Det spelar inte någon roll om publiken går bananas. Jag fixar inte raggarrocken. När Springsteen ställer sig som mest bredbent och börjar leka Creedence eller Status Quo blir jag stel som en pinne. Har aldrig fixat det här gubbsvänget. Ramrod, Seven Nights To Rock svänger inte i min värld. Inte ett dugg. Men allra sämst […][...]

Nej, jag har egentligen ingen relation till vare sig John Fogerty eller Creedence Clearwater Revival. Men en konsert på promenadavstånd är en konsert på promenadavstånd. Särskilt om jag blir bjuden på biljetten. En kvart efter utsatt tid släcks isladan ner och syrsorna börjar spela i högtalarna samtidigt som scenen badar i blått ljus. Bandet kliver […][...]

När det närmade sig festivalsommar på Musikbyrån, där jag tills alldeles nyssens arbetade, då åkte Creedencebandet fram. Det var det enda kassettband som fanns på redaktionen (inköpt på Statoil i Järna för 19,90) och den inhyrda minibussen, samma varje år, kunde bara matas med just kassettband. En del på redaktionen njöt lite i smyg, andra […][...]