Efter en trio makalösa skivor var det dags för Run DMC att spela in den svåra fjärde skivan. Albumet vars titel också är namnet på bandets egna film. Det gick som för de flesta artister som nått egen-film-status. Så där.

”Tougher Than Leather” är ingen av trions större skivor. De hade kört fast rejält i egna spår. De var inte längre hårdaste killarna i kvarteret. Kollegorna hade sprungit ikapp och förbi. Run, DMC och Jam Master Jay stod och stampade.

Ingen verkade vilja lyssna.

Det var lite synd. För här ryms faktiskt en handfull riktigt bra låtar. ”Run's House” håller jag som en alla tiders favorit. ”Mary Mary” som var ett försök att upprepa succén med ”Walk This Way” (den här gången genom att sampla The Monkees) faller mig också i smaken. ”I'm Not Going Out Like That” är nästan lika bra som de spår Public Enemy pumpade ut under samma tidsperiod – om än inte riktigt lika fylld av underbart oväsen.

Men i närheten av föregångarna var aldrig ”Tougher Than Leather”. Det var som om en viss mättnad infunnit sig efter framgångarna. Hungern och aggressiviteten var om inte som bortblåst så åtminstone inte lika stark.

Världen var redan erövrad. Det är svårare att finna motivation att göra det en andra gång.