Nytt bolag, ny producent, ny platta och delvis nytt sound.

Det enda som är sig riktigt likt är att jag fortfarande har svårt att fastna för Ron Sexsmith. Jag har försökt flera gånger att upptäcka vari magin i hans låtar och hans röst ligger. Ibland har jag varit nära gåtans lösning men hittills har jag inte nått ända fram.

Inte heller denna gång.

Hans musik är, precis som han själv verkar vara, trevlig och sympatisk men den känns inte nödvändig. Den fyller inga behov. Den gör mig inte glad. Den gör inte ont. Den bara… finns.

Singer/songwriter-muzak liksom.

Trots alla nymodigheter så är det inget sjumilakliv han tagit. Han känns igen. Han viskar förtroligt i mikrofonen, fast jag förstår inte vad han försöker säga.

Det största felet med plattan är att den har för många låtar. Visserligen är den inte längre än dryga fyrtio minuter med de fjorton låtarna håller inte rakt genom. På tok för många. Det hade blivit en riktigt bra EP på sin höjd.

I tuff-taff-hästjazziga ”Thirsty Love” låter han som en halskastrerad spolingversion av en Johnny Cash- eller Elvis Presley-wannabe. Det funkar inte. Och när vi ändå är inne på låtar som inte funkar så är det främsta exemplet reggae-lightlåten ”Never Been Done”.

Ron-reggae – låter det som nåt för sommarfesten? Enligt Sexsmith själva är han inte så hemma i genren men han förlitade sig på producenten Steve Earles omdöme. Steve Earle är kanske inte heller topp tre på ”all time high”-listan över reggaefantomer om man säger så.

Men, gjort är gjort och det finns lyckligtvis en del låtar som är bra på ”Blue Boy”. Bäst är ”Foolproof” där den bittre Sexsmith sjunger att han aldrig kommer falla för kärlekens lögner igen. Hans tidigare erfarenheter har gjort honom immun. I det rökiga crooner-jazzlandskapet berör han plötsligt på ett sätt som skulle få covermaskinen Frankie Boy att ringa orkestern för att beordra dem att genast plugga in numret till nästa Las Vegas-show, om han fortfarande var i livet.

Det är i de låtar där tempot sänks och Ron viskar tätare i mikrofonen som är bäst. Avslutande ”Tell me Again” är finstämd och ”Fallen” är inte heller en tokig låt. Men sen finns det tyvärr för många försök att trycka på gasen lite och då blir det bara gubbdoftande, stelbent, Telecaster-mjäkrock av det hela.