2009 utnämnde jag Guadalupe Platas sjuspårs ep/minialbum/vad man nu vill kalla det till årets, med motiveringen: I år går jag lokalt. Men förhoppningsvis går de lokala snart globalt. Årets liveakt, årets helvetesjävla, årets allt helt enkelt. 2009 var Guadalupe Platas år. Jag har under årets lopp sett dem närmare tiotalet gånger, och varenda gång stapplar […][...]

När Jonas för ett par dagar sedan talade om ett kraftigt tidsförankrat uttryck i sin recension av Sky Larkin, då som något negativt (eller ja, det handlade väl mer om att förneka det som alla redan sett och hört), kom jag genast att tänka på Guadalupe Plata. Frågan om influenser kan stötas och blötas i […][...]