Det är svårt att skriva om Atari Teenage Riot utan att skriva om politik. Allting de gör är politiskt. Varje låt sparkar åt något håll. De är arga på allt och jag är glad för det. För utan den ilskan skulle de aldrig kunna komma i närheten av att göra så bra musik som de gör. Men just vad de säger är inte det viktigaste för mig. Den största politiska influensen jag får av att lyssna på ATR är att jag går runt och skriker några slagord vid helt omotiverade tillfällen. Men jag gör det inte bara för att jag vill ändra på något, utan främst för att det låter coolt.

En vän sa till mig Atari Teenage Riot låter som om de hade gjort tre låtar och spelade dem samtidigt. Trion som till den här skivan är utökad till en kvartett sen de gjort Nic Endo till en fullvärdig medlem i bandet levererar en ljudattack som slår hårt. Tempot och den massiva ljudmattan kommer påverka dig. Det känns helt rätt, i just det här fallet, att bildligt jämföra hur de låter med en molotov-coctail. Om man vill sätta dem i ett fack så går det nästan inte att beskriva dem på något annat sätt än genom att uttala deras skivbolagsnamn -digital hardcore recordings. Det spelar inte så stor roll egentligen. Det som spelar roll är att det rockar.

”60 second wipeout” är ATRs tredje fullängdare om man inte räknar in kompilationen ”Burn, Berlin, Burn” utgiven på Grand Royal i USA. Den här gången skulle det bli snabbare, hårdare och med mer oväsen, enligt Alec Empire. Jag vet inte. Snabbt är det ju, men det har det alltid varit. Det kan vara jag som vant mig för mycket vid hur ATR låter, men jag tycker de har haft mer oväsen förr…

Jag tror att jag dessutom håller på att bli lite kräsen. Skulle jag aldrig hört Atari före den här skivan tror jag att jag skulle varit överlycklig. Men jag kan inte vara det. För jag vet att de kan bättre. Debuten ”Delete Yourself!/1995″ gör mig fortfarande så otroligt lycklig när jag lyssnar på den.

Visst, vissa låtar gör mig glad på den här skivan. ”Revolution Action” blir bättre för varje gång jag lyssnar på den. Fast jag får en lite poppig känsla av den. Anslaget är inte lika hårt som det brukar. Hela första halvan av skivan är riktigt bra, men sen tappar jag bort den lite. Jag fokuserar igen och lyssnar när ”Your Uniform (Does not impress me)” sparkar igång men sedan tappar jag bort skivan igen. Det känns som jag aldrig riktigt har lyssnat på sista låten ”Anarchy 999″.

Helhetsintrycket är att det är för lite av det goda. Det låter Atari Teenage Riot och därför är det bra. Men de kan bättre.

Jag måste dessutom tillägga att det nästan blir ett extra pluspoäng för den oerhört gulliga bakgrunden till ”The western decay” i texthäftet. Det är den amerikanska flaggan med stjärnorna utbytta mot ATR märken…