Varje gång jag hör signaturen till Fem myror är fler än fyra elefanter, Boktipset eller Kalles Klätterträd blir jag alltid lite slisksentimentalt nostalgisk. Då har jag helt förträngt att sjuttiotalet mest gick i brunt, orange och rött i vidriga kombinationer. Varje gång jag hör signaturen till Fem myror är fler än fyra elefanter, Boktipset eller […][...]