Att lyssna på den här skivan är som att sitta i en sunkig replokal och lyssna på världens bästa band, som ingen känner till. Frusciante och Klinghoffer bygger upp en ljudkuliss med tunna väggar, ibland rent demomässig, runt låtarna. Det brinner och låter engagerat. Som ett ungt oerfaret rockband på väg mot stjärnorna.

Anslaget är något hårdare än på september månads ”DC EP”. Riffen rakare och mer distade. Basen har tonats ned. Det ringer i cymbaler och rundgångstjuter ur gitarrförstärkare. Tre av låtarna har inspirerats av Alistair Crowley. På ”666″ gästar Omar Rodriguez från The Mars Volta med vasst gitarrspel.

Jag var på väg att tappa en del av mitt intresse, men Frusciante stökar till och väcker det igen. Med en vass och smutsig produktion som framhäver viljan i hela den här skivutgivningen. Vissa av oss som är musikberoende köper alldeles för mycket musik och hänger på för många konserter. Frusciante är en av oss men nöjer sig inte med det. Han ger ut skivor på löpande band också. En kreativ galenpanna som inte bara håller fortet på den här skivan, utan går på offensiven.

Han spelar in musik som den gjordes förr. Innan feghet och rädsla byggde höga murar. Innan överdådiga miljonkontrakt gjorde musiker proppmätta. Han tillför en cynisk, dollartörstande musikbransch något unikt. Nämligen äkta kreativitet och vilja, kärlek till musiken som uttryck. Kanske inte unikt i sig, men konstnären i det här fallet har redan tjänat ihop till sitt oberoende som medlem i global koloss. Utan att bli proppmätt. Utan att tappa viljan.

Du som är skeptisk borde lyssna på den ljuva popen Frusciante bygger i ”A Firm Kick”. Pop som skärs sönder av en överskruvad gitarr efter två minuter och sex sekunder och skjuter sig rakt upp i atmosfären. Eller lyssna på nyanserna mellan den nedtonade verserna och kaosrefrängerna i ”Emptiness”.

Andra halvlek i den här omfattande sviten skivor har börjat. Fortfarande blir jag överraskad av världens bästa okända replokalsband. Och är fortfarande hungrig.