Det finns artister man inte förväntar sig utveckling från. Inte kräver förändring av. Artister vi nöjer oss med att de står och stampar på ungefär samma plats. Utvecklar och förfinar det egna uttrycket.

Det enda vi egentligen begär är att de inte ska regrediera. Degradera.

Tyla är för alltid en hjälte. Under ett par år i skiftet 80/90-tal var han min väg vidare. Han pekade ut riktningan mot Rolling Stones och kanske framför allt Bob Dylan. Stones-vägen har jag rest, Dylan-stigen har jag inte riktigt hittat till än.

Som förgrundsgestalt och musikalisk motor i brittiska Dogs D'Amour vävde han visor om spritslag, krossad kärlek, rött vin, rännsten, cigaretter och blödande passion. Mest handlade det i ärlighetens namn om rödvin och brustna hjärtan.

Efter några år av hårt festande under oändliga turnéer splittrades bandet. Tyla fortsatte på egen hand, men hittade väl aldrig direkt tillbaka till rampljuset (jo, Dogs spelade faktiskt på Top of the Pops när det gick som bäst).

Fanskaran var ändå hängiven och många höll flera av bandets album högt. När internet blev en kraft att räkna med poppade fansajterna upp med relativ regelbundenhet.

Suget visade sig fortfarande vara stort och härom året återförenades nästan hela bandet för en ny skiva och även en turné med någon sorts old boys-variant av Monsters of Rock med Alice Cooper som huvudakt och kärlekshundarna som en av uppvärmarna.

Det gick hyggligt och det var kanske då Tyla insåg att varumärket Dogs D'Amour var starkare än hans eget. För nu ryktas det att han sitter på sin kammare och skriver låtar till en ny Dogs-skiva trots att alla som var med senast sagt att de inte är intresserade av att vara med en gång till.

Ska man döma av hur hans senaste soloutflykt låter hoppas jag att han låter de där planerna ligga kvar i byrålådan och väntar på ett tillfälle där de andra är intresserade igen.

För här handlar det om regredierande av värsta sort. Om du minns hur Dogs lät innan ”The Dynamite Jet Saloon”. Ja bitvis till och med innan ”(Un)Authorised Bootleg” då har du redan en föraning om hur produktionen låter här.

För er andra kan jag avslöja att det handlar om illa producerad pubrock. Det är till och med så illa att jag i stunder är helt säker på att det är en illa programmerad trummaskin som kompar. Och eftersom inga andra musiker finns nämnda i häftet antar jag att Tyla spelar allt själv. Det borde han låta bli.

Eftersom Tyla numer är nykter handlar låtarna inte längre om sprit. Inte ens om rött vin. Och jag kan inte hjälpa att känna att det är något som saknas där. Livet i den brittiska rännstenen har bytts mot solen i Spanien. Det funkar inte riktigt.

För det är inte bara produktionen som försämrats. Låtarna är inte direkt de mest minnesvärda han komponerat. Det handlar med andra ord inte om någon ny ”The State We're In”.

Jag försöker lyssna och gilla, men det mesta rinner bara förbi. Det jag tänker på oftast är hur bedrövligt det låter. Alldeles för många av låtarna känns minst sagt halvfärdiga, skissartade.

Den skitiga pubrocken i hyllningen till Keith Richards, ”Talkin' 'Bout Keef (Coolest Guy Alive)”, är ett av undantagen. Den skulle kunna vara en bortglömd Dogs-demo från 1988. Jag gillar också den söta och lätta ”Where Did It All Go Wrong?” med en slidegitarr som påminner mig om perioden runt ”Errol Flynn”.

Och när han (nästan) nöjer sig med att kompa med akustisk gitarr i skivans första version av ”The Nowhere” tänker jag att det kanske trots allt finns hopp om framtiden.

Men det lär dröja innan jag ger mig ut på en nostalgisk Dogs D'Amour-tripp igen. Mitt intresse dör en smula här.

Det gör ont att se på när gamla hjältar faller och slår sig.

Jag hoppas ändå att Nicke och Dregen återigen tar Tyla under sina vingar och hjälper honom att få rätsida på karriären. Kanske kunde de ställa upp som musiker på den där skivan jag annars hoppas stannar på idéstadiet,

Tyla är trots allt en av mina musikaliska hjältar.

Han får misslyckas.