Recension
- Back To Mine vol. 11: New Order (CD) New Order
- 2002
- DMC/Goldhead
New Order blandar och ger
Lyssna
Externa länkar
- Officiella sidan
- Ovanligt välfylld.
- DMC
- Skivbolaget bakom "Back To Mine" och dessutom en samlingspunkt för DJ:s.
Så har då turen kommit till världens näst bästa popband att få sätta ihop sitt alldeles egna blandband och dessutom få betalt för besväret. Några av de tidigare blandarna är Everything But The Girl, Faithless, Danny Tenaglia och Orbital.
New Order är så här långt det största namnet i serien. Och de lyckas faktiskt, något som jag inte hade trott, få till en av de bättre Back To Mine-samlingarna.
Musiken spänner över fem årtionden. Från Velvet Undergrounds Andy Warhol-producerade Venus In Furs (1967) fram till Doves M62 Song från i år. Men de två är långt ifrån representativa för vad de tre herrarna har valt.
Primal Screams klassiska Higher Than The Sun står rygg mot rygg med Missy Elliotts The Rain (Supa Dupa Fly). In Every Dream Home a Heartache med rockposörerna i Roxy Music blandas med Rythim Is Rythims fantastiska technoklassiker The Dance (som är fantastisk trots att namnet är felstavat, åtminstone på mitt promoex).
Det roliga med samlingar av den här personliga typen är att många bortglömda låtar kan få en stund i rampljuset. Det är här jag hittar mina personliga favoriter. Cat Stevens pre-electro i Was Dog a Doughnut och den underskattade electrohiphopen i Mantronix Bassline. Bäst av alla är Giorgio vs Talla 2XLC, när Giorgio Moroder och Harold Faltermeyer bjuder in till rymddisco komplett med vocodersång, 22 år innan Daft Punk byggde ett helt album med samma ingredienser. Den låter fortfarande mer idag än det mesta som släpps i detta nu.
Som vanligt finns det låtar som man gillar mindre, den enda låt som jag faktiskt har riktigt svårt för är The Groundhogs Cherry Red. Det blir lite för mycket rockorgie för mig.
Som på tidigare Back To Mine-skivor funkar ihopmixningen av låtarna ovanligt bra, något som faktiskt får mig att ha överseende med det.
I övrigt är det två saker som är anmärkningsvärda med New Orders Back To Mine. Det ena är att gruppen inte tagit chansen att slänga med något eget, som många andra i serien gjort. Det andra är att det är tre (3) människor avbildade på omslaget. För precis som på senaste skivan och under senaste turnén har Gillian valt att stanna hemma och ta hand om sitt sjuka barn. Precis som tidigare verkar inte trummande maken/pappan Stephen känna samma behov. Efter att ha hört gruppens senaste skiva (och släppen med Gillian och Stephens sidoprojekt The Other Two) framstår det mer och mer som att Gillian är en av de stora popsnickarna i gruppen. Peter Hook har nog fått lite för mycket inflytande på gruppens musik för min smak.
Men det är en annan historia. Här ger New Order oss sitt alldeles egna ”personal collections for after hours grooving”. Det är en bra samling. Sen är det upp till dig att avgöra om du vill betala för någon annans blandband.
För det största nöjet med ett blandband att ju trots allt att göra det själv.
(”Back To Mine vol. 10: New Order” släpps den 30 september.)
Publicerad: 2002-09-19 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-14 20:42
2 kommentarer
Normalt(??) när New Order benämns som världens näst bästa popband brukar The Smiths sättas som etta men i det här fallet skulle jag gissa på att det är Pet Shop Boys som det syftas på.
Ola: ”25 Years Later” är på väg. Fick tag på den för £9 (inkl frakt).
#
Helt rätt, Alias. Visst är det PSB. Fast The Smiths är ju helt klart med och slåss i, säg, topp-5.
Grattis till skivan (i förskott). Faktiskt lite avundsjuk.
#
Kommentera eller pinga (trackback).