Use your mentality Wake up to reality Det har snart gått femton år sedan Neneh Cherry hiphopifierade Cole Porters I’ve Got You Under My Skin till AIDS-välgörenhetssamlingen Red Hot + Blue. En låt som i Nenehs version förvandlades till svettig och supersexig minimalistfunk, nästan uteslutande byggd kring basgången. Att videon till I’ve Got U Under […][...]

Question: Tell me what you think about me I buy my own diamonds and I buy my own rings Only ring your cell-y when I’m feelin’ lonely When it’s all over please get up and leave Question: Tell me how you feel about this Try to control me boy you get dismissed Pay my own […][...]

Att vara son till en av musikhistoriens största och sedan göra egen karriär är inte alltid så lätt. Fråga Ziggy Marley, Julian Lennon eller Dweezil Zappa. Räkna med att biografin inleds med orden ”the son of” följt av pappas namn. Jämförelserna blir oundvikliga och att nå de ikoniserades höjder är nära nog omöjligt. Välkommen in […][...]

I en värld som skriker allt högre kan det ibland löna sig att viska. Inte särskilt mycket nytänkande där, men det är svårt att inte se sånt framför sig när Planeten Jordens album snurrar i bakgrunden. ”Frihetssånger i retro Adidas” är nämligen en protestskiva av rätt traditionellt snitt. En akustisk gitarr. Ett munspel. Texter om […][...]

Slowlife lockade ärligt talat inte så mycket till en början. Metalcore har jag läst alldeles för många gånger som beskrivning och sedan ledsnat ganska fort för att jag ska dra på ögonbrynen. Därför är det så trevligt att Slowlife lyckas överraska mig. Jag lyckas tränga in tre övergripande namn som inspirerat den här combon och […][...]

Som en golden retriever snarare än en greyhound, så känns Snoop Dogg år 2004. Han har förvandlats till gangstahiphopens mysfarbror (eller ständige snuskgubbe om ni så vill). Han biter inte särskilt hårt och upprör nätt och jämnt en indiemoralist längre. (Det skulle möjligen vara i den moderna mördarballaden ”Can U Control Yo Hoe” där Snoop […][...]

Paddy McAloon sjunger på ”Couches in Alleys”. Det är så jävla stort i min värld. Jag håller på att trilla av stolen första gången jag lyssnade igenom Styrofoams nya album. Förstå min förvåning när Prefab Sprouts frontman utan den minsta varning helt plötsligt står där bakom micken. Jag kunde inte minnas ett enda ord om […][...]

Jag erkänner med en gång: jag blev aldrig sådär helsåld på Testbilds hyllade debut ”The Double Life of Testbild!”. Anrättningen hade sina poänger (jag är särskilt svag för bossa-ögonblicken), men som helhet kändes albumet alldeles för löst i kanterna. Sedan dess känns det som att ”The Double Life of Testbild!” gjort en Jakob Hellman och […][...]