I lite över en minut låter ”Fear Yourself” som en raspig 78-varvare med någon bortglömd folksångare från 50-talet spelad på en trattgrammofon med utnött nål. Burkigt och så långt från hi-fidelity det går att komma. Men så dränks inledande ”Now” av en elektronisk ljudvåg och förvandlas med ens till en välljudande, kristallklar och mjuk hyllning till kärleken där Johnston över fjäderlätta stråkar gång efter annan förkunnar att ”Love can save you now”.

Ansvarig för ljudvågen är Mark Linkous som, förutom den inledande minuten, har stöpt resten av ”Fear Yourself” i sin karaktäristiskt fylliga, storslagna och märkliga produktionsform. Han fyller ut ljudbilden med allt från stråkar, mjuka ELO-gitarrer, mellotroner, väna klockspel, harpor och pukor till rena orkesterarrangemang och skumma ljudeffekter.

Inte direkt några inslag man i vanliga fall förknippar Daniel Johnston med. Men i Linkous händer växer hans i grunden ytterst avskalade popmelodier på ”Fear Yourself” till, i sammanhanget, närmast episka proportioner.

Oftast bara med Johnstons dystert klingande, avigt skumpiga pianohamrande och säreget bräckliga röst i centrum. Runt det bygger Linkous upp ödsliga, mäktigt ekande och förföriska ljudlandskap. Men hur mäktiga de än blir kväver de aldrig de sagolika melodierna utan får istället kompositionerna att glimra och spraka på ett sätt som de tidigare aldrig gjort.

I ”Love Enchanted”, ”Must”, ”Wish” och den makalösa och bedårande kärlekspsalmen ”The Power of Love” med samma spöklika skörhet som Mercury Revs allra vackraste ögonblick, medan den varmt klingande ”Syrup Of Tears” borde bli en favorit för alla som gillade Badly Drawn Boys ”Have You Fed The Fish?”.

Men även om de dominerar är ”Fear Yourself” är inte bara långsamma, mer eller mindre melankoliska låtar om kärlekens alla våndor och fröjder. Vid ett par tillfällen lägger Johnston in överväxeln och bjuder på några klockrena, euforiska powerpop-stänkare.

Inte minst i ”Fish”, som trots sin upp-och-hoppa-var-glad-och-glöm-alla-bekymmer-melodi bär på ett betydligt dystrare budskap, och skramligt genomamerikanska ”Love Not Dead” som jag på något sätt kan föreställa mig får Joey Ramone att le där han sitter på sin hedersplats i rockhimlen.

Så även om det i alla ”riktiga” Johnston-puristers öron antagligen låter som ett veritabelt helgerån är frågan om inte ”Fear Yourself”, just tack vare Linkous produktion, efter över två decenniers musikskapande och mer än 20 skivor (hur många det exakt handlar om vet han nog inte ens själv) kan bli Johnstons publika genombrott.

En skiva som på ett så här förbehållslöst, naket och ärligt sätt berör alla kärlekens aspekter och dessutom bjuder på så njutbar lyssning förtjänar alla lovord och uppmärksamhet den kan få. För ur mötet mellan Johnstons minimalism och Linkous storslagna ljudvisioner uppstår, som det så fint brukar heta, ljuv musik.