I en artikel i sin bok ”The Dark Stuff” beskriver den engelska rockjournalisten Nick Kent, Rolling Stones väg från världens fräckaste rockband till ett smaklöst arenaband, som bara turnerar runt och spelar gamla låtar. Vändpunkten, som han ser det, är ”Exile on Main Street”. Rolling stones fantastiska dubbelalbum från 1972.

Fram tills dess hade de bara gjort bättre och bättre skivor, blivit allt mer explosiva live och lyckats hålla drogintaget på en sådan nivå att det inte inkräktade allt för mycket på musiken. ”Exile on Main Street” var det sista helgjutna albumet och enligt Nick Kent var ”Goats Head Soup” från 1973, första steget nedåt på trappan, som skulle komma att leda till att Stones förpassades till skaran av turnerande arenagiganter. Det tidigare så smakfulla och stilrena uttrycket byts sakta men säkert ut mot mer smaklösa och lätt vulgära varianter.

Personligen är jag väldigt glad att jag inte läste Nick Kents artikel innan jag började köpa Stones plattor. Mitt eget Stones intresse vaknade egentligen för ett par år sedan. Jag bestämde mig för att täppa igen den luckan de utgjorde i min skivsamling och av någon anledning, jag inte kan komma på nu, blev det första köpet just ”Goats Head Soup”. Kan vara för att det är den enda av deras 60 och 70-talsplattor man brukar kunna hitta på lågpris, men mest berodde det nog på att jag inte hade en jävla aning om vilken platta man ”skulle” köpa.

Plattan börjar med ”Dancing with Mr. D”. En ganska okomplicerad Stones-boogie. Ingen av deras bättre, men långt ifrån deras sämsta. Redan på andra spåret, ”100 Years Ago”, blir det dock smått magiskt. Billy Prestons clavinette-intro, och sen tillsammans med Jagger på första versen, är helt otroligt. Jävlar vad det svänger. Även Jaggers insats är över normalnivån. Låten är absolut en av Stones bästa någonsin. En riktig popstänkare, som i kombination med ett otroligt svängigt komp, kvalar in på min tio i topp lista. ”Angie”, ”Star Star”, ”Winter” och ”Can You Hear the Music” är alla grymma låtar. På några ställen är det farligt nära funk. Det är inte riktigt min femma, men det är först och främst en bra rockplatta.

Visst, ”Goats Head Soup”kommer inte upp till samma nivå som ”Let it Bleed”, ”Sticky Fingers” eller ”Exile on Main Street”. Men den förtjänar ett bra mycket bättre öde än den har fått. Om man är intresserad är det värt att kolla upp en fransk lågprisutgåva med både ”Exile on Main Street” och ”Goats Head Soup”i en trevlig liten pappkartong. Rätt snygg för övrigt.