När man går in på Skivhugget i Göteborg mitt i den kommersiella julkalabaliken är det första man ser en hel hylla med The Knifes ”Deep Cuts” och ännu en hel hylla med ”Hannah med H Soundtrack”. De är ganska utmärkande bland Bruce Springsteens senaste och den uttröttande oändliga mängd Best of-skivor som samtliga storbolag enhetligt beslutat att dumpa över oss i år. Släng in den årliga mängden julskivor också så är kontrasten total. Alltså, julen är i sig en trevlig högtid med allt frosseri det innebär men sedan Peter Jöback och Christer Sjögren uppmärksammade den vinstgivande marknaden i att exploatera och sprida sina sirapsdrypande och grisfettinsmorda sånger över denna gudfruktiga helg har jag seriöst funderat på att konvertera till buddismen och fly till södra halvklotet en månad om året.

Hur som helst, detta friskhetstecken att The Knife finns och syns mitt bland denna smörja måste vara det ultimata steget från skumma källare till social acceptans för oberoende musik. Äntligen kan musik, bara den är tillräckligt bra hamna på topplistor och reklamradio utan inblandning av pr-konsulter och massiva skivbolag. 2003 är året då demon dör och det blir fritt fram för ”smala” musikskapare att möta framgång och uppskattning utan att manglas genom en mainstreampress. José González och Rocky Dennis är två lysande exempel på det. I ett land där Bert Karlsson är en av de mest inflytelserikaste personerna i musikbranschen är det här inget annat än fantastiskt.

Om någon har missat det så är The Knifes ”Hannah med H Soundtrack” soundtrack till filmen ”Hannah med H”. Om man får tro kritikerna som sett den så är den ganska crap. Om man går och ser filmen kan man i alla fall njuta av musiken. Som lyssnare av skivan spelar det ingen större roll om det är soundtrack eller inte, det fungerar som ett fullvärdigt album, man slipper även skits från filmen. Däremot märkte jag när jag var ute och gick med ”Hannah med H” i lurar att man lätt kunde låtsas att man var med i en film. Och det var en bra film. Jag hade huvudrollen.

Det här med soundtrack som är bra måste vara en ny företeelse i Sverige, jag kan förhoppningsvis utan att trampa på några filmtår säga att det här lätt är det bästa svenska soundtracket någonsin. Det kanske inte säger så mycket vid närmare eftertanke. The Knife har gjort ett mångsidigt och gnistrande album. Låtarna är anpassade efter filmmiljöer och stämningar, bland annat finns den klubbsvettiga ”Handy Man” där Olof Dreijers röst låter elektronisk och ganska grovt manlig. Ett av de finaste spåren är ”Vegetarisk Restaurant” som låter tämligen lågmält och väldigt mycket som en rykande aubergingryta. ”The Bridge” är en avkomma till U96s avskyvärda eurotechnohit ”Das Boot” men konstigt nog fungerar den ändå. 50 Cent stal oljetunnorna från The Knifes förra skiva men de är numera tillbaka i tryggt förvar.

Sammanfattningsvis överträffar The Knife ständigt sig själva, nu när det är bevisat att de även kan göra filmsoundtrack ligger världen öppen.