I got bullets in the clip
I got a lyric I can spit
I give the bitches good dick

Vi hinner till spår två innan det är dags. Guns’n'babes. Som så många gånger förr, på fler hiphopskivor än någon orkar hålla koll på. Vi har hört textrader som de här levererade om och om igen.

Fast kanske inte levererade av en gregorianskinspirerad kyrkokör.

Men så precis när man vaggats in i ett evangeliskt lugn exploderar ett skott mellan kyrkpelarna och ett stenhårt beat, som skulle kunna vara signerat DJ Premier eller Large Professor, stormar in genom kyrkporten.

Och där någonstans har vi kärnan i Ghetto Pop Life. Allt är precis som vanligt. Men ändå helt annorlunda.

Ghetto Pop Music ges ut av Lex Records, en engelsk underetikett till lika engelska (och klassiska) technoetiketten Warp under Tom Browns ledning. Och självklart finns det inte en enda britt bland bolagets tre artister. Tidigare har Lex gett oss samlingen Lexoleum, samt skivor från Tes och Boom Bip.

”Super producer” Danger Mouse, har såklart rötterna i Georgia, Athens (säg hej till REM och The B52′s) – det måste liksom vara en sydstatare inblandad när det blir så här bra. Självklart har Danger Mouse ett förflutet som klubb-DJ som numer svidat om till hiphop-kostym (säg hej till Adam F). Självklart låter han sig enbart intervjuas klädd i djurkostym – kanin lär vara favoritdjuret.

Jodå. Hiphop. Som fan.

Då passar New York-sonen Jemini the Gifted One bättre in i bilden. Om du inte hört talas om honom är det inte särskilt konstigt, så här långt har det egentligen bara blivit en EP: 1995 års Scars and Pain, producerad av Organized Konfusion. Och även om det skiljer åtta år mellan skivorna känns Ghetto Pop Life som den naturliga fortsättningen.

Scars and Pain hade starka åttiotalshiphopvibbar och de återfinns även här. Men här finns betydligt mer.

Faktum är att Ghetto Pop Life är de senaste sisådär 15-20 hiphopåren sammanfattade på en timme. Det är Primo-beats, Wu Tang-stråkar, Marley Marl, Eric B. & Rakim, EPMD, Jeru the Damaja, How I Could Just Kill a Man, Push It, funkblås, samplingar från protestsånger i country-kostym, Richard Pryor-dialog, Prince Paul-upptåg, smurfsång, r’n'b-refränger och… ja, det mesta, egentligen.

En sammanfattning. Och en hyllning.

Mitt promoex innehåller inga som helst uppgifter om samplingar och liknande, men jag är rätt sugen på att köpa ett riktigt ex bara för att veta vad jag missat. Ghetto Pop Life blir som en filmparodi där man kan sitta och jubla över alla hiphop-referenser som flyger förbi. Självklart droppar Jemini såväl Superfly, U & I och Do or Die som Cooley High, So Wat’cha Want och Sugarhill.

Och jodå. Vi hinner med ett ”hammer time” också.

J-Zone dyker upp i Take Care of Business (om något en jätteblinkning till EPMD), en låt som självklart samplar So Whatcha Sayin’ och som dessutom slänger in en Rakim-rad från I Ain’t No Joke bara för att. Toppa det med tänkvärda textrader som ”I don’t rap for free / I’m a capitalist” och ”Cause even Britney can’t get it for free” och du förstår att det här förstås är ungefär bäst just nu.

Men även för alla som inte vill sitta och fnissa hysteriskt åt alla passningar man kommer på, finns det fler skäl att låna Danger Mouse och Jemini ett öra. Ett skäl är det en rakt igenom toksvängig skiva (lyssna bara på det sanslösa gunget i The Only One, med sin samplade smurfrefräng) som inte bryr sig om långa meningslösa skits och att fylla hela cd-utrymmet till sin digitala bredd.

En annan anledning är att här finns något som tyvärr är alldeles för sällsynt inom dagens hiphop: humor. Men humor med ett mått allvar. Som när recensionens inledande textrader blir refräng i Jeminis berättelse om sitt Ghetto Pop Life, en ny Hiphopper som driver med alla ghettogangsters som mumlar om sitt hårda liv när de badar i poolen.

Eller i Don’t Do Drugs där Jemini tycker att vi ska poppa piller, skjuta smack, snorta koks eller vad vi nu vill göra för att få lite roligare i livet, samtidigt som Danger Mouse går loss med en bakgrund av big beats och struttig storbandsjazz.

Och i Bush Boys (”Power to the people / Bush Boys ready to go! / Bush boys ready to blow!”), där Jeminis flyt inte så lite påminner om Chuck Ds, blir duons åsikter om Bush och kompani rätt klar. För att inga ska missa poängen avslutas Bush Boys med en röst som säger ”meanwhile in Iraq” följt av ljudet av lekande barn. Lek som förvandlas till skrik när bomberna börjar falla. Klipp till Bush som snubblar på orden när han konstaterar ”The fundamental problem with Iraq remains the nature of the regime itself”. Ett konstaterande som lämnas hängande i luften, men mer än väl fungerar som en kommentar till det politiska läget i USA.

Men mer än något annat, känns Here We Go Again, med sin vemodiga atmosfär. När det skyddande humorskynket skalats av och Jemini frågar oss ”You ever wonder what it would be like to see the world through the eyes of the disenfranchised?”. ”Like this”, konstaterar han och börjar berätta.

Jag kan fortsätta ungefär hur länge som helst, som att nämna att Tha Liks och Prince Po från Organized Konfusion dyker upp. Eller att The Pharcyde är med och leker riddarna kring runda bordet i Medieval. Men jag skulle bara trassla in mig ännu mer när jag försöker förklara något som egentligen är ganska enkelt.

Det här är ett av de bästa hiphopalbum som gjorts i år.

Du vill ha det.