Det är hardcorejazz utan improvisation eller solon som sticker iväg från deras utlagda strategi. Trummorna har huvudrollen och den hårt distade saxofonen sjunger melodislingorna. De maler ner lyssnarens motstånd och driver mig snabbt mot muren där jag måste ge upp och älska Kriget. Kal Ström gillar, enligt ovan, KRIGET. Det gör Andres Lokko också. Han […][...]