Recension
- Happy Ever After (CD) The Dogs D'Amour
- 2001
- Artful/Universal/Fullfill/Border
Ett kärt återseende
Lyssna
Externa länkar
- Officiell
- Innehållsrik och uppdaterad.
- The Dynamite Jet Saloon
- Stor svenskproducerad fansajt.
- Planet Bubble
- Bam och Share spelar också i Bubble. Det här är den officiella sajten.
- Tyla Online
- Huvudpersonens egen sajt.
- Sonic Boom
- En japansk Sonic Boom-sajt, bandet Jo Dog spelar i på firtiden.
- Darrell Bath
- Den forne gitarristen har en egen sajt han med.
The Dogs D'Amour. För vissa är det ett bandnamn som lockar fram minnen och skapar ett nostalgiskt skimmer i blicken. För de allra flesta säger namnet säkert ingenting. Jag hör till den första kategorin.
Bandets första skiva ”The State We're In” släpptes redan 1984 på det finska skivbolaget Kumi Beat och är en eftertraktad raritet bland bandets många lojala fans. Så särskilt många exemplar cirkulerar inte och de lyckliga få som får tag i ett släpper det inte gärna ifrån sig. Trots att inspelningskvalitén är bedrövlig har den ändå någon sorts magisk charm över sig och ett par av låtarna är odödliga klassiker (som i flera fall spelats in på nytt senare).
Den verkliga storhetsperioden med förhållandevis stora turnéer i framförallt England med band som Black Crowes som uppvärmare skulle dock inte komma förrän 1988 och hålla i sig till en bit in på år 1990 – egentligen fram till dess att skivan ”Straight” producerad av Ric Browde (som tidigare rattat bla Poisons debut) släpptes. Det var då det började gå utför i en ständigt eskalerande spiral av alkohol och allmän självförstörelse. Under dryga två magiska år hann de med att släppa fyra skivor som alla har en framskjuten plats i min skivsamling. Ytterligare en skiva skulle spelas in innan det var dags att splittras. 1993 kommer den hyfsade ”More Unchartered Heights of Disgrace” (med Darrell Bath som ny gitarrist). De fyra skivorna från 88 och 89, ”(Un)Authorised Bootleg”, ”The Dynamite Jet Saloon”, ”A Graveyard of Empty Bottles” och ”Errol Flynn” är en kvartett som jag för alltid kommer att hålla kärt.
Efter att bandet splittrats fortsatte sångaren, huvudsaklige låtskrivaren och bandets självskrivne galjonsfigur Tyla på egen hand att ge ut skivor som mer eller mindre varit direkta fortsättningar på Dogs egen musikaliska fåra. Mest uppmärksamhet har han fått för de akustiska turnéer han mer eller mindre ständigt varit ute på. De övriga bandmedlemmarna har också de fortsatt mindre framgångsrika karriärer i musikens tecken i band som Bubble och Sonic Boom.
The Dogs D'Amours musik har alltid varit en sorts brittisk, romantisk, pubrock i rakt nedstigande led från The Small Faces och med rejäla Dylan- och countryinslag. Av någon anledning sorterades de som hårdrock, men egentligen var det väl mest det långa håret och de då moderiktiga sleazekläderna som fick dåtidens hårdrockare att plocka upp skivorna. Så särskilt mycket gemensamt med åttiotalets hårdrocksscen hade de väl ändå aldrig.
Texterna handlade (och handlar) huvudsakligen om livet i rännstenen. Små poetiska berättelser om rödvin, fylla, sköna damer, spruckna hjärtan och änglar. Ett drag av gotisk kråsskjorteromantik genomsyrar sångerna som snuddar vid noveller i Bukowskis anda.
Efter nästan sju år i träda börjar bandet sakta vakna till liv igen. Det visar sig att de har ett stort antal fans som hyllar dem med sajter på nätet. Främst rör det sig om skandinaver och japaner. En fanskiva med covers spelas in och Tyla börjar göra fler och fler spelningar. Ibland uppbackad av Dregen och Nicke från Backyard Babies, som båda hör till fankretsen. På något vis tas en kontakt. På något vis föds idén att spela in en skiva tillsammans igen utan ett skivbolags inblandning, en skiva som de själva distribuerar direkt till fansen. Gamle basisten Steve James är nöjd med sin nya karriär som instrumentbyggare och väljer att avstå. Det gör inte så mycket Bams fru, Share (ex-Vixen), kan spela bas. Det återförenade Dogs uppställning blir Tyla, Bam, Share och storhetstidsgitarristen Jo Dog.
I slutet av år 2000 landar ”Dogs Dinner” hos fansen. En brun papperspåse signerad av medlemmarna, innehållande en video, en CD fylld med demos från de gångna åren, en CD med nyinspleat material – ”Happy Ever After”, foton, illustrationer, texter och ackord till de nya låtarna.
I April 2001 når ”Happy Ever After” den brittiska marknaden via distributören Artful som även har en koppling till storbolaget Universal. Bandet är tillbaka på den stora marknaden igen. Riktigt när skivan nådde Sverige vågar jag inte svara på, men tack vare distributören Border ska det numer vara ganska enkelt att komma över ett exemplar.
Hur låter det nu då? Jo, ungefär som förr. Jag skulle kunna dra till med att det är den bästa skivan de spelat in sedan Errol Flynn utan att behöva äta upp hatten. Tylas låtskrivande har inte förändrats nämnvärt under de senaste åren och riktigt vad som skiljer den här skivan från hans många soloskivor (bortsett från musikerna) är faktiskt svårt att sätta fingret på. Möjligen kan man säga att den låter lite mer uppsluppen, spontan och lycklig än det mesta han släppt ifrån sig på egen hand. Men, jag har svårt att tänka mig att låtarna som är skrivna under en period som sträcker sig från 1996 till 2000 egentligen varit avsedda för något annat än hans egna skivor.
Sak samma. Det är faktiskt ganska skönt att The Dogs är tillbaka. Den nyvunna frihet som bandet numer har, där alla medlemmar ägnar lika mycket tid åt egna projekt som åt moderbandet och den direkta bindningen till skivbolag saknas, gör dem gott. Den desperata jakt på framgång som präglade framförallt den misslyckade ”Straight” är som bortblåst. ”Happy Ever After” är en avspänd skiva som bidrar med åtmisntone en låt – skrålorgien ”Singin'” – till samlingen av The Dogs största stunder.
Precis som varje ny skiva med Rolling Stones är ”Happy Ever After” mest en angelägenhet för de redan vunna fansen. Den lämnar mig med en förhoppning om att någon gång få höra en uppföljare till det akustiska mästerverket ”A Graveyard of Empty Bottles”.
Publicerad: 2001-10-11 00:00 / Uppdaterad: 2008-10-01 13:00
En kommentar
Jävligt schysst review! Skönt att se någon som inte avfärdar Dogs som en 80-tals produkt. Har egentligen bara en invändning – More Unchartered Heights Of Disgrace är lysande! :-)
Enligt mej är det bandets bästa platta. Fruktansvärt djup och kan till att börja med uppfattas som svårlyssnad men om man ger den en chans så öppnas en hel dimension av lysande melodier, texter (Johnny Silvers har en av världens bästa texter) och briljanta arrangemang. Darrell Bath är en gud på gitarr.
Äh, nog med hårklyvning – jävligt schysst recention hur som helst! :-)
#
Kommentera eller pinga (trackback).