Varje generation vill vara den sista. Det är enda sättet att slippa bli frånåkt, en anakronism, dammig och tandlös på något rock-Guggenheim. Varje generation vill slippa se sin tids musik och rebellism förvandlas till hissmusik och reklamjinglar. Redan The Who sjöng, ”Hope I die before I get old”, men The Who – de som inte […][...]

”The Boatmans Call” var som en studie i hur naken, hur nära och hur full av känslor man kan göra en skiva. Så mycket att jag aldrig riktigt kunde ta den till mig. Texterna var som alltid starka, kanske starkare än någonsin. Och många gånger har jag tagit ut texthäftet ur skivan utan att lyssna […][...]

Musiker ska hålla sig borta från film och vice versa kan det tyckas. Ibland hade det varit för allas bästa, läs Hilary Duff. Men ibland är det något strålande positivt, läs Nick Cave. Herr Cave fick ett manus tilldelat sig, det var ett kostymdrama om Australiens historia och han blev tillfrågad vad han tyckte om […][...]

För två år sedan satt jag med min bror i bilen på väg från vår lilla by i Hälsingland. Klockan var ungefär kvart i nio på kvällen. Målet var Bollnäs, 1,4 mil bort, aningen större; aningen mer bebott. Min bror trummade lätt på ratten när ”Into My Arms” långsamt och ömkligt började ljuda ur högtalarna. […][...]

Kompet är släpigt och tillbakalutat. Pianot är skitsnyggt. Blixa Bargelds steel guitar går rakt in i magen. Orden är känsliga när låten når sitt klimax i sista versen: ”Sometimes our secrets are all we've got With our lives we must defend Sometimes the air between us, babe Is unbearably thin Sometimes it's wise to lay […][...]