Petter är här igen.

Södermalms mesta.

Förra gången klev han tillbaka på scenen med Tar det tillbaks. Slog lite snett underifrån. Det gör han inte den här gången. Istället står han där självsäkert störst, bäst och vackrast. Störst, bäst, vackrast och nybliven pappa.

Att Ronin öppnar med Christian Falk-producerade dragspelsmarschen Kom kom kom är föga förvånande. Petter, Ken och Kalifa har inget att ta tillbaks. Den här gången behöver de bara hålla fortet.

Ronin är på många vis ett typiskt hiphop-album, med texter som spänner från det personligt allvarliga över skrytrappen till händerna i luften. Som Petters tidigare skivor, alltså. Däremot är hans senaste album han musikaliskt mest varierade. Musikaliskt hans mest intressanta, faktiskt.

Efter sluggeröppningen med Kom kom kom hoppar Petter runt mellan Desmond Foster-producerad umpa-umpa-reggae (Vad som går runt kommer tillbaks med Anna Maria och Club Killers), munspelsblues (Fredrik Snortare och Cecilia Synd), fransk chanson-hiphop (otrohetsduetten Showdown med Moneybrother) och Beatnuts-vibbar (Tredje gången gillt, med Martin Bentancourt). För att inte tala om Drömmen där en gosskör möter en Mirwais-klippt cello. Splittrat. På ett väldigt bra sätt.

Det är också kul att några av Petters parhästar fått till några av sina bästa produktioner på Ronin. Christian Falk gör den mjuka bakgrunden till historien om Henry Hård (The Language of Violence på svenska, nästan), medan Collén & Webb förvandlas till Breakmecanix i studsiga Tidens tand (med Timbuktu som passande gäst) och gör vackert blå smurfhop till Petters kärleksförklaring till sonen Alfons. De sistnämnda har framförallt snickrat ihop den stenhårda bangern Prolog.

Det är väl egentligen bara Soul Supremes Anita Ward-samplande discofunkstänkare Repa skivan som knäcker de låtarna.

Sedan har vi ju Petter själv. Hans rappande. Och hans texter. Om dem kan man ju tycka vad man vill och det är precis vad jag gör. Jag gillar Petter som fan och det finns fortfarande ingen som kan flyta på svenska med lika mycket pondus. Visst, han är ingen Tage Danielsson-virtuos som Timbuk, men en av hans styrkor är det nakna hiphop-historieberättandet, som i Henry Hård. Sedan kan jag inte låta bli att le åt formuleringar som Det är ingen synd det vi gör, men det är synd om det dör. Hiphop. Fast favoriten är ändå refrängen till Mitt sound:

Mitt sound kan bli ditt sound
för en si så där en 170 crown
Mitt sound finns i varje town
Så köp ett ex om du vill va down
Jag sa
Mitt sound kan bli ditt sound
Finns på CD, LP eller ladda down
Och mitt sound finns i hela vårt laound
Så köp ett ex om du vill va down

Jadå.

Södermalm är i huset igen. På riktigt.