Gubbarna i Iron Maiden bjöd i förra veckan på en ny låt från kommande plattan The Final Frontier, som släpps i augusti. El Dorado släpptes dagen innan bandets sommarturné gick av stapeln och kommer att inkluderas i låtlistan i sommar. Föga förvånande låter El Dorado väldigt mycket som sentida Iron Maiden-låtar har gjort; Bruce Dickinson […][...]

Somliga musikaliska detaljer kan verkligen växa efter några lyssningar. Första gången jag lyssnade på Bullet fann jag vokalisten Dag ”Hell” Hofers röstläge otroligt irriterande. De målbrottgnälliga falsettskriken påminde mest om någon slags Jack Black-parodi på Rob Halford men allteftersom skivan rullade vande jag mig hyfsat och nu tycker jag stundvis nästan att det ger musiken […][...]

Japanska Mono blev något överraskande min första anhalt på min sedan länge planerade roadtrip som ägde rum i helgen. På bussen till Stockholm noterade jag att de spelade på Kulturhuset, och med tanke på att deras spelning på Arvika 2003 (?) var senaste gången jag såg dem kände jag att det var dags igen. Konstaterar […][...]

Iron Maiden överraskar med att släppa sitt svåraste album hittills i och med ”A Matter of Life and Death”. De skulle kunnat ta den enkla vägen och tralla sig in i folkhemmet på bästa sändningstid ännu en gång med fina melodier, allsång och gallopperande trumkomp. Men det glädjer mig att de inte gjorde det valet. […][...]

Det gnälls på att varje gång Iron Maiden släpper ett nytt studioalbum så kommer det även ett livealbum och en DVD. Så även denna gång. Men är det så jävla konstigt? Varje gång de spelar här i Svedala, vare sig det är i direktsändning eller inte, så är mediadrevet enormt och lovorden vet inga gränser. […][...]

Första gången jag hörde Iron Maiden var på lekplatsen under en rast. Skolans hårdaste kille gick omkring med en sådan där liten monobandspelare i handtag och ut ur den lilla högtalaren strömmade musik. Ett konstigt gitarriff som lät lite som Oh When the Saints. Jag talar naturligtvis om det inledande riffet till The Number of […][...]