Resultatet blir ofta brilliant musik. Se vad det brittiska 80-talets arbetslöshet och industridöd gjorde för musikhistorien. Tack Maggie Thatcher. Förvisso innefattar det även UB40 men det behöver vi inte prata om nu.

Kan hända är Glasvegas en produkt av detta men juryn är fortfarande ute när det gäller det. Så med min radar inställd på att sniffa upp band ursprungna ur misär lyssnar jag intresserat på The Social Services.

Det första spåret The Baltic Sea sätter exakt fingret på den svenska mentaliteten,

Oh Sweden [..] You design such great furniture and storage solutions/ And mass-produce them too/ But nobody smiles back at me on the underground on my way to work.

Och det till tonerna av en väldigt upbeat popmelodi. The Social Services består av två tredjedelar skottar och en tredjedel svensk som för närvarande bor i Sverige. Kanske är det därför de har distansen och förmågan att betrakta Sverige på ett nydanande sätt.

It’s Nothing Personal, It’s National Security är ömsom tweepop med gulligt piano för att sedan storma fram med skrik och mörka teman. Det blir politiskt. På något sätt lyckas de hitta en gyllende väg mellan skitig brittisk realism och svensk sötpop. Fint blir det texterna gnistrar och melodierna är tighta och ackompanjerade med munspel som på Seven Dwarves. På La Belle Angele är de vackert nostalgiska om en pub i Edinburgh med samma namn som brann ner 2002.

Sen går de och förstör allting med en förrädisk verion av You Are My Sunshine.

Jag kan mycket väl tänka mig att svensk nationell radio plockar upp Jive, om den inte redan gjort det. Speciellt titelspåret, som inte är en helt osvängig historia. Men jag vill fortfarande, med ljus och lykta, efterlysa det berömda “DETET”. Anledningen. Blodsmaken. Et cetera. Jive verkar absolut vara ett mycket sympatiskt band men det gör ingen sommar. För närvarande har jag ingen egentlig åsikt om det här bandet. Och om man är en aning cyniskt lagd, så säger det väl mer än en tusen ord lång recension.

Skivans starkaste del är helt klart producenten Astmas känslofyllda beats med stråkar, piano och blås. Det känns som det var längesen om ens någonsin man hörde en så här välproducerad skiva. Rapmässigt är det skönt att höra att Form lämnat en del av de mer innehållslösa texterna till förmån för de texter som utgår från hans verkliga liv. Men det finns en del att önska för att skivan skall nå perfektion. Plattan innehåller inga direkt nya spännande teman, utan det är kärleken till staden, pengar och vanliga iakttagelser och erfarenheter som fyller den textmässigt. Ofta är uttalet lite sisådär men det är trots allt inget som stör helheten om man inte lyssnar med intensiv fokus. Då är läspandet ett litet större problem och någonting som man kan haka upp sig på.

Behind Blue Eyes är en väldigt snygg. välpolerad och enhetlig skiva med vackra melodier och sångrefränger. En ärlig och personlig skiva som hålls ihop från början till slut. En skiva som förmodligen uppskattas av publik utanför hiphopkretsar och som kan träffa rätt hos en ädre publik. En skiva som säkerligen skulle göra sig oerhört bra med liveband på ett konserthus.

Form One med Vincent - Money

Form One - Away

Form One - Falling Down

Om Tomas Alfredsson får fortsätta filma John Ajvide Lindqvists böcker och kommer fram till Människohamn, då hoppas jag att han kontaktar Douglas Holmquist, Rikard Heberling och Petter Samuelsson. De borde skriva stämningsmusiken.

Autons instrumentala och ofta pastorala ljudbilder är som skrivna för att ackompanjera bilder av den svenska skärgården. Gärna i dystra färger. Gärna till en historia som är svår, eller inte ens nödvändig, att placera i tid och rum. Deras musik doftar av hembygdsromantik med en sotig underton.

Du nalkas ljuva sommar med fasa alltför stor.

Trion målar lyriska melodier som ofta är mer av kulisser än huvudrollsinnehavare. Någon gång försvinner musiken ur min uppmärksamhet, men ofta har den varit en utmärkt kamrat under de senaste veckorna av höstslask på väg mot vinter.

Heberling, Holmquist och Samuelsson rör sig i skugglandet mellan electronica, pop och jazz. Mellan melodi och ljud. Någonstans i området mellan Anagram och 1900.

Any Where Out of the World är lätt att ta till sig och har ett avgrundsdjup av stämningar att utforska länge länge.

Slagskepp

Från att ha varit en av industriscenens mest banbrytande pionjärer i början av 80-talet med sin hejdlösa blandning av punkens gör-det-själv-attityd, experimentlustan från krautrocken och oljud från slagborrar, vinkelslipar och plåtsjok, har de långsamt utvecklats till något helt annat. Ett sound som stundtals doftar mer Lee Hazlewood och folk/countrypop än vildsint, amfetaminstinn oljudsrock.

Men där 2004 års något sövande Perpetuum Mobile var nästintill trist i sitt ibland lite väl likriktade och behärskade lugn, visade sig uppföljaren, förra årets Alles Wieder Offen vara en betydligt spretigare, men också intressantare historia.

Det melankoliska lugnet finns fortfarande där, med lummiga hammondorglar och pianon, som i den drömlika Nagorny Karabach, men Alles Wieder Offen lider inte av den homogenitet som präglade föregångaren. Istället hinner den stegrande introduktionen Die Wellen knappt ta slut innan vi på spår tre kastas in i den underbart plåtslagar-präglade och ettriga Weil Weil Weil, som med en härligt monoton catchighet blandar gammalt med nytt.

Let’s do it a dada fortsätter även den på samma spår, med en metallisk klang och ett ös som nästan påminner om bandets klassiska Fütter mein ego från 1985. Och på så sätt fortsätter det, med en överlag nästan perfekt balans mellan det förgångna och det nya, och med ett låtmaterial starkare än mycket jag hört på väldigt länge. Alles Wieder Offen visar upp ett Neubauten som inte bara hittat en ny och passande melodisk kostym, men som också lärt sig att stolt bära upp den med hjälp av sina gamla oljudsärr.

The ジブリ Set är exempelvis resultatet av ett antal stycken som förekommit i anime-filmer skapade av Studio Ghibli och som sedan remixats av Daishi Dance. Så nu vet ni det.

Det här säger mig ungefär ingenting. Jag har väldigt dålig koll på anime och har inte tagit mig tid att dyka in i det Studio Ghibli spottat ur sig. Det jag däremot vet är att The ジブリ Set, precis som det Daishi Dance släppt ifrån sig tidigare som remixare och musikskapare, är väldigt, väldigt bra.

The ジブリ Set fungerar med andra ord alldeles utmärkt utan att veta det minsta om bakgrunden.

Daishi Dance har så här långt hunnit släppa ifrån sig två album och ett antal tolvor. Det har dessutom hunnit bli ett antal remixer och produktioner åt andra artister, bland annat på ett av Chieko Kinbaras album tidigare i år.

Har du hört något av det här vet du ganska precis hur The ジブリ Set låter. Vill man kan man alltså beskylla Daishi Dance för att skostirredansa lite väl mycket i sitt hörn av dansgolvet. Att inte ta några större risker och inte röra sig särskilt mycket alls åt något håll. Men med tanke på resultatet blir blåbubblig och pianosvävande house av det snitt som japaner är ungefär världsbäst på så, tja, gör det inte mig särskilt mycket.

Att det här handlar om något som en gång började sin tillvaro som filmmusik märks. Ljudillustrationer blandas med klassiskt skolade spår - alla med någon slags stämningsförstärkande roll i livet. Stora och små gester blandas ovanpå en, för det mesta, houseförstärkt källarvåning. Suggestivt och molleuforiskt.

Sedan finns dessutom musik där röster tillåts smyga in i studion och allting vrids upp ännu några snäpp. 麻衣 får sällskap av piano och fantastiska stråkar i inledande 天空の城ラピュタ:君をのせて. Arvin Homa Aya kastas rakt in i en solskensdränkt version av Take Me Home Country Roads medan Lori Fine från Coldfeet tillsammans med Daishi Dance ger oss en av årets allra vackraste låtar genom おもひでぽろぽろ: The Rose.

Allt som allt blir det en timslång resa till Sapporo med Daishi Dance som reseledare och guide. En flygresa över höga berg och djupa dalar i det grönaste grönt. Vi får inte uppleva något helt omskakande nytt. Vi får inte se något vi inte stött på tidigare. Men pianot har gjort alla sina houseläxor. Stråkarna har destillerat ner generationers föregångare till sin sorgset sprudlande essens.

Det är house när den injicerat sig själv med drömmen om en bättre värld. Med ena foten på självlysande fyrkanter och den andra i valfri kyrka. Nyförälskad och vacker.

Det behöver inte vara svårare än så.

Där är det Erik Truffaz som styr över kompositionen, men ljudbilden låter strängt av Murcofs tonbild. Eriks blå toner från trumpeten lyfter musiken till ett helt annat plan. För Murcofs räkning låter det nästan som han går tillbaka till Martes/Utopia men tillsammans befruktar de den tidens stämningarna till något som känns nytt igen.

Erik hittade Murcof under en turné i Mexiko där någon i turnésällskapet spelade Murcofs musik i turnébussen. Väl hemma i Europa igen testade Erik att improvisera över musiken, något han gillade så mycket att han tog kontakt med Murcof för att få till ett samarbete. Det spelade ingenting tillsammans egentligen, utan skrev, spelade in och skickade till varandra. Mottagaren tog emot och svarade på samma sätt och resultatet blev Mexico (Avec Murcof).

Kanske hörs avståndet lite för mycket i musiken. De är två separata delar som möter varandra respektfullt på mitten, men den riktiga assimilationen av två virvlande musikaliska krafter blir aldrig riktigt av. Men det är både på gott och ont. För kylan i avståndet är också oemotståndligt vacker.

De senaste åren har Murcof förgyllt mina högtalare med Martes, Utopia, Remembranza och Cosmos. Hans murriga, men konkreta musik har alltid varit livfull bakom sin processerade ljudbild. Här är anslaget likt, men resultatet ganska annorlunda.

Den musikaliska delen av festivalen var elektronisk till tema förra året och man beställde ett verk från Murcof som skrev och komponerade. Två veckor innan festivalen testade han att framföra verket på plats. Genrepet ackompanjerades av ösande regn och något kändes fel. Alla instrument som spelats och samplats till skivan är 1600-talsbarockinstrument – som gambas, cembalos och flöjter – för att passa till platsen, men väl där lät det fel. I en intervju har han sagt: The location demanded a different approach: more openness, more time for the sounds to develop and for them to resonate in that big space.

Så han åkte hem började om igen. Arrangerade om, satte nya följder och benade upp verket till något nytt. Jag vet inte riktigt vad han såg på slottet i Versailles, men det verkar inte ha varit någonting bra.

Det snart tolv minuter långa introt möts av Louis XIV:s demoner och fortsätter med en lektion för framtiden och ett farväl till gamla sätt. Det är ganska obehagligt i tonen. En kvinnlig mezzosopran kallar och lockar, ett nålpiano svarar och tonas ut i ett murrigt elektroniskt eko. Det är suggestivt och drömskt, men med en ytterst obehaglig känsla. Regnet från genrepet möter vi i skogens död och även om det ligger en hoppfullhet i den artifiella trädgårdens vår är den omgärdad av hot.

Men oavsett vilket befäster Fernando Corona sin ställning som en musikalisk kraft att lyssna till.

Något som dessutom bekräftas av hans samarbete med schweiziska trumpetaren Erik Truffaz som precis släppts på Blue Note, Mexico (Avec Murcof).

Det första som slår mig med albumet är hur ingen av de båda männen, som tidigare slagits om rampljuset, framträder mer än den andre. Det är Louris i den ena högtalaren, Olson i den andra. De sjunger jäms med varandra genom varje spår som om ingen av dem vågat föreslå en uppdelning av raderna. Men så händer det här och där att någon av dem sticker ut, sjunger ett par rader och bygger upp en stämning som jag på något sätt saknat, även om den inte alls känns spännande längre.

Tänk er nedtonade varianter av det de två tidigare åstadkommit med The Jayhawks eller Mark Olson och Victoria Williams Original Harmony Ridge Creekdippers. Tonsäkra, snälla countryverk som är både trevande och avslappnade.

I längden blir albumet stelt och tradigt. Chris Robinson, Black Crowes-mannen, har inte lagt sig i särskilt mycket utan Louris och Olson får härja fritt med sina stadiga stämmor. Jag försöker hitta spår att lyfta fram men det finns inga som sticker ut. Det är lite av grejen på Ready For the Flood. Det är lätt, det är snyggt, det är vackert på Jayhawks-sättet. Det är förmodligen inte vad du vill ha.

En samtidskommentar som på samma gång rör om, upprör och får tankarna att dansa minst lika mycket som benen. När Herbert har något att säga gör han det med emfas, humor och på ett ytterst genomarbetat sätt. Dels i texter men inte minst i de musikaliska kopplingarna som stundtals är smått geniala. För även om tonvikten av naturliga skäl är elegant, maffig modern storbandjazz har han precis som vanligt samplat och flätat in element i musiken som tematiskt är kopplade till ämnet som avhandlas.

Ett tillvägagångssätt som lätt skulle kunna resultera i något rätt olyssningsbart men som i Herberts fall blir precis tvärtom. För när ämnesvalen är både svåra och dystra vore det bortkastat om han inte hade haft förmågan att skriva ömsom smeksamma ömsom vrålande melodier och arrangemang och omgett sig med ett gäng lyhörda musiker för att göra allt väldigt lättillgängligt. Sällan har något så uttalat politiskt laddat varit så oefterhärmligt svängigt att man inte kan låta bli att lyssna. Vilket ju givetvis det är ju precis det han vill uppnå.

En kontrastverkan som går igen även mellan spåren. Breathe är en böljande jazzsymfoni som kastar sig mellan försynt tassande och veritabla ljudexplosioner, i Battery snuddar bandet vid modern musikal, vackert sentimentala One Life närmar sig gospel, The Swing gör istället precis det titeln säger medan Nonsound, byggd kring fältinspelningar från Palestina bara blir ytterst obehaglig när ljuden från eldstrider och människors ångestvrål sliter sönder den nästan sakrala inledningen.

Om man bortser från budskapet lyckas Herbert dessutom uppdatera en rätt så dammig genre som storbandsjazz till något i alla högsta grad modernt och relevant. Hans produktioner har ofta varit små mästerverk men så här blodfullt, nära och klangrikt har det nog aldrig låtit.

Men även om det är ett mäktigt och stort sound man möts av framfört av ett ännu större band och en helt strålande sångerska i Eska , som på något sätt lyckas vara lika mycket Shirley Bassey som Ella Fitzgerald, är det framförallt hur allt under Herberts ledning samverkar som lyfter There’s Me And There’s You till något verkligt storslaget.

När de kom på att de var bra tillsammans så skapade de (på några timmar) Heja Världen Show. Detta är namnet på en landskuskande turné och en skiva med sånger och monologer. Musiken är ganska barskalad med sitt enkla piano men ibland tittar en trombon in och sista spåret lägger till med en skaversion. Ibland fyller bara Bobs röst tomrummet, som när han berättar om att få hångla i Bob pratar om sex, iklädd 80-talskalsonger fast det är 1991.

Att se den här showen kan kanske vara en av de gemytligaste timmarna i ditt liv men att lyssna på skivan är inte heller helt fel. Det kan dock bli lite kaka på kaka att sträcklyssna på Heja Världen Show så jag skulle vilja rekommendera att använda den som en musikalisk julkalender.

Öppna en lucka varje dag i form av en underhållande dikt. Perfekt för att bota vinterdepressionen. Eller som de själva säger: “En förhoppning att lägga in både cirkus och tröst i den bröstkorg som behövde.”

Den tanke slog mig häromdagen när jag lyssnade igenom Chinese Democracy för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag kommer inte att förstå vad som är storheten med den här skivan hur många gånger jag än vevar den.

För faktum är att det finns faktiskt ingen.

Om jag träffar W. Axl Rose någon gång önskar jag att jag hade modet att fråga honom rätt ut: Är detta perfektion? För det måste väl vara anledningen till att det har dragit ut så lång tid innan skivan släpptes? Att få den så bra som möjligt.

Chinese Democracy har inte mycket att göra med det som en gång var Guns N’ Roses. Det halvnihilistiska långfingret riktat mot allt och alla som bandet en gång stod för är sedan länge borta (skräll) och det som är kvar… Tja, det är rätt urvattnat.

Visst, jag kan bli överraskad några gånger. Över hur vital Axls röst ändå kan låta här och där, hur medryckande en del refränger är. Men där stannar det i princip. Och det är nästan mer överraskande hur platt skivan verkligen är, såväl ljudmässigt som låtmässigt.

Höjdpunkterna är de tillfällen som söker efter vad det nu var November Rain en gång fann. En smäktande semiballad som bar på en känslomässig tyngd (inte minst tack vare videon). Men även det greppet står mig upp i halsen när de 71 minuterna närmar sig sitt slut. Andra singeln Better har också sina stunder, men det tyngs effektivt ner av ett pekoral som This I Love.

Samtidigt har jag svårt att tycka illa om skivan. Den rör mig snarare inte det minsta i ryggen. Chinese Democracy är ingenting. Och när det är så är det nästan det värsta.

Det är fullt begripligt att man tröttnar på att intellektualisera och teoretisera sin konst, oavsett vilken form den kommer i. Kärnan, verkets själva grund, går lätt förlorad eller blir missförstådd bakom alla ridåer av ideologi. För mycket energi går åt till att förklara ramverket och essensen hinns inte riktigt med. Där är den självklara lösningen att förenkla, luckra upp, komma till saken, vilket jag förmodar är ungefär vad T(I)NC försökte göra (de får mer än gärna rätta mig om jag har fel). Kampen är mer än böcker och teori, och allra främst är den livslust och kärlek.

The Cross of my Calling landar någonstans på mitten av denna skala. Även om de slutat med litteraturlistorna, så är det som alltid med T(I)NC den totala paketeringen som gör intryck. Personligen är jag en sucker för de litterära referenserna och alla liner notes som sammantaget sätter in låtarna i ett större sammanhang, och också gör det lättare att se vart de kommit ifrån. Ibland föredrar jag citaten framför låtarna de representerar, men det är en annan historia. Spåret är i alla fall mer eller mindre detsamma som tidigare; situationisterna, Crowley, Marcuse, populärkulturens historia.

Rent musikaliskt landar också The Cross of my Calling någonstans mellan sina två föregångare. De två instrumentala partierna känns lite som en tillbakablick på A New Morning…, men då måste man också hålla i minnet att introt till Assassination of Myself mest låter som…. Summer of ‘69. Så extrema är generellt dock inte förhållandena i övrigt. Men jag är bortskämd med T(I)NCs finesser och har svårt att nöja mig med låtar som Washington Bullets och Storm the Gates of Beverly Hills, som mest känns som att sparka in öppna dörrar. De har själva gjort och sagt det förut, och bättre dessutom.

Det var det dåliga. Dags för det roliga, som Child of God. Att dissekera, och avfärda, organiserad religion har sällan känts så passionerat. Där är det återigen bara att tacka och bocka för ett av landets bästa rockband. Men oftast fastnar jag för det instrumentala, där bandet släpper loss all sin kraft och det ännu en gång står klart hur tight maskineriet verkligen är, och de små smygfunkiga partierna, som det runt minutstrecket i I Am the Dynamite. Ibland är de som allra bäst när Dennis Lyxzén håller käften.

Men det riktiga krutet här finns i de två sista spåren. Den lömska orgeln på Black September, frontalanfallet som för oss till det som återigen får mig att tro på T(I)NC: titelspåret. Nästan nio minuter psykedeliskt, manglande och fullkomligt förhäxande ljudmassiv. Ett totalt synkroniserat band i fantastisk form. Från avvaktande muller till vidöppna portar. Det påminner mig ytterligare om att det här är ett band som gör sig allra bäst live. När denna soniska katharsis tonar ut är undertecknad försedd med ett löjligt nöjt leende och på väg ut genom dörren.

K-the-I??? har utvecklats en del sedan Broken Love Letter men det är egentligen inte så enormt stor skillnad. Det är samma tungmixade trummor och de ligger ungefär likadant. Ljudbilden känns väldigt stor och det är mycket industriellt ljud från många håll, smutsigt utan att för den delen bli skränigt. Samtidigt med en hel del eko och syntljud som får ljudbilden kännas atmosfärisk och åt rymdhållet.

När det kommer till skivans gäster har det verkligen valts med omsorg. Tre av underjordscenens mest respekterade rappare finns med på varsin låt. Busdriver, Subtitle och den för mig nyligen upptäckta helt geniala Nocando som tagit Amerikas battlescen med storm de senaste åren. Och man kan väl enkelt säga att hans gästspel är ett signum på hur man dödar en låt. Det vill säga att han briljerar ut K-the-I??? på sin egen låt.

Yesterday, Today and Tomorrow är absolut en av årets bästa skivor. Det är en skiva där alla låter är starka och där han lyckasts foga den samman så den inte spretar åt en massa håll. Musikaliskt ligger skivan på en riktigt hög nivå men textmässigt kan man tycka att den är lite simpel och fånig ibland. Precis där Vast Aire brukar hamna ofta. Men man behöver inte vara för hård, för det är härligt att se att K-the-I??? håller fortet och fortsätter utvecklas och dessutom gör det med bravur.

Som tur är följer Sasha Fierce-biten upp B’Days forna glansdagar, om än inte med besked, och räddar Beyoncé från nederlaget. Är det bangers man vill ha får man åtminstone några här, i form av Single Ladies (Put A Ring On It) och neonljusblinkande Radio. Hiphopvibbar bjuder semisnuskiga Video Phone och framförallt pompösa Diva på, där hon till och med rappar över en Lil’ Wayne-pastisch. De åtta spåren på Sasha Fierce följer naturligt på dansanta Get Me Bodied och Freakum Dress från två år gamla B’Day, medan I Am… är en seg historia liknande alla bortglömda mellanspår från 2003 års Dangerously In Love. 50/50 gör inget mästerverk, men heller ingen skamfläck.

För vinnare, det får man tillstå att de är. Ända sedan debuten och den tätt därpå släppta EP:n La Muerte Viva har Matt Caughthran och manskap lagt världen för sina fötter med smittande och framförallt svängig hardcorepunk. Så också på detta släpp. Är det något de verkligen ska ha en eloge för är att de lyckas med konststycket att inte överhuvudtaget låta tillrättalagda samtidigt som det är catchy bortom sans och förnuft.

Det är däremot inte det starkaste av material de presenterar på 2008 års The Bronx, vilket ska tas med en nypa salt. Det är onekligen kompetent punkrock som tränger igenom allt som oftast, bara inte på det sätt man blivit bortskämd med på tidigare utgåvor, när man, i brist på annan liknelse, kan jämföra med att bli överkörd. Bokstavligt.

Ibland glimrar det dock till ordentligt, som i Young Bloods (Machine) där ett oheligt äktenskap mellan Supersuckers och CIV verkar ha trätt i kraft. I tunga, malande Inveigh finns den nerv som genomsyrat bandets karriär hittills. Och Pleasure Seekers har bara låttiteln gemensamt med Social Distortion, minus sista s:et, i övrigt är det årets snyggaste rockkostym.

Men bortsett från det är det en skiva på sparlåga. En låga som förvisso sätter många konkurrenter i skuggan, men ändock. Jag tar valfri Rocket From the Crypt-skiva framför The Bronx anno 2008 vilken dag som helst. Synd. Jag ville så gärna att bandet skulle fortsätta på inslagna vägen och överträffa sig självt igen. Verkligen synd.

Och sjutton år av jämförelser mellan Electribe 101 och allt som Billie Ray Martin gjort sedan dess.

Visst. Även det som gruppens övriga fyra medlemmar gjort sedan dess har förstås obönhörligen hållits upp mot samma, oförlåtande strålkastaröga. Men där har det varit lättare att bortse från det som kvintetten skapade någonstans på de brittiska öarna. Kopplingen mellan Electribe 101 och Billie Ray är så mycket mer intim. Det var ju hon som var gruppens ansikte. Det var hennes röst som lyfte musiken från att vara bland den bästa garage som spelades in under housemusikens gyllene era till att bli något av de bästa som någon spelat in överhuvudtaget.

Billie Ray Martin var Electribe 101. Magi.

Just därför är det bara fånigt och dumt att komma dragandes med Electribe 101 varenda gång som Billie Ray dyker upp i högtalarna under eget namn eller som gäst hos någon annan. Med tanke på att hennes solokarriär svajat rejält på sin färd längs med musikbahnan. Som bäst har det blivit snygga Electribe 101-ekon. Neonflimrande regnfärder på mörka gator. Som sämst har det bara blivit oengagerat och grådassigt.

Allt det här hindrar mig förstås inte att ha haft skyhöga förväntningar på The Opiates – Billie Rays projekt tillsammans med norske Robert Solheim. Och duon når faktiskt ganska långt. De fyra låtarna de skapat tillsammans kryper till ro i ungefär samma kyligt varma blåmörker som Electribal Memories. Det är dessutom väldigt snyggt.

Det är när jag börjar skrapa på ytan som det mindre roliga börjar. Det som ryms under ytan visar sig efter ett par genomlyssningar inte vara så mycket. När Billie Ray sjunger ”I’m only playin’ CSI” känns det som en ganska bra sammanfattning av The Opiates första och så här långt enda släpp. Färgerna och åkningarna över stadens överdrivet konstrastdränkta silhuetter kan inte dölja det faktum att Anatomy of a Plastic Girl EP till syvende och sist bara gör sitt bästa att efterlikna verkligheten. En verklighet som förpackades tillsammans med ett av de snyggaste skivomslag som sett dagens ljus.

Men nu har det gått snart sjutton år sedan Electribal Memories. Det börjar bli dags att släppa taget och se Billie Ray som sin egen.

Om sjutton år ska jag nog klara av det.

Men det är det ju naturligtvis inte alls. Det ska bara låta så. Snarare borde man väl beskriva deras märkliga sammansättning som något som liknar mathtwee. Hårt distade gitarrer, som taggigt skär fram en ruffig melodi. Slamriga trummor som larmar. Och så sockersöta Satomi Matsuzakis röst över alltihop. På de senaste skivorna har de rört sig fram och tillbaka.

På Milk Man blev de så mycket ett vanligt rockband de någonsin kommer bli (trots att de ihärdigt sjöng om att de faktiskt såg en hund på trottoaren). The Runners Four gick mig lite förbi, men den var lite mer lågmäld i anslaget. Nästan lite sorgsen. Till Friend Opportunity hoppade gitarristen Chris Cohen av och de rörde de sig mot ett lite mer elektroniskt hörn. Men det verkar inte riktigt som de trivdes där, för till Offend Maggie har de återigen två gitarrister och det hörs.

Men det låter naturligtvis inte som någonting annat i alla fall. Murriga distade gitarrer över slamriga trummor till en sång om att spela basket:

Basket ball Basket ball Basket
Dribble
Pivot Pivot Pivot Pivot Escape
Dribble
Bunny jump Bunny jump
Bunny Bunny Bunny jump
Go Go Champyong
Speed Speed Champyong
Rebound Rebound
Rebound Rebound Readky OK?
Shoot!

Basket Ball Get Your Groove Back

Fånigt kanske. Men det är medvetet så. Det är något i den där naiviteten som kryper under skinnet och säger mig mer än vad de meningsfullaste texter kan göra, bara genom hur den levereras.

Men samtidigt ska det sägas att det märkliga har hänt att Deerhoof inte berör mig särskilt mycket längre. Jag lyssnar gärna och ofta på de senaste årens skivor. Men samtidigt känner jag inte så mycket. Det är bra, men inte världsomvälvande längre. De står aldrig någonsin still, men de kommer inte heller så långt i varje riktning de rusar (med små små kaninsteg).

Little Jackie är däremot inte Imani Coppola ensam, utan en duo ihop med producenten Adam Pallin. Kombinationen solskenspop, bitska sarkasmer, en stor dos humor och under ytan bubblande hiphop kryddad med kyrkklockor ger spännande eklekticism i samma liga som Santogold och Nikka Costa.

Bristen på självcensur är inte det enda som är befriande. The Stoop är också tacksamt besparad från malplacerade klichéer, så som glorifierande av gångna dagars musik och självrättfärdiga gester för att bättra på världssamvetet. Istället en rå vardagsärlighet, rolig därtill, utan att bli hård yta. Och fina klichéer om emancipation och självständighet. Som på LOL, en blåsfunkhistoria om osnyggt felskickade sms. Den uppgivet gladlynta och refrängklistriga souldängan The World Should Revolve Around Me konkurrerar med Santogolds L.E.S. Artistes om utmärkelsen i kategorin årets spontana glädjedans. Coppola kör dessutom lesbian wannabe-racet bättre än den där odågan Katy Perry på Guys Like When Girls Kiss. Alltihop utan att falla i de lömska Lily Allen-groparna, även om det är bra nära ibland.

Produktionen är likartad elva spår igenom, utan vare sig höga toppar eller djupa dalar. Jämnt och bra, men också en aning uttråkande mot slutet. Mycket samma samma. Annars är 34 minuter en alldeles ypperlig längd på en skiva.

The Stoop innehåller varken gospelkörer som blåser tak av katedraler eller svettig sängfösarsoul. Men Coppola och Pallin verkar ha lyckats med det de föresatt sig, och har undvikit både trams och dumheter på vägen.

År 2004 släpptes Miss Machine, en platta som troligen gjorde att bandet lyckades attrahera lika många nya fans som de förlorade gamla. Av den enkla anledningen att Greg Puciato, förutom att han ser ut som en steoridpumpad pitbullterrier, faktiskt utnyttjade sina röstresurser i bästa Mike Patton-anda. Han kunde väsa, frusta, viska, skrika – och han kunde sjunga!

Kort efter att bandet upptäckt vilken allsidig vokalist de faktiskt satt klorna i, började låtskrivandet ta helt andra former än tidigare. Vilket också är alldeles uppenbart på ett av 2000-talets mest spännande skivsläpp. Miss Machine.

Förutom den tidigare kombinationen av våldsamt komplext hardcore-meckande och rejäl metaltyngd, fanns nu även en tredje dimension inne i bilden: dynamik. Calculating Infinity är förvisso en bra platta, men den höga intensiteten tappar sitt syfte en aning eftersom plattan aldrig låter öronen vila. Miss Machine blandar upp bandets vansinnesresor till kompositioner med smekande verspartier, stämningsfulla bryggor och, framför allt, riktiga refränger.

Plattan bjuder på mer melodiska bitar (Setting Fire To Sleeping Giants, Unretrofied), gastkramande våldsamheter (The Perfect Design, Baby’s First Coffin) och underbara mellanting (Highway Robbery, We Are The Storm) och denna kombination gör att Miss Machine har spelats sönder fler gånger än jag kan räkna. Plattan är helt enkelt en perfekt uppblandning av de element som The Dillinger Escape Plan faktiskt hanterar bättre än någon annan.

När det var dags att följa upp föll partnervalet på Nina Persson och Niklas Frisk, men det blev bara en ny låt som hamnade på ett samlingsalbum (ett av de bäst samansatta samlingsalbumen i cd-historien).

Inte förrän nu kommer ett nytt livstecken på cd från Titiyo.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag suttit som på nålar och väntat. Vi förlorade nämligen varandra där för sju år sedan och i någon avkrok av min hjärna har jag hela tiden räknat med att Titiyos återkomst skulle ske via Melodifestivalen. Ännu folkligare och helt ointressant alltså.

Så blev det inte.

Hidden är en pånyttfödelse jag inte kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi. Som inspiration till arbetet nämner hon Thom Yorke och hans album Eraser och det hörs (nej det är klart att jag inte hade lyssnat på Eraser innan Titiyo drog upp den, jag är väl inte helt från vettet).

För första gången har hon varit inblandad i det mesta av både komponerande och producerande av låtarna. Hon har envist lärt sig att spela på en enkel synth och senare att spela in på en porta. Utforskat ljud, vridit på knappar och skapat effekter. Hängt med och tagit intryck av Marit Bergman. Fått hjälpande händer av bland andra Christian Olsson (Fläskkvartetten), Andreas Söderström (Ass) och Goran Kajfes. Det sista hörs tydligast i mina öron. Jag tänker ofta på hans fina soloalbum Headspin när jag lyssnar på Hidden.

2008 bjuder Titiyo på släpig, skev och dyster electronica som ligger väldigt långt från de kommersiella radiostationernas spellistor. Det är, som sagt, inget jag någonsin vågat tro eller hoppas på. Hon sjunger oftare fult än snyggt, låter rösten testa toner den inte riktigt borde hitta.

Det är ofta väldigt bra.

Mer som salig Ugglan än en Rix FM Festival.

Nu tycker jag ändå inte att riktigt alla idéer håller hela vägen. Jag är till exempel inte särskilt förtjust i symfoniskt teatrala duetten med Moto Boy (som är tänkt som singel lite längre fram och mest får mig att tänka på Brett Anderson). Visst det kanske vore dumt att inte ta med fina Longing for Lullabies (här i en mer avskalad version) , men den har trots allt redan släppts som singel i sin ursprungliga Kleerup-version. Och det där technomegamix-slutet på Crystal Clear Mud funkade kanske i Refused Party Program 1998, men idag?

Men det mesta är som sagt väldigt bra.

Gitarren och stråkarna i Standby Beauty. Elektriskt jazziga Stumble to Fall. Det enkla men effektiva pianoklinket i ödsliga X innan den sagolika speldosan tar över. Exemplen är många.

Som allra bäst blir det i nästan åtta minuter långa Drunken Gnome. Den låter som skivomslaget antyder och visar vad Titiyo och hennes kompanjoner menar när de pratar om krautsoul. Melankoliskt malande: “she would take anything ’til it’s gone”. Hypnotiskt, vibrerande och mycket vackert.

Greg Weeks tillhör även den psykedeliska gruppen Espers där bland andra finfina sångerskan Meg Baird ingår. Greg Weeks säger själv att han inte nödvändigtvis är en duktig musiker utan föredrar att kalla sig en “musikalisk tänkare”. Han ser till att omge sig av av kreativa och genialiska människor. Hur mycket av The Hive som är Greg och hur mycket som är produktion är svårt att höra, jag vet bara att det känns som ett egensinnigt projekt med äkthet.

Inför arbetet med The Hive hittade Weeks en gammal mellotron, urmodern för 60- och 70-talets progg och tydligen ett jävligt jobbigt instrument att ta med på turné. Den fick sedan ta huvudrollen i ljudlandskapet. Enligt Weeks är mellotronen det närmaste ljudmässigt man kan komma invånare i the hive (alltså insektskupor).

Med det sagt är det inte ett irriterande bisurr utan mer ett psykedelisk fjärilsparadis. Om tanken bakom säger Greg Weeks:

The Hive is primarily a response to the atmosphere of apocalypse that permeates the lives of those who are open and receptive to their environment (not to mention the general global condition).

Det låter deprimerande och det är det delvis men här ryms så mycket mer känslor och stämningar att det kan vara svårt att sätta sig in i det, eller oerhört lätt om du är en av dem som tilltalas av ovanstående citat. Bland annat görs en cover på Madonnas Borderline. I den här versionen blir upplevelsen nästan psykotisk.

En del sånger som Division blir väldigt vackra med knivskarpa melodier utanpå mellotronmattan. Kolla även in den tidigare låten Made som här använts i en animation:

På något sätt känns det väldigt logiskt att Surf City låter lite som Beach Boys kört genom ett lo-fi-filter och med en massa fuzz. Det är genomgående klassisk, basic popmusik, även om melodierna hela tiden ligger längst bak i mattan av knak, plink, plonk och dist. Säga vad man vill om titeln Dickshaker’s Union, men jag gillar dess burkiga galoppkomp som mest låter som om att det spelats på en tvättbräda.

Just ordet “burk” vill jag gärna använda övergripande vad gäller Surf City. Burkdist, burkkomp, burkljud helt enkelt. Det, och en massa eko och plingande trianglar. Ep:n skulle, utöver landsvägen, fungera alldeles utmärkt på ett sånt där litet sunkhak man ibland trillar över på nån halvt bortglömd strand dit man enbart kan komma till fots eller max på moped. På eftermiddagarna skulle såna där älskvärda ställen kunna spela Surf City, typ som ackompanjemang till något brädspel. Det är tillräckligt vingligt, men samtidigt utan krångel, utan utmaning, utan tänder.

Egentligen är Surf City EP ett av de fall där skivomslaget säger tillräckligt. Jag skulle gärna vilja kalla det en surfkyckling, men måste väl erkänna; det är en cowboytupp.

Vad man kan säga om skivan är att den håller en jämn och slätstruken nivå. Inga spår sticker direkt ut och det är relativt likartat malande, samma flow på låtarna och samma typer av trumljud. Förmodligen från hans MPC2000XL som han visar på skivomslagets framsida iförd en silverfärgad kostym. Anledningen till att skivan håller ett enhetligt sound är kanske främst för att Q-Tip producerat alla spår utom ett själv, det övriga av den döda legenden J Dilla. En producent som Q-Tip hade vid sin sida på nästan alla beats till sin solodebut.

Men soundet har inte utvecklats många knop sedan 1999. Kanske inget uppenbart negativt men man hade ändå hoppats på att någon som kallar sig Abstract skulle kunna vara lite mer innovativ än att göra samma grej som han gjort sedan starten 88. På skivan har han fyra sångare på refräng, i övrigt är det Q-Tip som står för rappen. Sångarna som gästar är självskrivna D’Angelo och Raphael Saadiq från hans Ummah-klick. De andra två är inte helt otippade Amanda Diva från Floetry och Norah Jones som vet hur man sjunger refränger på hiphoplåtar sedan tidigare.

Man kanske inte ska vara för negativ, för visst är The Renaissance en bra skiva. Men att man har gått och väntat på en uppföljare till Amplified i nio år och får detta måste man nästan vara missnöjd. Vi får se om han lyckats hitta något mer spännande sound till 2017 då han hunnit bli 47 år gammal.

Q-Tip - Getting Up

Q-Tip - Move

Jag hittar återigen det amerikanska band som mest av alla låter brittiskt och lutar åt spacerock men blir mest standardarena. Nye gitarristen Phil Karnats, som ersätter den av Curtis-brorsorna som lämnade bandet förra året, lägger inga tunga gitarrmattor utan verkar ganska mycket på sitt eget håll med vassa och välkomna instick här och där. I centrum är ändå fortfarande Brandon Curtis svepande sång i många lager, basen och det tunga, långsamma drivet från Josh Garza.

Funkar bäst gör det när spacerock-anslagen hålls tunga och inte drömska. Now You’re Gone är fint mörk men spår som I Never Thought To Ask hämtar det sämsta av ballader från åttiotalet och blir direkt pinsamt. Avslutande The Fire is Waiting är som direkt hämtad ur Bill & Ted’s Bogus Journey och när Curtis sjunger “we’re praying to the shadows cut by light of fire” så blir det skämmigt roligt. Det elva minuter långa spåret tar en verkligen till dödsriket och tillbaka, på fler än ett sätt.

Hade The Secret Machines nöjd sig med att leverera bredbent pratrock som på Last Believer, Drop Dead hade jag varit mer än nöjd. De poetiska utflykterna mellan röda trikåer och dödsriket sänker dock betyget rejält.

Att det inte är några duvungar vi har att göra med står klart bara i musiken, det är gedigen indierock från första ton som ger och tar, kräver uppmärksamhet från lyssnaren. Kvaliteten är tydlig redan i första spåret I’ve Got a Gun and I’m… Afraid to Use It då ett omisskännligt sound ljuder ur högtalarna, nämligen Mathias Rask-Andersens, med ett förlutet i personliga favoriterna KVLR. Resterande medlemmar har även de annat på CV:t, bl.a. The Horror The Horror. Ett all-starband i liten skala.

Musiken däremot, den är av stor skala. Titelspåret ekar av tidiga The Bear Quartet och sentida Shellac och skvallrar om hur Seven feet Four borde låtit, Light and Whistle for Attention närmar sig marginellt The Bronxs ljudbild.

Albumet känns lite för anonymt för att den breda massan ska ta det till sina hjärtan, vilket antagligen aldrig varit bandets önskemål heller, och ska vi vara krassa håller skivan inte fullt ut. Vissa band är arketypen för för att släppa EP:s. Detta är ett sådant band.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag hörde QGMR (jo, de stavade så förut) första gången. Då, på EP:n No Language var det ett lovande band som nu har vuxit. Noiserock på väg uppåt.

Efter flera mixtapes, ett album och produktioner på många artisters låtar så har han nu fått ut sitt andra soloalbum, Tronic.

Skivan börjar med ett högt tempo och det dröjer ända till de sista spåren innan Black Milk visar upp det bästa av sin musikaliska talang. Det är då vi får höra utdragna, till stor del instrumentala, låtar med rena inslag av jazz och soul.

Black Milk som producent är bättre än Black Milk som rappare. Det går visserligen felfritt och flyter på bra när han greppar micken, men det blir ändå platt. Black Milk är inte märkvärdig som rappare. Det lilla extra som krävs för att göra honom annorlunda och bättre än många andra rappare fattas. Många spår är energiska och kraftfulla, och det känns som att det är just sådana spår som inte passar Black Milks rappande. Det går för fort för honom. De låtar som gästas av bland andra fenomenala Royce Da 5’9’’ och Pharoahe Monch är därför de bästa låtarna på albumet, eftersom tillför en variation och en kvalitet som behövs.

Gäster verkar också ha en positiv effekt på Black Milk, han låter aningen vassare när han inte är ensam på beatet. Gästerna på albumet är dock få, vilket ni nu förstår är negativt. Black Milk har tagit sig vatten över huvudet genom att sköta rappen själv så pass mycket som han gör. Albumet är dock inte speciellt nära en flopp, på grund av hans enorma talang som musikskapare. Hans beats, som är tillräckligt bra för att rättfärdigt jämföras med J Dillas på det sätt de blir, har utan tvekan det lilla extra som behövs.

Jag skulle önska att man kunde se på detta album och bli mer imponerad över hans insats som producent, än besviken över hans bleka insats som rappare.

Jenifa Mayanja är en sån myspace-artist. Eller, Jenifa Mayanja hade kunnat vara en sådan artist. Egentligen var det tack vare dagensskiva.com:s forum jag snubblade in på hennes myspace-sida.

Och det faktum att det gjordes paralleller till Larry Heard hade förstås en väldigt stor del i det.

Nu var Jenifa inget helt nytt namn, visade det sig när jag började gräva bland ljudklipp och artiklar. New York-bon Jenifa, med rötterna i Uganda, kan titulera sig artist, DJ, producent och radiovärd med sitt eget deep house-program. På utgivningslistan finns tolvor, digitala släpp och ett tidigare album.

Planen är att album två ska stå och vänta runt hörnet, såhär precis i slutet av 2008, och Release & Breathe EP är tolvan som landade tidigare i höstas. Och precis som tidigare är det deep house som står på menyn. Deep house där det är väldigt lätt att dra en rak linje rakt igenom Larry Heards karriär.

Det är svävande, vackert och väldigt, väldigt snygg blåtimmeshouse. Bara det gör med andra ord att det är väldigt lätt att tycka om Release & Breathe EP precis som Jenifas tidigare alster.

Men precis som tidigare balanserar hon på den väldigt fina gränsen mellan själfull djuphouse och frijazzig konturlöshet. De fyra spåren på ep:n blir på sina ställen lite för lösa i formerna för att jag ska tycka att det är riktigt hälsosamt.

Men så finns förstås här Sea of Emotion, en av 2008 års vackraste och mest innerliga skapelser, vilket gör att jag redan börjat räkna dagarna fram till dess att Jenifas nästa fullängdsskapelse dyker upp.

Första singeln I’m Not Going to Live Another Day Without You Girl är som väntat inte särskilt representativ för albumet. Den är snarare en förlängning av hur Damn! låter som kompband till Timbuktu än en försmak av hur magisk den här skivan är. Det är djungelkungenfunk som möter studsiga elljud och ett ystert dragspel. Det är allt på en gång och lite till. Tjockfullt av idéer. Um-wäoh-wä-wä.

Men Damn! är så mycket bättre när de saktar ner, dimmar ljusen och låter Svante Lodén sjunga sånger om att försöka bli vuxen någon gång. Eller när han med försiktigt stöd av en Fender Rhodes sjunger i falsett och skickar D’Angelo på rehab igen till ljudet av ett stort jazzblås i Headstone.

Då är Damn! bäst i världen just nu.

Det som skiljer Damn! från mindre intressanta moderna funkband som också gjort historieläxan väl är att de lyckats hitta ett eget uttryck. För även om det är lätt att lista referenser låter det alltid som Damn!. Även om de blandar funkfrukterna blir det aldrig rörigt, bara sött och gott. Klibbigt och klistrigt, precis som jag vill ha min funk.

Sen spelar det ingen roll om slutresultatet blir uppdaterad Roger Troutman möter Nigeria ‘70-blås (som i titelspåret), uppenbar kubakärleksblinkning till Buena Vista Social Club (som i Man Is Not a Bird tillsammans med Rubén Juárez) eller ännu en sorts omtagning på Wars Low Rider (som i Rattle My Brain).

I slutändan låter det ändå Damn! good.

Mellan albumen finns det skillnader. Catalpa och Escondida var sovrumsblues, Springtime Can Kill You stökig och melodiös. The Living and the Dead på gränsen till präktig. För första gången är Hollands musik utåtriktad och ger ett första intryck som genast tar en med och inte får en att stanna upp.

Det sound som blir större för varje album har på The Living and the Dead skapats tillsammans med Shahzad Ismaily. Men i stort är det M. Ward, Rachel Blumberg och Marc Ribot som lyfts fram. Marc Ribot som ändå jobbat med Tom Waits och Elvis Costello och lägger försiktiga gitarrer på kanske tre av låtarna på The Living and the Dead.

Albumet kanske inte är lika personligt som de föregående men den musikaliska utvecklingen tar jag väl emot. Hollands musik har växt åt alla håll. Inget försiktig vinande med whiskeyröst håller fyra album igenom. Inledande Mexico City är lätt oemotståndlig och det är så det fortsätter. Mellan mer dramatiska ballader som Fox In Its Hole och stökigare nummer som Your Big Hands med – för sammanhanget – massiva körer gömmer sig mer traditionella alster som Love Henry eller flamsiga Enjoy Yourself.

Liksom på de tidigare albumen är det väldigt mycket Jolie Holland. Hon har skapat ett sound som funkar och som växer och det går inte att tröttna.

Mexico City