja på inbjudan. Det betydde inte så mycket mer än att bandet gärna ville att gästerna som kom skulle vara fina. Men att specificera närmare hade varit att göra våld på vad Koop låter som.

För Koop låter som något som sipprar ut från en nutida balsal i swingens 1930-tal. Balsalen har stått orörd sen jazzen både var dansbandsmusik och förfärlig förstörande ungdomsmusik, men sedan elektrifierats till liv av 2000-talet.

Ibland är det lite för svalt för deras eget bästa, lite lätt oengagerande. Något som nästan närmar sig musik som kan stå på, något som borde vara skällsord för all musik. Men Koop har någonting som tar musiken från det som närmar sig skval till vad de själva kallade swingtronica i en intervju i SvD härom dagen. Det är dels kvalitet i sättet att binda ihop influenserna, riktningarna och melodierna; sättet att välja och samarbeta med medmusiker och inte minst de duktiga sångarna.

Ane Brun tar hand om titelspåret och hon låter som en dröm. Vackert och svalt hälsar hon från Koops ö, där hon letar efter sin förlorade kärlek eller någon som är som honom. Magnus Lindgren spelar klarinett och efter melodivändorna möter Karl Frid upp med sin trombon. Under alltihop ligger Mattias Ståhls marimba (ett instrument som känns tongivande för skivan även om det inte används särskilt mycket). Och sen naturligtvis Magnus Zingmark och Oscar Simonsson själva som binder ihop allt till vad Koop är.

Earl Zinger är naturligtvis coolast, precis som han var på Waltz for Koop. (Eller rättare sagt: som han alltid är.) Både när han sjunger till stora trummor på Forces … Darling och när han skriver brev i Beyond the Son.

Andra som återvänder är Yukimi Nagano, som alldeles själv är en av mina starkaste bilder av Waltz for Koop om jag tänker tillbaka på den, och Mikael Sundin (Tonight på Waltz for Koop).

De klär alla upp sig i Koop-kostymen och är fina på sina egna sätt. Alla från Magnus och Oscar, i sina silkeslinnen, till Martin Höper bakom sin ståbas som bara måste ha väst och hatt, som han låter. Lite cocktailblasé, men samtidigt så bra att de räknas ändå.