Att Kents och Annies båda nysläppta alster har något gemensamt var inte något jag hade trott. Visst, hade de släppts betydligt längre ifrån varandra hade jag säkert aldrig ens tänkt på någon slags koppling, men nu är vi där vi är. Kent har på Röd släppt taget om gitarrerna ännu mer och fortsatt allt längre […][...]