Karina Pasian är ett underbarn. Hon föddes 1991 och under uppväxten i New York ska hon tydligen inte bara lärt sig bemästra både sång och klassiskt piano, utan även sex språk. Skivbolagen slogs över Pasian, men efter att debutalbumet släpptes på segrande Def Jam 2008 har hajpen sinat ut och det har varit svårt att […][...]

Jag tycker att E=MC² är snäppet bättre än den mer kända föregångaren The Emancipation Of Mimi. Kanske saknas en hit likvärdig It’s Like That, men överlag är det få album överhuvudtaget som klår Mariahs från 2008. Det finns verkligen inte en enda dålig låt här. När Ola skrev om The Emancipation Of Mimi gjorde han […][...]

Svensk hiphop på engelska är inte något jag stöter på särskilt ofta, men av det jag har hört har jag ofta haft svårt för den press som sätts på rösten när den ska uttala ett språk som inte är modersmålet. Första gången jag stoppade The Realism i stereon var det med fördomsfulla öron. Samtidigt får […][...]

Det är snart tio år sedan debuten Great Lake Swimmers och bandet med samma namn låter märkligt oförändrat. Med femte albumet New Wild Everywhere är Great Lake Swimmers så där säreget långsamma återigen. I spåret New Wild Everywhere, med högljudda element och sing-a-long-melodi, hasar det sig nästan fram. Och kanske därför så känns albumet långt. […][...]

När The Williams Fairey Brass Band 1997 släppte Acid Brass blev resultatet både märkligt som fascinerande bra. Tio dansmusikklassiker tolkade av ett bleckblåsband. Väldigt underligt. Väldigt bra. The Wurst Music Ever har, ordleken i titeln undantagen, egentligen ingenting alls med The Williams Fairey Brass Band att göra. Men när de första sekunderna av samlingen bleckblåser […][...]

För några veckor sedan släppte Andrew Bird albumet Break It Yourself. Med fiolen och rösten tar han popmusiken från en konstutställning på Guggenheim i New York till en lada i Illinois. I öppningstonerna till Bowerbirds The Clearing finns mycket av Andrew Birds ljudlandskap och tilltal. Men där Bird är skarp och har udd, flyter Bowerbirds […][...]

Det finns ingenting som har varit så bra för Damien Jurado som Richard Swift. Jag skriker fortfarande ”fy fan vad bra!” när trummorna hamrar igång Arkansas på förra skivan Saint Bartlett och jag skriker ”fy fan vad bra!” när jag för första gången hör Jurado inleda Working Titles med You could mess with my life […][...]

Någon gång under hösten 2011 föll jag för Berlinbaserade svenskan Molly Nilssons debutalbum These Things Take Time. Med lågbudgetsyntar, trummaskiner och en vacker sångröst med Nico-vibbar är den en utmärkt debutskiva med en egenhet som saknas hos många svenska (och utländska) debutander. Sen debuten från 2008 har det blivit en skiva per år, vilket gör […][...]

Soul-, funk- och discomusikern Jimmy Castor har gått bort vid en ålder av 64 år. Castor var kanske mest känd för sitt band Jimmy Castor Bunch som med låtar som Troglodytes (Cave Men) och It’s Just Begun blivit flitigt samplade.[...]

Glasgowbon Graeme Ronald som tidigare tillverkade sina ljud med enkla manicker och saker han hittade på golvet har nu hittat ett helt band med vilket han i år släppte sin efterlängtade uppföljare The Quickening. Vilket är årets album? Björk – Biophilia Vad kommer du att minnas från musikåret 2011? Jag kommer komma ihåg 2011 som […][...]