Ett av förra årets mest spännande svenska hihopsläpp var Peshis ”Jealousy”. Själv fick jag som så många andra upp öronen för den tack vare ”Sonically Speaking”, tidningen Sonics cd-bonus till prenumeranterna. På ett knastrigt jazzbeat från Flyphonic Beats rimmade hon härligt släpigt om den ofrivilliga känslan av avundsjuka.

Det var en sån där låt som alla pratade om och lyssnade på. Alla ville höra mer, men Peshi själv tog det lugnt. Lät bli att stressa fram nåt bara för att tillfredställa suget. Strosade runt. Samlade intryck.

Hon körde vidare med gott resultat som sparringpartner till Heli i ”Trött på skit” och särskilt med Organism 12 i utmärkta ”Omaka par”. Inget i eget namn. Månaderna gick. Väntan började bli olidlig. ”Jealousy” snurrade ytterligare ett par varv.

Så för ett tag sen ramlade äntligen en Peshi-tolva in i postboxen.

Fyra låtar. En av dem ”Jealousy”. Så klart.

Som vanligt när jag gått och väntat länge och byggt förväntningar blev jag först lite besviken på det jag till slut fick. Jag spelade in A-sidans första spår, ”Holding Up the Wall”, på en kassett fort som tusan och lät den gå varm i bilen. Jag tänkte att A1, det måste ju vara hiten. Bästa låten. Trodde jag.

Men den fastnade aldrig. Åtminstone inte på ett positivt vis. Den är mer irriterande än bra. Något som i första hand inte är Peshis fel. Jag gillar helt enkelt inte produktionen. Saska och jag är inte överens om hur funken gör sig bäst. Han har en förkärlek till diskant som inte går hem hos mig. Gitarren är visserligen effektivt 80-talsfunkig, men jag tröttnar fort och mår ibland till och med lite illa av den.

Bättre tycker jag om lätt asienfärgade och dystert regniga ”Flawless” (som gästas av Ant-Tagz) och fäbodsjazziga ”Two Scents of a Lost Soul” (som fanns med redan på ”Jakten på under orden II” och nästan är i klass med ”Jealousy”). Båda smakar tillräckligt bra för att jag ska vilja höra av Peshi snart igen.

Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge tills vi hörs nästa gång.