Från det ögonblick där den inledande titellåten briserar ur högtalarna med virvlande ylande gitarrer, allt mer hetsigt pulserande bas, en otydlig men repetitiv sångstämma och obönhörligt pådrivande trummor till dess att de sista fläskigt tokdistade ackorden tonar ut i avslutande Love befinner man sig fast inspärrad i ett rum inringat av The Voices täta och […][...]

”Hey… are you OK?” Nej, faktiskt inte. Jag trodde jag hade somnat. Det är inte förrän nu, halvvägs in i albumet, som det börjar hända något. Det är inte förrän nu som musiken börjar jävlas lite. Göra väsen av sig. Inte bara flyta förbi. Det är först nu som några av de tretton musikerna börjar […][...]