En av de mest uppmärksammade nya pophoppen under senare år är den forne The Brunettes-medlemmen James Milne, som under namnet Lawrence Arabia skapar klassisk, 60-talssjudande barockpop med ambitiösa arrangemang och äppelkäck falsettsång. I takt med tiden hörs också obligatoriska afropopinfluenser och ringlande karibiska gitarrer.

Hade det bara varit lite bättre hade det varit hur bra som helst, men tyvärr faller Chant Darling platt mellan stolarna. Bortsett från den älskvärda singeln Apple Pie Bed finns här inte mycket som fastnar. Att det är genomgående kompetent och charmigt hjälper tyvärr inte, för melodiös pop utan minnesvärda melodier blir aldrig mer än småtrevligt.

Men om inte annat är det ju ett fint omslag.

På uppföljaren Waiting for the Bells är formeln intakt, om än en aning maffigare. Mer tid och produktion än på debuten har lagts på att emfasera stråkväggarna och de storstilade arrangemangen. Joel bär emellertid fortfarande hjärtat utanpå den välskräddade skjortärmen. Lika bitterljuvt och småfalskt som tidigare spänner han röst över desperationens gräns och tillbaka. Trots fru och barn, det i popsammanhang mest destruktiva som finns, tummar han inte vare sig på ångesten eller ärligheten.

Allra bäst på skivan är kanske No Class, en slags estetisk korsning mellan Frank Sinatra, brölande fotbollskörer och svensk skärgård. Tyvärr är det ett av få spår som sticker ut. Trots sina många nyanser är låtmaterialet en smula tunnare den här gången. Spänningen och de tvära kasten mellan högt och lågt är inte riktigt lika påtaglig som på förra skivan, trots att känslorna finns där lika påtagligt som någonsin.

Trots detta är det en högst värdig uppföljare. Om Joel Alme på A Master of Ceremonies var en brådmogen romantiker har han på Waiting for the Bells börjat växa i kostymen på riktigt. Den kanske inte är lika omskakande som den blodfläckade vita skjortan, men den klär honom.

Reatard har varit aktiv inom garagescenen i många år, men det är först på sistone han har börjat få den mediala uppmärksamhet som han förtjänade. Bland annat spelade han på Way Out West i somras.

Vila i frid.

End Times är ett sådant album. Det har bara gått sex månader sedan Mark Oliver Everett, eller E som han brukar kalla sig, senast gav ut ett album med sina Eels, men trots det känns End Times som allt annat än ett hafsverk. Gitarrplinkande melankoli är Es signum, och han gör det bra.

Skivan pendlar mellan alla upptänkliga sinnesstämningar som drabbar en efter ett uppbrott. E gråter, funderar över tillvarons förgänglighet och uthärdar stoiskt de plågor som väller över honom. Det är ungefär lika deppigt som man kan vänta sig av en man som 19 år gammal hittade sin pappa död i sina föräldrars säng, för att de kommande åren genomlida sin systers, mammas och kusins död tätt inpå varandra. Inte förrän i den sista låten, On My Feet, avtar hällregnet till förmån för vad som nästan kan tas för hoppfullhet.

Bortsett från hans otvivelaktiga låtskrivarkompetens skiljer sig E emellertid inte särskilt mycket från resten av världens molokna trubadurer, och vill man nå omvälvande insikter om livet och kärleken bör man vända sig någon annanstans. Men om man bara är ute efter en onanisession i ångest med en ovanligt sympatisk ledsen man med gitarr är det här årets hittills bästa skiva.

Brooklyn-kvartetten The Drums håller med mig. På den symptomatiskt betitlade EP:n Summertime! står man stadigt med ena foten i Stilla havets klarblå vatten och andra på ett kallt fabriksgolv i Manchester. De sju spåren rör sig världsvant mellan beroendeframkallande tjackpop som förstasingeln Let’s Go Surfing, charmiga flickpopspasticher och vindlande anglofil postpunk. The Cure är inte den enda sympatiska referenspunkten som poppar upp: här har man lånat minst lika mycket från både Beach Boys och The Wake.

Styrkan hos The Drums ligger dock inte så mycket i deras influenser som i deras förmåga att snickra ihop omedelbara poplåtar. Små mästerverk som Submarine och Don’t Be a Jerk, Jonny är utmärkta botemedel mot den sjukdom som kallas januari. Som med en sommarförälskelse vet man inte riktigt om det rör sig om något långvarigt eller en omedelbar lyckträff, men det gör det inte mindre njutbart.

The Cures små stunder av briljans höll kanske inte för ett långvarigt förhållande mig och dem emellan, och kanske kommer heller aldrig The Drums spela in ett helt album av Just Like Heaven. Med en debut så lovande som Summertime! verkar det emellertid inte allt för avlägset.

BiRd-BrAiNs är ett lapptäcke av innovativa klanger och influenser. En spöklik ukulele ligger som ett konstant närvarande filter i bakgrunden, men i övrigt är det inte mycket som håller de olika låtarna samman. Garbus blandar hiphopbeats med trippande folkfalsett, afrikanska rytmer och John Cale-joddlande. Vad som i ena ögonblicket låter som CocoRosie går gärna över till någon slags fusion mellan M.I.A., Can och en folkhögskola, och man fascineras lätt över hur något inspelat med så enkla medel kan låta så mångfacetterat.

Problemet med BiRd-BrAiNs är inte helt oväntat att den känns lite tvångssvår. Mycket verkar ha klarat sig igenom kvalitetsgranskningen bara för att det låter knasigt, och det är lätt att bli lite småtrött på alla neoknäppa infall.

Lyckligtvis finns här låtar som mer än väl väger upp för de mindre roliga spåren. Singeln Sunlight, till exempel, är en fantastiskt suggestiv upptäcktsfärd i vad man kan göra med en bandspelare och lite fantasi. Lika hjärtskärande är den vackra folkpopmelodin FIYA, där refrängen från Elvis You Were Always On My Mind lånas med ovanlig precision, och den kraftfulla afrobeatdängan Hatari är rent av strålande. Om Garbus bara tar sig samman en smula har hon med stor säkerhet fantastiska skivor framför sig.

Vad The Temper Trap har skapat är ett stabilt luftslott som ligger och svävar någonstans under Coldplay, Radiohead och Travis. Här har man alla ingredienser för att skapa något som typ sådär berör. Dramatiska arrrangemang, innerlig sång och en viss musikalisk kompetens brukar vara en vinnande kombation, om inte annat för att skapa vemodigt bombastisk stadiumrock, men på Conditions blir det inte ens det. I jämförelse med det här känns till och med Chris Martin som en skön kille, och då är det allvarligt.

Trots vissa tendenser till hyggligt låtsnickeri i till exempel den småcatchiga singeln Sweet Disposition låter allt så blekt, så könslöst, så osexigt, som en sönderregisserad kärleksscen mellan två tvålfagra skådespelare på en sandstrand. Allt är inövat, tillrättalagt, hopkokat på exakt rätt ingredienser, men utan ens en tillstymmelse till uhhh!.

Conditions är inte ens så dålig att det är roligt. Om man låter bli att tänka på vad man hade kunnat lyssna på i stället är den knappt ens provocerande. Den är bara ofattbart menlös.

Men något fattades. Det lät inte lika enastående bra som det borde. Summan blev liksom mindre än de enskilda termerna. Att lyssna på Vampire Weekend var som att ta en tugga av en lussebulle och upptäcka att man hade bytt ut allt saffran mot gurkmeja. En angenäm besvikelse, visst, men likväl en besvikelse.

Princeton bildades strax före Vampire Weekend. Tvillingbröderna Matt och Jesse Kivel och basisten Ben Usen växte upp tillsammans, men det var inte förrän de flyttade till London för ett års studier som de bestämde sig för att starta ett band. Lämpligt nog döptes det efter gatan i Santa Monica där de hade bott som barn. Inspirerade av så vitt skilda personer som Virginia Woolf, John Maynard Keynes, Serge Gainsbourg och John Cale började de snickra ihop vad som först skulle utmynna i en koncept-EP om Bloomsburygruppen. Nu, fyra år senare och med förstärkning av trummisen David Kitz, är debutalbumet här. Och det är helt fantastiskt.

Till skillnad från många andra nutida band som blandar karibiska och afrikanska influenser med electro, gitarrpop och pompös litteratur är Princeton så mycket mer än bara sina influenser. Man har hittat ett eget uttryck, ett drömskt, glimmande sådant som snarare använder sina referenser som en plattform att ta avstamp från än som en form att gjuta i. I duetten/relationsdramat Sadie and Andy låter bandet som ett nutida Kinks där lyckligt hummande stråkar får kontrastera mot svärtan och diskbänksrealismen, Show Some Love, When Your Man Gets Home börjar i ett klassiskt Al Green-arrangemang för att drastiskt övergå i stompig indiepop, Calypso Gold låter just så, och Sylvie med sina bitterljuva pizzicatostråkar är ett fullkomligt lysande stycke modern doo wop.

Det här är bara några av höjdpunkterna på Cocoon of Love, för det finns många. Men dess allra främsta förtjänst är kanske att den är så underbart inspirerande, fantasifull och genuint upplyftande. Om de karaktärerna som dyker upp här och var i de vardagsepiska texterna drömmer sig bort till en bättre värld, så låter Cocoon of Love som den sortens skiva som får en att tro att en sådan är möjlig. Hur reserverad man än bör vara mot musik som beskrivs som ”litterär” så är det precis vad Cocoon of Love är. Den kunde lika gärna ha varit skriven av J.M. Barrie.

Och det är här Vampire Weekend kommer in i bilden. Allt de gjorde fel, vad det nu var, gör Princeton rätt. De lyckas faktiskt vara så strålade gränsöverskridande och eklektiska som man drömde om. Sällan har en förening mellan två kontinenter låtit så fulländad. Den här gången var det faktiskt saffran.

Clare Muldaur är något av ett praktexempel på allt ovanstående. Hon och hennes Reasons, som enligt samma gudomliga ordning dessutom härstammar från Brooklyn, har förmodligen ett mycket kärt förhållande till allt som kan sammankopplas med indiansnide. Deras fjäderlätta kammarpop trippar försiktigt fram på tårna i en värld långt bort från brownstonehus och avgaser. Muldaur sjunger och viskar med en stämma så vek att den enkelt hade dränkas i arrangemang som inte var så pass sofistikerade som de hon nu anpassar sig efter. Trots att en uppsjö instrument hörs i bakgrunden är de så sparsmakade att varenda nyans letar sig upp till ytan.

I Clare Muldaur har vi äntligen en neofolksångerska som hittar en perfekt balans mellan det skira och det mörka. Hennes musikaliska känselspröt verkar snarare hämtade från fränder som Van Dyke Parks, som bandet för övrigt har samarbetat med, än från hennaskrikiga hippies med tvångssyndrom. Här finns en slags tidlös romantik, en spirituell nerv, och som om inte bara det vore nog har Muldaur en popkänsla som får en stor del av låtarna på Arrow att låta som omstöpta evergreens. Tänk Cathy och Heathcliff tolkar Harry Nilsson, och ni hamnar ganska nära.

Arrow, sin småskalighet till trots, är en av årets starkaste skivor. Den förtjänar all uppmärksamhet den kan tänkas få.

Tattersall är inte heller någon vidare melodisnickare. Trots att Wave Pictures har släppt åtta album och ett oräkneligt antal EP:s är det svårt att dra sig till minnes en enda klockren tvåminutersdänga av den där sorten som, ptja, Darren Hayman kontinuerligt spottade ur sig som om det vore det enklaste i världen. Med tanke på bandets allt mer avskalade arrangemang blir det en smula problematiskt. Eller, ja: tråkigt.

Så är även fallet på If You Leave It Alone. Man borde älska det rara, reflekterande plinkandet om inte annat på ren princip, men det är svårt. Här finns till synes allt som gör band som Hefner oemotståndliga, utom just det där omedelbart direkt som sticker in en säkerhål i hjärtat och stannar där. Man har hört det så många gånger förut, och man har framför allt hört det bättre.

Men en sak behärskar han med bravur, David Tattersall, och det är textförfattande. Han är rent av helt överjävlig på området. Som få andra har han en lysande förmåga att låta de kluriga, Jonathan Richmanska ordvändningarna smälta ihop med vemodigare tongångar i en stundtals perfekt symbios.

På If You Leave It Alone är dagen efter-känslan mer flagrant än någonsin. Titelspåret är en strålande liten visa så djupt nersyltad i bakfylleångest och självförakt att det är direkt plågsamt. Tattersall ligger i fosterställning på en trasig madrass och vrider sig i en unken skam som nästan går att ta på. Det är så nära och så otroligt skickligt gestaltat, och när Tattersall sjunger:

If I was the kind who was inclined to cry
I’d cry for the strings I cut loose
And I’d cry for the bridges I burned
Just to make myself a little room to move

... så svävar Wave Pictures högt över alla andra lagom mediokra indiepopband som titt som tätt ploppar upp i varenda hörn av Storbritannien. Hade de bara kunnat hålla den nivån lite oftare hade If You Leave It Alone varit ett helgjutet album.

]]> http://dagensskiva.com/2009/11/15/the-wave-pictures-if-you-leave-it-alone/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2009/11/03/daniel-johnston-is-and-always-was/ http://dagensskiva.com/2009/11/03/daniel-johnston-is-and-always-was/#comments Mon, 02 Nov 2009 23:00:58 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=26788 Man skulle kunna få för sig att Daniel Johnston har gått och blivit konventionell. Den egensinnige kultfiguren och låtskrivargeniet har byggt mycket av sitt namn på just sina konsekvent taffliga inspelningar, och de låtar som skrevs innan Daniel insåg att man kunde kopiera kassettband finns i ett oöverskådligt antal versioner, den ena svajigare än den andra.

Tack vare producenten Jason Falkner från bland annat Jellyfish befinner sig Is and Always Was långt ifrån de tidiga kassetterna. Så här nära en vedertagen indierockskiva har Daniel Johnston inte varit sedan 1994 års briljanta Fun, storbolagsförsöket som sålde i (vad som på typ stenåldern fortfarande räknades som snöpliga) 12 000 exemplar och abrupt avslutade den evige outsiderns kontakt med kapitalismen.

Att säga att det låter maffigt vore att skarva ganska rejält. Trots att han sedan några år tillbaka medicineras tungt för sin bipolära störning är Daniels karaktäristiskt hispiga röst lyckligtvis intakt. Hans ord låter alltid som att de kommer från ett hjärta som slår tätt intill ditt, oavsett hur många kontinenter och inspelningskanaler som rent praktiskt ryms däremellan, och Falkners tjusiga produktion snarare bara polerar upp de som vanligt klassiska poplåtarna som äntligen kläs i den kostym de alltid har förtjänat. Without You, till exempel, är en liten sockerbit med sitt drivande pianokomp, och fantastiska Tears har en gitarr som känns som ett stilla regn bakom en fönsterruta.

Och om alla människor bara fick känna Daniel Johnstons hand i sin då och då hade det här varit en bättre värld.

]]> http://dagensskiva.com/2009/11/03/daniel-johnston-is-and-always-was/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2009/10/26/the-very-best-warm-heart-of-africa/ http://dagensskiva.com/2009/10/26/the-very-best-warm-heart-of-africa/#comments Sun, 25 Oct 2009 23:00:00 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=26532 The Very Best är min definition av obehag. Här har en svensk-fransk (check) producentduo (check) rekryterat en sångare (check) från Malawi (check) och knåpat ihop en dansant (check), sönderhajpad (check) och till råga på allt misstänkt hipp (check) kompott av afrobeat, electro, pop och dub (check, check, check, check). Det är trendängslan, exotiserande och kolonialism i ett. Man kan tycka att de åtminstone kunde ha haft framförhållning nog att exploatera en annan kontinent nu när afrobeat och Graceland är så vansinnigt på tapeten, men nej. Så roligt ska vi inte ha det, tänkte jag och kastade salt över axeln.

Tur då att The Very Best vid sidan av Vampire Weekend är bland det bästa som har kommit ur de spensliga producentfingrarna tillhörande de senare årens afrikavurmande västerlandshipsters. Trots uppenbara influenser och plagiat lyckas The Very Best sammanfoga sina olika beståndsdelar till ett någorlunda säreget sound, där lekfulla beats smälter samman med funkrytmer och den smått koleriske sångaren Esau Mwamwayas spontana euforiskrik. I singeln Warm Heart of Africa, dit just Vampire Weekends Ezra Koenig har lånat sin bleka falsett, smälter det samman i något smått underbart.

Men det är den låten, det. I övrigt består skivan mestadels av uppenbara fillers där soundet uppenbarligen har prioriterats före låtarna i sig. M.I.A-duetten Rain Dance, till exempel, är en fruktansvärt platt historia som påminner mer om ett ettställe i Sölvesborg torsdagen före löning än en svettig gatufest i Lilongwe, och det är den inte ensam om. Med undantag av titelspåret och en handfull andra låtar känns Warm Heart of Africa som en tämligen underpresterande samling.

Det är synd, för när det är bra är det smått lysande. När The Very Best är som mest uppsluppna och som minst hipphetsopportunistiska dränks världen i technicolor och sandstränder, och först då lever de upp till sitt namn. Tyvärr måste det ske betydligt oftare för att väcka uppseende.

]]> http://dagensskiva.com/2009/10/26/the-very-best-warm-heart-of-africa/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/10/13/thee-oh-sees-help/ http://dagensskiva.com/2009/10/13/thee-oh-sees-help/#comments Mon, 12 Oct 2009 22:00:28 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=26238 Kanske är det John Dwyers tur nu. Skränig lo-fi från den amerikanska västkustens vitala collegestäder befinner sig mer rätt i tiden än på länge, och det är precis vad Dwyer har ägnat sig åt sedan slutet på 90-talet i band som Coachwhips, Pink & Brown och Dig That Body Up, It’s Alive!. Det ligger nära till hands att misstänka att den egensinnige låtskrivaren äntligen kommer att få sitt marginella genombrott. Det borde ju vara dags nu, kan man tycka, och speciellt med tanke på att Help är det bästa han har lyckats driva ur sin gitarr hittills.

Om man skruvar upp den kaliforniska värmen ytterligare ett par grader hamnar man som bekant farligt nära helvetet, och det är där Thee Oh Sees verkar befinna sig den här gången. Dwyers tidigare alster har varierat från trash till noise och experimentell folk, men i och med Help rör det sig om psykedelisk garagerock som hamras fram med manisk frenesi. Rytmsektionen, målmedvetet mullrande under tjutande gitarrmassor och reverb, tvingar fram ett demoniskt sväng även ur de mest rubbade partierna, och strålande låtar som Ruby Go Home och Destroyed Fortress Reappears kokar ihop en häxbrygd på det bästa från The Cramps, 13th Floor Elevators och The Fall.

Man kan inte direkt anklaga banden som rider på den rådande lo-fi-vågen för att vara nyskapande, och så är inte heller fallet när det gäller Thee Oh Sees, oavsett Dwyers relativa veteranstatus. Mefistofeles är en van dirigent, och hur Help än skriker, kränger och vrider sig lyckas den inte ta sig ur den väl utritade genremallen.

Å andra sidan är John Dwyer så perfekt som garagerockens Faust att man kan leva med den något bristande originaliteten. Vi kanske har hört det förut, men inte sällan med markant mindre begåvning.

Dessutom är det ett ohyggligt coolt omslag.

]]> http://dagensskiva.com/2009/10/13/thee-oh-sees-help/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2009/09/25/brendan-benson-my-old-familiar-friend/ http://dagensskiva.com/2009/09/25/brendan-benson-my-old-familiar-friend/#comments Thu, 24 Sep 2009 22:00:51 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=25847 Om det är något pophistorien har lärt oss är det att en karismatisk sångare kan flytta berg i sällskap av ett tillbakadraget låtskrivargeni, speciellt om de båda kontrahenterna ser ut som Jack Skellington respektive Christoffer Robin. Att The Raconteurs, ett band där barnboksparafraserna i själva verket är Jack White och Brendan Benson, ändå lyckas vara mediokert är troligtvis det slutgiltiga beviset på att supergruppernas förbannelse står över även de till synes mest idiotsäkra framgångskoncepten.

Men en sak utöver den briljanta singeln Steady, As She Goes måste man ge The Raconteurs, och det är att de gav Brendan Benson ett välförtjänt uppsving i karriären. När han nu släpper sin första skiva i eget namn sedan 2005 kan han räkna med en avsevärt större publik än den lilla skara gräsrötter som förälskade sig i den mjuka powerpopen på hans tidigare album. Att de nytillkomna sedan kanske lämnar honom för ett kanadensiskt indiekollektiv med fem hundra cembalospelande skogsnymfer är deras eget problem, för Benson är en tidlös låtskrivare som spottar ur sig klockrena poplåtar som om det vore det enklaste i världen. I hans värld är det enklaste oftast det bästa.

Just därför är det lite förvillande att My Old Familiar Friend inte är tillnärmelsevis så bra som den skulle kunna vara. Här och där glimtar det till, men bortsett från vissa låtar, som Cheap Trick-stompiga Don’t Wanna Talk och snillrikt banala Poised and Ready, låter en alldeles för stor del av My Old Familiar Friend som en fattig mans Squeeze. Ibland låter det till och med som en fattig mans Squeezes b-sidor, och har man hört det verkliga Squeezes b-sidor vet man precis vad det innebär.

Visst förtjänar han all uppmärksamhet han aldrig har fått, Brendan Benson. Synd bara att den kommer när briljansen har börjat tryta.

]]> http://dagensskiva.com/2009/09/25/brendan-benson-my-old-familiar-friend/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2009/09/17/reigning-sound-love-and-curses/ http://dagensskiva.com/2009/09/17/reigning-sound-love-and-curses/#comments Wed, 16 Sep 2009 22:00:28 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=25680 I fallet Reigning Sound är jag helt och hållet jävig. Jag älskar dem. Anledningen stavas först och främst Greg Cartwright. Detta gudabenådade geni (ja, men skjut mig då, paragrafryttare) har ett förflutet i pseudolegendariska punkband som Oblivians, ’68 Comeback och Compulsive Gamblers, men på senare år har han mestadels ägnat sig åt att spela in nästan löjligt kritikervänlig garagerock med sitt Reigning Sound. Härom året kompade bandet den forna Shangri-Las-sångerskan Mary Weiss på dennas comebackplatta, där Cartwright även låg bakom majoriteten av låtskrivandet, och nu är det alltså dags för det första nya studioalbumet sedan 2004 års Too Much Guitar.

Där Too Much Guitar var just det, med en ljudbild hämtad från 60-talets allra mest pigmentskadade garageband, är Love and Curses en något mer avskalad historia. Den nu mera stadgade familjefadern och skivsamlaren Cartwright har återgått till den tidlösa, gravt New Orleans-komplexa rock som återfinns på bandets tidigare album.

Men den här gången är det något som inte riktigt är där.

Trots det omisskännliga drivet i enastående rocklåtar som Call Me och Debris, trots bedårande The Bells och trots den förvånansvärt klädsamma Decemberists-epiken i Banker and a Liar känns det inte riktigt som att Cartwright är med. Han, som vanligtvis har den mest blödande rockrösten sedan Paul Westerberg, som vanligtvis skriver låtar som om han hade varit uppvuxen i Brill Building, känns inte lika engagerad som vanligt.

Det är naturligtvis bra, men det är inte så vansinnigt omskakande att man vill springa ut på gatorna, skrika, slänga sig i stuprör och glömma bort att Kevin Rowland ser ut som han gör. Och det hade egentligen inte gjort något, om det inte var för att det brukar vara det. Det brukar vara just så bra.

Love and Curses kommer gissningsvis att hamna på min årsbästalista, och oddsen att den till råga på allt kommer att vara ganska långt upp är inte direkt skyhöga. Att jag trots detta har mage att gnälla lite säger mer om Greg Cartwright än om något annat. Men han kan faktiskt bättre än så här.

]]> http://dagensskiva.com/2009/09/17/reigning-sound-love-and-curses/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2009/09/14/hymn-till-ken-stringfellow/ http://dagensskiva.com/2009/09/14/hymn-till-ken-stringfellow/#comments Sun, 13 Sep 2009 22:15:08 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=25697 Vi var på Lilla Hotellbaren och såg The Disciplines i lördags. I ärlighetens namn är de ganska lama. Men de har en stor behållning, och det är att de frontas av Ken Stringfellow.

För en minimal del av allmänheten är Ken Stringfellow mest känd som sångare i det kultförklarade powerpopbandet The Posies, som i sin tur i dag är mest kända för att ha med några låtar som exempelmusik i Windows Vista. Sedan storhetstiden i mitten av 90-talet har tillväxten Posies-fans varit ganska låg, vilket kanske inte är så underligt med tanke på att de inte har gjort något riktigt bra sedan 1996 års Amazing Disgrace. Av någon anledning har de dock alltid varit orimligt poppis i just Sverige. Kens parhäst Jon Auer bodde här i ett par år, och Ken själv har med jämna mellanrum producerat olika Posies-dyrkande popband från Skellefteå med omnejd.

I år kom alltså det årliga besöket i form av en spelning med det relativt nya garagerockprojektet The Disciplines, som består av tre rara norrmän och Stringfellow själv. Nu för tiden verkar han leva ett ganska stillsamt liv i Frankrike med fru och barn, men det hindrar honom inte från att leva om som en skolklass med ADHD så fort han ställer sig på en scen. När jag såg honom med Posies på Debaser för en sisådär fem år sedan sprang han runt i lokalen, hoppade upp på folks axlar och försvann i väg åt alla möjliga håll, och den här gången såg det inte annorlunda ut. Ken for upp på bardisken, klättrade runt bland sofforna längst bak i lokalen och trasslade in halva publiken i sin mikrofonsladd. Total anarki rådde. Jag dog i hela kroppen.

Efter fem års ålder är det sällan man får chansen att sparka åt alla håll. Man måste börja anpassa sig efter normer och sociala regler, och hur nödvändigt det än må vara så är det ganska tråkigt. Det är förmodligen därför vi blir så till oss när folk ger fullständigt fan i hur man ska bete sig. Att Monty Python, Tårtan och Kjartan Slettemark har fått sådan genomslagskraft beror antagligen på att de materialiserar allas vår förtryckta önskan att bete oss som idioter lite då och då.

När så Ken Stringfellow, som än i dag ser ut som en blandning av Iggy Pop och en 17-årig emokille, klättrar omkring på lagom svala Lilla Hotellbarens bardisk och skriker i öronen på lagom svala reklamare är det lite som att se min hemliga dröm realiseras. Här står vi alltså och tror att vi är något i vårt vuxna medianäste där till och med servetterna är designade av någon gravallvarlig Beckmans-elev, och så kommer en totalt ohipp galning och bara STÖR.

Han viftar med händerna en millimeter framför konventionernas ansikte och skriker LUFTEN ÄR FRI LUFTEN ÄR FRI, gör allt man inte får göra, är ett enda stort Tourettes-anfall i den mest kontrollerade miljön hela Stockholm kan uppbåda, och jag älskar det. Jag älskar den rubbade ordningen och det helt ologiska men ändå så självklara i att en 40-årig småbarnspappa färgar håret svart, primalskriker och knuffar sig genom en bar full av tillrättalagda pretentioner, mina egna inräknade. Det är precis vad jag vill men aldrig kommer att göra.

Ken Stringfellow är hela mänsklighetens tvångstankar förkroppsligade i en enda liten spastisk amerikan, och för det tackar jag honom. Må hans leder hålla för alltid.

]]> http://dagensskiva.com/2009/09/14/hymn-till-ken-stringfellow/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/09/04/elephant-stone-the-seven-seas/ http://dagensskiva.com/2009/09/04/elephant-stone-the-seven-seas/#comments Thu, 03 Sep 2009 22:00:28 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=25433 När George Harrison började experimentera med det indiska stränginstrumentet sitar var det många som höjde på ögonbrynen, även om det kanske främst berodde på den suspekta skäggväxten som följde med. Men det har gått ett tag sedan 60-talet, och sitaren har om inte blivit kutym så åtminstone hittat en självklar plats i popmusiken.

Tack vare sångaren Rishi Dhirs indiska påbrå har Montreal-baserade Elephant Stone omfamnat instrumentet mer än de flesta. Dhir, som har ett förflutet i powerpoppiga High Dials, har ägnat sin begynnande medelålder åt att lära sig bemästra klassiskt sitarspel, och ungefär hälften av låtarna på bandets debutskiva The Seven Seas ackompanjeras av förföriskt plingande. Det låter, naturligtvis, inte alls så konstigt som man skulle kunna tro, för det här är tack och lov inte sitar plus pop. Det är pop plus sitar.

Resten av Elephant Stones ljudbild består nämligen av just gitarrpop av det allra mest tidlösa snittet. Att bandet har tagit sitt namn från en Stone Roses-låt är ingen slump, men det är snarare band som Teenage Fanclub och The Byrds som dyker upp som närmaste referenser. Genom skägget sjunger Dhir nästan lika ljuvt som den legendariskt pojkskoleröstade Zombies-sångaren Colin Blunstone. Och fan, karln kan till och med skriva låtar. Till! Och! Med! Skriva! Låtar!

Det är just för det knivskarpa sinnet för melodier som man bör ge Elephant Stone en chans så snart som bara möjligt, för här finns en klart ovanlig talang för att konstruera små bitterljuva popdängor så genialiskt enkla att det låter som om det vore det lättaste i världen. De kan försöka lura vem som helst med den där sitaren, men i Rishi Dhir bor det en Norman Blake snarare än en Ravi Shankar.

]]> http://dagensskiva.com/2009/09/04/elephant-stone-the-seven-seas/feed/ 10 http://dagensskiva.com/2009/08/26/st-vincent-actor/ http://dagensskiva.com/2009/08/26/st-vincent-actor/#comments Tue, 25 Aug 2009 22:00:40 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=25266 När det talas om Pitchfork-hajpad amerikansk indierock från de senaste tio åren återkommer man nästan alltid till ett och samma adjektiv: quirky. Att ett band är quirky betyder att de spelar en slags icke-linjär, draperad konstskolepop med spontan falsettsång, temposkiftningar och knasiga arrangemang. De klär sig i gardiner från någons mormors vindsförråd, poserar med uppstoppade djur och identifierar sig med obskyra indianstammar, och det brukar inte dröja länge förrän de hamnar på soundtracket till en lika quirky indiefilm där lagom fulsöta skådespelerskor i bärnstenssmycken längtar efter ytligt sex med sina kuratorer.

St. Vincent är väldigt quirky. Hon är faktiskt så quirky att en Google-sökning på ”St. Vincent + quirky” ger hela 76 300 träffar, vilket lustigt nog är exakt lika med det sammanlagda antalet Gudrun Sjödén-sjalar i hennes svenska fans garderober. Den Brooklyn-baserade sångerskan har bearbetats precis tillräckligt hårt med Kate Bush-skalpellen för att tilltala alla som någon gång har känt ett sug efter musik som får en att liksom tänka.

Tyvärr har detta skett på bekostnad av vissa andra egenskaper. Det personliga tilltalet, till exempel, fick stryka på foten när St. Vincent effektivt formstöptes i quirky-mallen. Kanske skedde det i samband med att man slopade låtskrivarhantverket till förmån för finurligt utsvävande sångövningar av den sorten som brukar kallas ”begåvade”. Här och där poppar det upp några olycksbådande stråkar och mässande barnkörer, alldeles lagom udda för att dra till sig de som tröttnat på att dela Katie Melua med folk utanför tullarna. Om man lyssnar riktigt noga kan man till och med höra sjoken av Fair Trade-tyg prassla i bakgrunden.

Actor har fått kritiker världen över att rada upp sina mest obegripliga superlativ i recensioner som snarare verkar beskriva en Odd Molly-visning i en skogsdunge, men det räcker ju faktiskt med det ensamma lilla ordet quirky. Eller, som det heter på svenska: outhärdligt pretentiöst och helt och hållet befriat från känsla.

]]> http://dagensskiva.com/2009/08/26/st-vincent-actor/feed/ 24 http://dagensskiva.com/2009/08/17/you-know-that-i-love-you/ http://dagensskiva.com/2009/08/17/you-know-that-i-love-you/#comments Sun, 16 Aug 2009 22:00:37 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=25049 Jag älskar Yo La Tengo. De är för mig vad Jules var för Jim. Visst, det finns band jag har haft mer passionerade förhållanden till, men det är oftast till följd av vanlig hederlig rotlöshet. När tillfälliga förälskelser och snedsprång har bedarrat sitter vi alltid där, Yo La Tengo och jag, och vet att det är vi i slutändan.

Grejen med Yo La Tengo är att man vet att de alltid levererar. När andra band i bästa fall spottar ur sig en genialisk låt per skiva har Yo La Tengo en standard och ett omdöme som aldrig sviktar. Oavsett vad de är inne på för tillfället – kraut, loungejazz, flanellskrän, gitarrpop eller, som på Popular Songs, allt samtidigt – lyckas de alltid ro hem det med bravur. Min Jules, Yo La Tengo, är till och med snygg i morgonfrisyr och med intorkat dregel i mungipan.

Just denna genomgående genialitet är naturligtvis lika närvarande som vanligt på Popular Songs. Bandet plockar från hela sitt begåvningsspektra, vilket inte vill säga lite. Är det inte älskvärd gitarrpop med solen i ögonen och sand mellan tårna är det kanske distade vaggvisor som trollbindande vackra Avalon Or Someone Very Similar, där Georgia Hubleys röst sveper in en i ett sockersött moln, och är det inte det så är det kanske monotont mangel som i det 15 minuter långa avslutningsspåret And the Glitter Is Gone.

Och när man trodde att ett band inte kunde vara mer kritikervänligt passar de dessutom på att slänga den alldeles perfekta Four Tops-pastischen If It’s True, där det gifta paret (gifta paret!) Georgia och Ira Kaplan stämsjunger ljuvt över stråkarna från I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch). Undantaget trummorna från Be My Baby är det gissningsvis världens mest samplade intro, men eftersom Yo La Tengos ömma händer gör något nyskapande av de mest oväntade byggmaterialen känns det som att höra det för första gången.

Yo La Tengo, ni vet att jag egentligen aldrig har brytt mig speciellt mycket om andra band. Det kanske händer att jag tröttnar och försvinner då och då, men egentligen är det ingen som förstår mig som ni. Jag kan inte tänka mig en bättre livskamrat.

]]> http://dagensskiva.com/2009/08/17/you-know-that-i-love-you/feed/ 5 http://dagensskiva.com/2009/08/16/way-out-west-my-bloody-valentine/ http://dagensskiva.com/2009/08/16/way-out-west-my-bloody-valentine/#comments Sun, 16 Aug 2009 20:15:20 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=25040 Återföreningsturnéer är ett obehagligt koncept. Man vill helst inte kännas vid faktumet att även de mest välskräddade idealisterna åldras med tilltagande girighet och omkrets. Vissa lysande undantag lyckas tyvärr behålla värdigheten, och i händelse av att just ens återförenade favoritband skulle kunna vara ett sådant måste man se dem ändå. Sedan står man där och hör en trivselvägande 60-åring i kajal sjunga om att han hoppas att han dör innan han blir gammal, och när han uppmanar en att köpa deluxeutgåvan av samlingsalbumet på vägen ut tänker man att det här var sista gången.

Och sedan kommer band som My Bloody Valentine och förstör alltihop.

Det är nu snart 20 år sedan bandet släppte sitt nästan absurt legendariska mästerverk Loveless. Albumet började spelas in redan 1989, men det var inte förrän två år senare det äntligen var färdigt. Under tiden hann snillet Kevin Shields med att sparka hela produktionsteamet, ge sig själv och parhästen Bilinda Butcher tinnitus samt nästintill ruinera skivbolaget Creation. När skivan väl hade givits ut fick han sådan prestationsångest att bandet lades ner.

Men nu står han här i Slottsskogen, indiepopens Brian Wilson, och utgör en svårslagen frontduo tillsammans med Butcher. Hon är svartklädd och rådjursögd, han ser ut som John Cusacks och Mårrans genetiska avkomma. Utan minsta pardon manglar de ner hela Göteborg. Deras drömska gitarrmattor verkar existera i en dimension bortom den greppbara popkanon. I synnerhet låtarna från Loveless låter än i dag så tidlösa och mångfacetterade att man häpnar. Hur många gånger man än har låtit sig mörbultats av dem slutar man aldrig fascineras över hur något så kompromisslöst samtidigt kan vara skört som spunnet socker.

Bandet har gjort sig känt för att spela öronbedövande högt, och kvällens konsert är inget undantag. På medlemmarnas inrådan går festivalens funktionärer omkring och delar ut öronproppar till hela publiken. Alla utom de nitiska shoegazepuritanerna längst fram tar tacksamt emot dem, då My Bloody Valentine live är en upplevelse som är minst lika fysisk som den är andlig.

Med värkande trumhinnor formligen pressas man bakåt av ljudvågorna. Masochisten inom en jublar när introt till avslutande You Made Me Realise dras ut till en och samma ton i en nästan 15 minuter lång pulserande mangelsession. Efter en hel dags regn är det precis vad man behöver för att påminnas om varför man faktiskt har betalat en halv förmögenhet för att tillbringa två dygn i ett lerigt Sodom.

Något annat som slår en är hur fundamentalt felkonstruerad man som My Bloody Valentine-fan måste vara. Redan tio minuter in i spelningen börjar det glesna framför scenen. Folk håller för öronen, skakar på huvudet och rör sig mot Lily Allen, och de flesta ser ut att undra vad i hela världen galningarna på scenen egentligen håller på med.

Det är lätt att förstå dem. Att hundratals personer står som i trans och fånler åt fyra sura irländare som spelar samma ackord i en kvart, till råga på allt på en volym som hade fått socialstyrelsen att gråta, måste för en oinvigd te sig som djupt perverst. Det är det också, och det är svårt att förklara den exakta lockelsen i att delta i någon slags Killinggänget-regisserad rekonstruktion av massakern i Jonestown utan att linda in sig i outhärdlig elitism.

Men alla i publiken som ser poängen med skrän, skotittande och hörselskador kan otvivelaktigt enas om att My Bloody Valentine live, medelålders och pengastinna eller inte, är den mest omskakande upplevelsen i år. Att vi nu blir tvungna att se Brian Wilson om ett par veckor är det bara att leva med.

]]> http://dagensskiva.com/2009/08/16/way-out-west-my-bloody-valentine/feed/ 17 http://dagensskiva.com/2009/08/13/the-low-anthem-oh-my-god-charlie-darwin/ http://dagensskiva.com/2009/08/13/the-low-anthem-oh-my-god-charlie-darwin/#comments Wed, 12 Aug 2009 22:00:51 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=24901 Med de oväntade framgångarna hos Fleet Foxes och Bon Iver i åtanke borde Providences The Low Anthem vara som klippta och skurna för hypemallen. Om det är något de bemästrar är det nämligen den sortens lagom väluppfostrade americana som aldrig verkar tappa i popularitet, och om det finns någon rättvisa i den här världen (vilket det förvisso inte gör) borde de gå en mycket ljus framtid till mötes.

Bandet, som har funnits sedan 2006, rör sig likt Wilco över hela folkrockspekrat, alltså ungefär mellan kyrkan och bardisken via dammiga landsvägar. Sångaren Ben Knox Miller låter sin viskade falsettstämma svepa in de skenbart enkla arrangemangen i gospelvisor så bedårande vackra att Art Garfunkels hår krymper ett par centimeter. De inledande spåren, Charlie Darwin och To Ohio, är små trollbindande mästerverk med ett helt sekels amerikansk epik i ryggen.

Men i samma stund som Ben Knox Miller lämnar sitt korgossepersona för att slå sig ner bredvid Tom Waits och en hora i Minneapolis försvinner magin en aning. Distpedalerna och whiskyrösten får ta överhand, och även om det har sina poänger känns det som ett onödigt slöseri med talang. När nu tusentals flanellskjortade amerikaner gör en poäng av att våldföra sig på Nick Drakes lik är det oerhört frustrerande att den som gör det allra ömmast inte bejakar sin förmåga.

Hade Oh My God, Charlie Darwin stannat i kyrkan eller åtminstone på bomullsfältet hade det nog kunnat bli med häpnadsväckande resultatet. I framtiden kan kanske bandets schizoida läggning vara dem till fördel, men som det ser ut nu är spretigheten snarare en boja.

Men om The Low Anthem tar kontroll över sitt manglande, krossar glasen mot bardisken och får det att slå lika hårt som deras smekningar är mjuka, kan vi kanske vara något stort på spåren.

]]> http://dagensskiva.com/2009/08/13/the-low-anthem-oh-my-god-charlie-darwin/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2009/07/20/the-bats-the-guilty-office/ http://dagensskiva.com/2009/07/20/the-bats-the-guilty-office/#comments Sun, 19 Jul 2009 22:00:37 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=24556 Att lyssna på The Guilty Office är lite som att träffa en gammal barndomsvän. Denne struntar fullständigt i att du har skaffat någon slags cred, köpt nya kläder och snöat in på afrobeat, för han eller hon har sett dig hafsa omkring med illasittande Converse och talfel alldeles för länge för att revidera sin uppfattning om dig. I din barndomsväns ögon kommer du alltid att vara precis så fundamentalt missanpassad som du oroar dig för att folk förstår att du egentligen är bakom märkesbågarna. Det är ganska befriande.

När The Bats drar igång öppningslåten Countersign är det alltså en trevlig påminnelse om ens egen dödlighet. I de nyzeeländska indieveteranernas värld går The Avalanches fortfarande på lågstadiet, och det absolut mest aktuella man kan göra är att spela skränig tvättstugepop och sjunga falskt i falsett. Det är en slags indiepop som inte bryr sig ett dugg om vare sig house eller tennis, och för de många av oss vars musikintresse började med en manisk fixering vid Pavement, Guided by Voices och Field Mice är det precis som att komma hem.

Att umgås med din nötta barndomsvän kommer inte att förändra ditt liv. Det kommer inte The Guilty Office heller att göra. Men mellan alla desperata försök att uppfinna din image på nytt kan du behöva just något sådant här – ett gäng perfekt avvägda poplåtar, direkta utan att vara odiskutabla mästerverk, som tar ner dig på jorden och skränar sig in i din tillvaro på ett högst angenämt vis.

The Bats är inte ute efter att förändra världen, och det är kanske inte du heller där du halvligger på din väns soffa och varvar TV-spel med nostalgiska anekdoter. Men vissa delar av din lilla värld behöver kanske förbli intakta.

]]> http://dagensskiva.com/2009/07/20/the-bats-the-guilty-office/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2009/07/18/stockholm-jazz-fest-dag-1-3/ http://dagensskiva.com/2009/07/18/stockholm-jazz-fest-dag-1-3/#comments Sat, 18 Jul 2009 12:10:10 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=24473 Den 26:e upplagan av Stockholm Jazz lockar med både behagligt väder och mer fingertoppskänsliga bokningar än på länge. Festivalens första dag lägger tonvikten på blues, vilket innebär att stråhattar, shorts, urgamla turnétröjor och dylika användarvänliga plagg frodas bland publiken framför stora scenen när Dr. John kliver på. Man kan anta att doktorn, dagen till ära klädd som en dickensk överkonstapel i kostym och plommonstop, är ganska hemma i situationen. Fast förankrad vid sitt piano knarrar han sig igenom folk-evergreens som Goodnight, Irene med sedvanlig pondus och en röst så storslaget whiskymörk och kuslig att den de diverse voodooattiraljerna på scenen inte känns fullt så malplacerade.

Men även om man inte kan förneka Dr. Johns historietyngda repertoar lyckas det aldrig riktigt lyfta. Dels beror det på sammanhanget – en ensam doktor vid ett piano gör sig inte allra bäst som trivsam eftermiddagsunderhållning på en festivalscen i gassande sol – men en mer besvärande faktor är den totala bristen på temposkiftningar. Autopiloten är i från första början, och Dr. John verkar inte vara överdrivet intresserad av att nå ut utanför hattbrättet. Folk slänger några pliktskyldiga ögonkast mot scenen då och då, men frånsett de dedicerade skivsamlarna längst fram är det inte många som är nämnvärt exalterade efter den inledande kvarten.

Piggare är kvällens nästa New Orleans-son, Allen Toussaint, som tycks vara på tämligen bra humör där han glider in i snajdig kostym och stilfullt anarkistisk svintofrisyr. Tillsammans med ett lika välklätt band spelar han sig igenom ett urval av sin digra låtkatalog. Tyvärr slarvas många av hans bästa låtar bort i ett meningslöst medley för att ge plats åt nya låtar och obligatoriska solonummer från bandmedlemmarna. Man kan knappast klandra Toussaint för att han är en smula trött på Working in the Coalmine, men även om det är jättekul för alla inblandade att skippa halva Fortune Teller till förmån för två minuters basonani hör det inte till konsertens höjdpunkter. För höjdpunkter finns det annars gott om, och det råder inga tvivel om att Allen Toussaint är en sann underhållare vars ålder inte har legat honom i fatet.

Lika respektingivande är The Blind Boys of Alabama. Enhetligt klädda i blå kostymer leds de in på scenen för att bjuda på en väl avvägd blandning av såväl klassiska gospellåtar som något mer nutida element av den amerikanska musikkanon som dominerar kvällen. Gruppen, som har funnits i olika inkarnationer sedan 1939, har hittat den perfekta balansen mellan publikfrieri och klassisk sydstatsfolk, och deras röster är i absolut samklang med varandra. Något mindre upphetsande är då den onödigt AM-mässiga produktionen som för tankarna till dansbandsboogie snarare än bomullsplantage. I just gospelsammanhang är det en fascinerande negativ egenskap.

Festivalens andra dag är mer fokuserad på renodlad jazz, och det är nu dags för en yngre förmåga att äntra stora scenen. Roy Hargrove är visserligen 39, men i sällskapet framstår han som rena ungdomen där han studsar omkring med sin trumpet i högsta hugg. Med sig har han en 19-mansensemble som styrs med följsam precision och ömhet. Bebop, swing, scat och bossa samsas i en blandning som förvisso är neurotisk men ändå så pass skickligt ihopfogad att underhållningsvärdet inte försummas.

Efter en klämkäckt schizofren spelning av vandringspokalen Headhunters är det dags för McCoy Tyner och hans kvartett, som i dag innefattar anmärkningsvärda namn som gitarristen Bill Frisell och saxvirtuosen Gary Bartz. Tyners kraftfulla pianospel, odödliggjort i och med hans tidiga samarbete med John Coltrane, ger regi åt resten av bandet som med precis timing bidrar till att skapa en fullkomligt hypnotiserande ljudbild. Trots att den pyttelille McCoy nästan försvinner under sin basker låter han betydligt mer vital än vad hans 71 år borde tillåta.

Vid sidan av avdankade legender är kanske tributgrupper det vanligaste förekommande fenomenet på jazzfestivaler. Konceptet kan te sig som ett ganska oaptitligt helgerån, men om det utförs av en stackars föräldralös krake som till råga på allt har ammats av sin förebild blir det svårare att döma. Så är till exempel fallet i onsdagens Sing the Truth, en hyllningsgrupp till Nina Simone som leds av just dottern till den mytomspunna sångerskan. Lisa Simone Kelly har med sig stora delar av sin mammas originalband, samt de välmeriterade sångerskorna Dianne Reeves, Angélique Kidjo och Lizz Wright. Med vördnad spelar de sig igenom ett urval av Simones väl tilltagna diskografi. Låtar som Young, Gifted & Black och I Put a Spell on You låter i gruppens tappning både personliga och respektfulla, och förtjusningen är stor bland Sveriges samlade bibliotekarier framför scenen.

Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten har riktat in sig på en annan publik. De tre på sina håll framstående elbasisterna ägnar sig åt den sortens fusionjazz som är totalt obegripligt annat än för invigda, vilket i det här fallet innebär nickande män i hästsvans. Som tur är utgörs en stor del av publiken av just sådana, och de ser mycket riktigt ut att ha en hejdundrande tid. Ju mer avancerad Clarkes slapbas låter, desto häftigare nickar de, och som utomstående får man dra slutsatsen att de energiska bandmedlemmarna levererar precis vad som förväntas. När konserten avslutas med en funkig version av Beat It ser hela publikhavet ut som ett vajande fält av nöjda hårmaner.

Men onsdagens allra största namn är självklart Sonny Rollins. Med en obeskrivlig karriär bakom sig är den enastående coole tenorsaxofonisten nu inne på 79:e levnadsår, men han visar sig ha förvånansvärt mycket spänst kvar. Den inledande halvtimmen, med huvudpersonen som en psykedelisk korsning av Snoop Dogg och en tomtenisse vaggandes av och an på scenen, är en ren mästarlektion i den uppsluppna bebop som Rollins ägnade sig åt på album som Tenor Madness. Men det är tydligt att lungorna inte räcker till för att bibehålla samma tempo konserten igenom. Solona blir färre och kortare, tempot dras ner, och Rollins ser en aning förvirrad ut där han står och dirigerar sin kvintett. När musiken successivt övergår till drivande calypso hakar han på igen, men det blir aldrig riktigt lika imponerande som i inledningen.

Med hänsyn till Rollins höga ålder är emellertid hans blotta närvaro en ganska magnifik uppvisning. Genom att bara vara där uppfyller han direkt alla förväntningar man rimligtvis skulle kunna tänkas ha. Och vad skulle en jazzfestival vara om den inte hyllade sina grundlagsfäder?

]]> http://dagensskiva.com/2009/07/18/stockholm-jazz-fest-dag-1-3/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2009/07/16/dagensskivacom-gastar-debaser-slussen-22-juli/ http://dagensskiva.com/2009/07/16/dagensskivacom-gastar-debaser-slussen-22-juli/#comments Thu, 16 Jul 2009 06:04:19 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=24468 […]]]> Slå på stora trumman och skåla i kristall, ty det är så sant som det är sagt. Onsdag 22 juli gästas DJ-båset på Debaser Slussen av David, Rebecka, Martin, Susanna och gott omdöme. Vi spelar våra favoritlåtar och njuter av enväldet tillsammans med alla lyckliga som pallrar sig dit.

22-03, 20 år, fritt inträde.

> Facebook

]]> http://dagensskiva.com/2009/07/16/dagensskivacom-gastar-debaser-slussen-22-juli/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2009/07/07/jeffrey-lewis-the-junkyard-em-are-i/ http://dagensskiva.com/2009/07/07/jeffrey-lewis-the-junkyard-em-are-i/#comments Mon, 06 Jul 2009 22:00:29 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=24258 I början av året publicerade New York Times en seriestrip av Jeffrey Lewis. Den hette A Year in Love and Music och var en kort sammanfattning av hans gångna år, med en ruta för varje månad. Vi får se hur Lewis går från att fira the best Valentine’s day ever med sin kompbasist tillika flickvän (februari) till att bli dumpad (maj) till att få reda på att hon har träffat en ny (juni) till att vandra omkring i total apati med ett ekande tomt hål där hans hjärta en gång satt (resten av året).

Om A Year in Love and Music är en lakonisk lägesuppdatering är ‘Em Are I rimligtvis en slags fördjupande fortsättning på Lewis försök till självterapi. Musikaliskt rör det sig om klassisk amerikansk indiepop, men som den verbala multikonstnär/bulimiker Lewis är låter han sina finurligt litterära texter stå i centrum.

Naturligt nog händer det att Lewis och hans kvickheter stundtals tycks balansera på gränsen mellan klarsynt klurighet (Woody Allen, Jonathan Richman) och ren och skär gräslighet (Of Montreal, filmen Juno). Är man för snabb att döma är det lätt att man missar den centrala hjärtesorgen, som ligger som en skir vattenstämpel över produktionen och kräver ett alldeles särskilt ljus för att förnimmas bland sarkasmerna.

För det är lyckligtvis varken Ellen Page eller någon distanslös unge Werther-typ vi har att göra med. När Jeffrey Lewis håller upp sitt krossade hjärta för allmän beskådan är det med samma barnsliga uppriktighet, värme och humor som återfinns närmast hos underfundiga popsnillen som Daniel Johnston. Lewis lidande är inte fjättrat i några inbillat patologiska bojor. Han vet att känslor, till skillnad från människorna de drabbar, aldrig är unika och att det är just därför det är så viktigt att tala om dem. ”Everytime I feel that I just can’t feel worse I find out that it isn’t true” sjunger han i den enastående charmiga Broken Broken Heart, lika nasalt och svajande som man kan begära av en flanellklädd Brooklyn-bo, och det låter varken pubertalt eller krystat. Det låter precis som det faktiskt kan kännas när ens ex tillika kompbasist träffar en ny och man inser att man konsekvent har betett sig som ett känslokallt stolpskott mot personen man älskar mest i hela världen.

”At least Obama got elected!”, står som fotnot i A Year of Love and Musics avslutande ruta. För hur nere Jeffrey Lewis än är, är hoppet aldrig helt borta. Det gör honom mänskligare än alla klemiga Conor Oberst-kopior i hela världen.

]]> http://dagensskiva.com/2009/07/07/jeffrey-lewis-the-junkyard-em-are-i/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2009/06/25/elvis-costello-secret-profane-and-sugarcane/ http://dagensskiva.com/2009/06/25/elvis-costello-secret-profane-and-sugarcane/#comments Wed, 24 Jun 2009 22:00:31 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=23820 Medan vissa av oss har ägnat oss åt monumentala saker som att bli mördade (Palme), falla (Sovjet) och födas (jag) har Elvis Costello tillbringat de senaste 23 åren med att inte spela fulländade album. 1986 års King of America framstår allt mer som hans senaste klockrena verk. Nu är det inte fullt så illa som det skulle kunna vara – vi har till exempel skonats från både rapförsök och influgna indianorkestrar – men att den lille mannen med de stora glasögonen har sett sina bästa dagar, konstnärligt och framför allt kommersiellt, torde stå klart för de flesta utom möjligtvis honom själv.

Lyckligtvis betyder inte det här att ett nytt album från Declan Patrick McManus är ointressant per definition. Han hör inte till dem som kör i botten så fort nyhetens behag har lagt sig, och han har skickligt undvikit att bli pinsam eller ängslig. Kanske är det för att han redan vid debuten var mentalt jämngammal med Yoda.

På Secret, Profane & Sugarcane är han om möjligt ännu äldre. Vad vi hör är resultatet av tre dagar – ja, tre dagar – i en studio i Nashville tillsammans med T-Bone Burnett och ett helt livs leda att bena i. Logiskt nog har det även inneburit att folkcountryn från just King of America har återvänt, den här gången i en lite mer välproducerad och organisk skrud. De sedvanligt bitterljuva kärlekssångerna har ramats in med både sentimentalt gnällande mandoliner och ödsliga steelgitarrer à Ry Cooder, men det är i de mer sparsmakade arrangemangen som de som vanligt mycket välskrivna låtarna kommer till sin fulla rätt. Costello, vars utpräglat obstinata sångteknik är lika in your face som vilken dammsugarförsäljare som helst, tar så mycket plats på egen hand att de finurliga arrangemangen lägger ytterligare en gräddtårta på något som var lite för mäktigt redan från början.

Till dessa mindre önskvärda stycken hör exempelvis fyra låtar från den kammaropera som Costello fnular på åt Danmarks kungliga opera. De har en kolesterolhalt som kan slemma igen varenda artär i en normalstor svensk stad. I kontrast mot förtjusande små visor som Changing Partners, där Tin Pan Alley köper upp Hank Williams, är det slående hur ansträngande ett par minuter med Costello på varietéhumör faktiskt kan vara.

Bortsett från några små olyckor är dock Secret, Profane & Sugarcane en tämligen trevlig skiva. Om den förändrar ditt liv är du riktigt illa ute, men om du bara är ute efter lite sympatisk gubbpop från en alldeles enastående låtskrivare har du inget att förlora. Oavsett hur mycket Elvis Costello nu väljer att satsa på sin programledarbana kan vi nog räkna med att kraften kommer att vara med honom och hans musikaliska geni ett bra tag till.

]]> http://dagensskiva.com/2009/06/25/elvis-costello-secret-profane-and-sugarcane/feed/ 8 http://dagensskiva.com/2009/06/15/where-the-action-is-2009-dag-2/ http://dagensskiva.com/2009/06/15/where-the-action-is-2009-dag-2/#comments Mon, 15 Jun 2009 14:24:11 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=23578 Egentligen är det ironiskt att Sveriges vitaste festival ser ut som ett nerspytt Ku Klux Klan-konvent. Where The Action Is är inne på sitt andra dygn, och det finns knappt en människa på området som inte vandrar omkring i en enorm regnponcho. Trots försiktigt optimistiska prognoser är det om möjligt ännu sämre väder än dagen innan, och det kollektiva humöret är inte på topp. Hur gärna man än vill lyckas man inte riktigt skaka av sig känslan av att vara med i de allra mest antiklimaktiska scenerna av Withnail & I.

Anders Wendin, även känd som Moneybrother, är en av många som har noterat den löjeväckande men ganska rara tragiken i situationen. ”Jag tror att det här är ett sådant tillfälle då man får se sig själv i ögonen och inse att, ja, jag har faktiskt valt det här”, säger han och spejar ut över den tappert applåderande samlingen fiapjäser. Själv verkar han lyckligtvis inte vara allt för nedstämd av de dystra omständigheterna. I egenskap av Nytorgets motsvarigheter till Dexys Midnight Runners gör Anders och hans katatoniska band sitt yttersta för att dra igång stämningen i publiken. Blåsstarka versioner av Just Another Summer och Reconsider Me varvas med publikfriande Springsteen-poser, så väl genomförda att även de allra mest fundamentalistiska vinyltalibanerna i publiken kvicknar till. Vädret till trots måste man ha något tämligen oortodoxt uppstoppat i fel kroppsöppning för att inte bli underhållen av Moneybrother i dag.

Ännu charmigare är tomtefamiljen Magic Numbers och deras nästan provocerande gulliga uppenbarelse. De sverigevänliga syskonparen bildar ett välrenommerat liveband, och deras förnöjsamt uppsluppna Lovin’ Spoonful-harmonier lyckas nästan tvinga ett par solstrålar att uppenbara sig. Vad som emellertid står ganska klart är att en regnig festivalscen inte är det ultimata formatet för ett band som Magic Numbers. Utan intimitet, värme och ett underlag som tål att trampas på av tusentals tygskor kommer de inte till sin fulla rätt.

Samma problem har många av artisterna på Royale, festivalens minsta scen som är tryggt förpackad mellan de båda barområdena. Varken Tiger Lous landstingsindie, El Perro Del Mars suggestiva Nakkna-pop eller Loney Dears skira rytmer gör sig utanför klubbscenerna. Speciellt El Perro Del Mar verkar ha enorma problem med kontexten. Kanske står hon inte ut med att vara den enda på området som inte ser ut som en fullständig idiot, men hennes vädjan till publiken att ta av sig sina ponchos möter hur som helst inte det minsta bifall. Det gör inte heller konserten, som de många bra låtvalen till trots känns både oengagerad och stram.

Men om man vill hitta alla pretentioners drottning ska man söka sig till Karin Dreijer Andersson och den vandrande identitetskrisen Fever Ray, som tar över High Voltage efter bra spelningar av alltid lika pålitliga Hello Saferide och Jenny Wilson. En fantasieggande ljusshow med dovt melerade strobljus ackompanjerar en Dreijer utklädd till någon slags Mårran-liknande konstfackskreation, och de gravallvarliga fashionistorna längst fram ser hängivet blasé ut. Men det finns något ganska rejält konstruerat med Fever Ray som gör att ambitionsnivån snarare känns krystad än berättigad. Förmodligen är bokningen tänkt att vara en välbehövlig vitamininjektion i ett startfält där gitarrer och andra kontrarevolutionära hemskheter frodas hej vilt, men tyvärr blir det inte mycket mer än ett ängsligt frågetecken.

När festivalen börjar närma sig finalen med trumfkortet Nick Cave & The Bad Seeds har regnet fått en betydande del av besökarna att kasta in handduken. Vi andra är en smula nere efter en rent bedrövlig spelning med Duffy, som inte bara visar sig ha karisma som en gråsten utan dessutom sjunger som, för att citera Jerry Seinfeld, Helmer Fudd på en juicepress. Det är helt enkelt inte direkt lördagsstämning bland massorna.

Men om någon är van vid att spela inför ganska nedstämda typer är det med all säkerhet Nick Cave. När den alltid lika välklädde australiensaren kliver ut på scen och river av en fullkomligt rasande Tupelo ställs allt plötsligt på ända. Cave, den briljante publikdomptören, får både åskådare och regn att bli till kulisser i det infernaliska drama han iscensätter framför oss. Det spelar ingen roll att han har gjort det här så många gånger förut. Han är en besinningslös trubadur med alla helvetets kval samlade i sina koleriska blick, och när han står där, svartklädd och som hämtad ur en tidig expressionistisk stumfilm, följer vi hans minsta steg med gapande munnar.

Men det är inga minsta steg när Nick Cave får bestämma. Det är uppförstorat, demoniskt och rakt igenom förkrossande. Lysande versioner av Deanna, The Mercy Seat och Stagger Lee framförs med en rent ofattbar urkraft. När Mörkrets furste sedan sätter sig vid pianot och låter sina mördarballader balsamera varenda krossat hjärta på en kilometers avstånd är det med ett primitivt vansinnesdriv som saknar motstycke sedan, ja, Robert Johnson. Alla eventuella upplevelser av skäggiga britter på samma scen ett par timmar tidigare bleknar mer och mer ju djupare vi träder in i Nick Caves universum, för det här är så fruktansvärt bra, så innerligt, att det vore lönlöst att ens försöka jämföra det med dagens tidigare konserter.

Och för första gången under dagen tar folk faktiskt av sig sina regnponchos.

]]> http://dagensskiva.com/2009/06/15/where-the-action-is-2009-dag-2/feed/ 5 http://dagensskiva.com/2009/06/14/sonic-youth-the-eternal/ http://dagensskiva.com/2009/06/14/sonic-youth-the-eternal/#comments Sat, 13 Jun 2009 22:00:02 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=23557 I ungefär 15 år har Sonic Youth befunnit sig i en slags musikalisk limbo. De har inte varit i närheten av att nå upp till de ofattbart mästerliga åren i slutet på 80-talet, men tack vare sin patologiska coolhet har de inte heller förlorat fotfästet. Att medlemmarna har passerat tonåren med råge är det ingen som inte har noterat, men de åldras så vitalt och med sådan värdighet att bilden av en Thurston Moore utan karaktäristisk hårman känns långt mer absurd än vetskapen om att dess bärare snart fyller 51.

När det så dyker upp en ny Sonic Youth-skiva vet man alltid exakt vad man har att vänta. Det är lite skrän, lite mangel, mycket surr, ett obligatoriskt hetsigt Kim Gordon-nummer, åtminstone en Diamond Sea-artad tolvminutershistoria där Lee Ranaldo får totalt frispel samt ett urtjusigt omslag av någon särdeles aktuell och begåvad konstnärsvän till bandet. Det är alltid väldigt bra. Men det är inte lika bra, och det är därför man som Sonic Youth-fan engagerar sig främst av ren plikttrogenhet. Oavsett hur det låter kommer man ändå sluta lyssna på skivan efter en månad, för Daydream Nation är alltid bättre.

The Eternal är ett flagrant exempel på allt ovanstående. Frågan är faktiskt om de någonsin har spelat in ett album som är så här mycket… tja, Sonic Youth. Inledande Sacred Trickster är Kim Gordon på allra bästa Poly Styrene-humör, och sedan rullar det på i vanlig ordning med en viss dragning åt bandets tidiga, punkiga nittiotal. För första gången på länge är så gott som alla låtar under fyra minuter, och det är egentligen bara i episka Massage the History som de flummar ut i det universum av eterisk gitarronani där exempelvis Sonic Nurse flyter omkring.

Som vanligt får man dock ta till sitt eget storhetsvansinne för att lyckas urskilja fundamentala skillnader mellan The Eternal och resten av bandets smått gigantiska katalog. Ett nördigt fan kan peka ut nyansskillnader i all oändlighet, men till syvende och sist låter det faktiskt exakt som det brukar göra. The Eternal är Sonic Youth i kvadrat. Det är ingångna Converse, söndertvättade flanellskjortor och långa luggar, och det är förskräckligt bra.

Men det är inte Daydream Nation.

]]> http://dagensskiva.com/2009/06/14/sonic-youth-the-eternal/feed/ 10 http://dagensskiva.com/2009/06/13/where-the-action-is-2009-dag-1/ http://dagensskiva.com/2009/06/13/where-the-action-is-2009-dag-1/#comments Sat, 13 Jun 2009 14:02:45 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=23545 Ett bistert lämmeltåg av galon rör sig målmedvetet mot Stora skuggan. Det är dags för Where The Action Is, och vad Olle Ljungström senare ska kalla för ”2000-talets nya metrologiska bottennotering” har tagit Stockholm i besittning. Regnet öser ner utan minsta barmhärtighet, och förväntningarna tycks små hos den tappra skara av masochister och kapitalister som har trotsat vädergudarna och tagit sig hit för att få valuta för biljettpengarna.

Efter bra spelningar av Christopher Sander (Yo La Tengo i Bullerbyn) och Miss Li (familjevänligt mystokeri) är det dags för The Pretenders att inviga anakronismen, och när Chrissie Hynde kliver ut på festivalens stora scen ser hon nästan oförskämt bekväm ut. Trots att uppslutningen inte är vad den förmodligen brukar vara hemmavid låter hon sig inte stoppas av vare sig väder eller decennium, och hennes enorma karisma lyckas nästan ge illusionen av att förhållandena är betydligt bättre än vad de är. Att bandet precis har givit ut ett album verkar inte röra dem i ryggen. Publikfriande klassiker som Message of Love, Brass in Pocket och Watching the Clothes radas upp en efter en, och den glesa folksamlingen blir strax till ett hav av belåtet nickande 50-åringar. Det är, utan tvekan, en konsert för de redan frälsta. Men som sådan är den alldeles utmärkt, och när bandet lämnar scenen har till och med molnen skingrat sig en millimeter.

En nästan lika initierad spelning bjuder Pixies på ett par timmar senare. Till skillnad från Pretenders har de givit upp allt hopp om att erbjuda svängig revyunderhållning, och när de har äntrat scenen står de helt enkelt där rätt upp och ner som de musikhistoriska postulat de faktiskt är. Bandet, som aldrig har tillhört skönhetsreserven, för tankarna till en uppställning mellanstadielärare som har bestämt sig för att skoja till det i skolaulan. Frank Blacks perfekt äggformade symmetri kontrasterar markant mot Kim Deals maniska leende, och om man inte visste bättre hade man nog inte gissat att den märkliga konstellationen var fundamentet som hela indierocken vilar på.

Men det vet definitivt den överlyckliga folksamlingen framför scenen. Fansen fullkomligt exploderar när bandet plockar det allra bästa ur sin digra låtkatalog, och till och med Frank Black drar på munnen när de inledande gitarrerna i öppningslåten Cecilia Ann får festivalbesökarna att bete sig som en epileptisk myrstack. I och med bland andra Here Comes Your Man, Debaser, Tame, Monkey Gone to Heaven och Bone Machine blir det sedan nästan löjligt uppenbart att Pixies, så samspelta och energiska som det bara är möjligt, fortfarande är så gott som oöverträffade inom sin nisch. När konserten till sist avslutas med Gigantic och Neil Youngs Winterlong är det fler än Kim Deal som har ont i käkmusklerna.

En något mindre stabil uppenbarelse är Olle Ljungström, som strax därefter rullar upp på festivalens näst största scen. Olle, fortfarande invalid, är som vanligt så nervös att han sitter med ett texthäfte i knäet. Han stakar sig, ber om ursäkt, stakar sig igen och gör sedan några halvhjärtade varv runt scenen med sin rullstol. Det hade kunnat bli en majestätisk trafikolycka till konsert. Men så drar Olle igång örhänget En apa som liknar dig, och plötsligt verkar det som att hans självförtroende återvänder. Rösten låter starkare, texten sitter där den ska, och den redan tidigare så älskvärt heterogena publiken sluter upp likt en saligt leende klunga barn framför den osannolika sagofarbrodern på scenen. ”Är vi inte som en enda stor familj ändå?”, säger en uppenbart rörd Olle Ljungström, och där och då infinner sig ett av festivalens allra mest genuina ögonblick. Det är strålande vackert.

Slutligen är det dags för alla dragplåsters överman Neil Young att avsluta kvällen. Nu har regnet upphört, kylan avtagit och medelåldern höjts avsevärt. Scenen har pyntats med stämningsfulla lysdioder, och i publiken pågår ett smärre fältslag mellan alla de flanellklädda devoter som gör sitt bästa för att komma så nära husguden som möjligt.

När institutionen så slutligen kliver ut på scenen är responsen magnifik. Den tidigare så blodtörstiga publiken står alla som en massiv skara tända ljus när From Hank to Hendrix inleder konsertens första halva. Neil Young står där, ensam med gitarr och själslig vånda, och han sjunger som ingen annan. För den del av publiken som står tillräckligt nära scenen för att utröna vad som är Neil och vad som är förstärkare är det närmast religiöst.

Efter att han ensam har avverkat Don’t Let It Bring You Down och Mother Earth smyger bandet in på scenen, och ett oändligt gnisslande tar sin början. Spelglad som aldrig förr river Neil av den ena klassikern efter den andra. Vi får Hey, Hey, My, My, Cinnamon Girl och Pocahontas, och det är snart mer regel än undantag att de dras ut i åtminstone en tio minuter. Personligen har jag alltid haft ganska svårt för de mer proustska inslagen i mannens katalog, men resten av publiken verkar inte bekommas nämnvärt. Det är dans, glädjetårar och återupplevd ungdom, och lagom till att det hela avrundas med en mastodontversion av Rockin’ in the Free World och extranumret Cowgirl in the Sand är stämningen fullkomligt lyrisk.

Huruvida sektstämningen överträffas av Nick Cave i kväll återstår att se, men åtminstone drunkningsrisken verkar vara en smula mindre överhängande.

]]> http://dagensskiva.com/2009/06/13/where-the-action-is-2009-dag-1/feed/ 4 http://dagensskiva.com/2009/06/10/infor-where-the-action-is-2009/ http://dagensskiva.com/2009/06/10/infor-where-the-action-is-2009/#comments Tue, 09 Jun 2009 22:00:25 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=23420 Where The Action Is började som ett ambulerande alternativ för den aningen mindre klamydiahärjade delen av de tilltänkta Hultsfred-besökarna. I helgen går festivalen av stapeln för femte gången, och i år har Luger ställt om siktet en aning. I stället för tonåringar i jeansjackor väntas nu före detta tonåringar, i jeansjackor, flockas för att se sina gamla favoritband ta över Stora Skuggan i Stockholm. En något komprimerad del av redaktionen, det vill säga undertecknad, kommer också att vara där. Jag tänkte inte missa:

1. Pixies
Det har gått fem bittra år sedan de senast var här, men när indielegenderna äntligen återvänder till Sverige är det förhoppningsvis med distpedalerna, popkänslan och de skvatt galna infallen intakta. Om man har tur, varför man nu skulle ha det, tar de dessutom sitt förnuft till fånga och spelar minst halva Doolittle. Det skulle faktiskt kunna bli alldeles enastående.

2. The Pretenders
Stockholm, 2009, halv fem på eftermiddagen och till råga på allt i förmodat uruselt väder. Det är inga optimala förutsättningar för en konsert, och speciellt inte när bandet i fråga debuterade för 31 år sedan. Å andra sidan är detta band utgjort av Chrissie Hynde med bekanta, och oavsett sammanhang kan man inte säga annat än att det är rätt svårslaget.

3. Nick Cave & The Bad Seeds
Trots tveksam ansiktsbehåring spelar Nick Cave sin roll som mörkrets vildögde furste som ingen annan. Att han skulle vara annat än lika älskvärt diabolisk som vanligt just på lördag är fullständigt otänkbart.

4. Olle Ljungström
När Olle Ljungström spelade på Rival i våras var han tvungen att genomföra konserten i rullstol till följd av två (sic) olyckliga fotledsbrott. Med tanke på den hyllade dokumentären som kom i vintras känns detta som ett obehagligt symboltyngt scenario vad det gäller den genialiske låtkonstruktören. Hur som haver kan man räkna med att denna svenskt musiklivs mest udda fågel kommer att vara lika nervigt briljant som alltid när han ställer sig på scenen.

5. Seasick Steve, El Perro Del Mar, Neil Young, Jenny Wilson
En väl avvägd blandning av gubbar och ungt blod, där förmodligen den senare kategorin kommer att vara bra mycket roligare. Men man ska inte underskatta Neil Young – på Way Out West i somras rörde han till och med på sig.

SMHI utlovar regn, rusk och dödslängtan, Luger utlovar fullständiga rättigheter. Det går på ett ut. Vi ses.

]]> http://dagensskiva.com/2009/06/10/infor-where-the-action-is-2009/feed/ 10 http://dagensskiva.com/2009/06/02/liechtenstein-survival-strategies-in-a-modern-world/ http://dagensskiva.com/2009/06/02/liechtenstein-survival-strategies-in-a-modern-world/#comments Mon, 01 Jun 2009 22:00:45 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=23294 Undermåliga band som inte ens är nyskapande undermåliga utan till råga på allt rippar ett redan etablerat koncept, oftast The Smiths, är en särdeles ohygglig del av popmusiken. Som bekant tycker man markant sämre om exempelvis The Sounds än om Basshunter, eftersom man i det första fallet faktiskt är god vän med våldtäktsoffret.

Liechtenstein, som med kirurgisk precision har karbonkopierat precis allt från tidiga (och fantastiska) brittiska indiepopband som Dolly Mixture, Shop Assistants och The Slits, hade förmodligen kunnat trilla ner i samma dike. Survival Strategies in a Modern World är så gott som kliniskt befriad från det minsta spår av originalitet. Man skulle kunna säga att det hade varit dåligt om det inte hade varit bra.

Liechtenstein har nämligen begåvats med låtskrivartalanger långt utöver det vanliga för band som följer den här sortens mall. Som få andra nutida fränder får de sina förtjusande väna Shangri-Las-melodier att harmonisera fullkomligt perfekt med de skräniga gitarrer och drivande pukkomp som utgör den musikaliska stommen. De krystade anakronismerna som vanligtvis infinner sig i liknande sammanhang lyser tacksamt med sin frånvaro, och kuriosavärdet är om möjligt ännu längre bort.

Tack Gud och Stephen Pastel för det. Och tack, Liechtenstein, för att ni förvaltar arvet från några av världens bästa popband utan att ängsligt blicka tillbaka på andra olyckliga kärlekar än era egna. Ni gör det alldeles exemplariskt.

]]> http://dagensskiva.com/2009/06/02/liechtenstein-survival-strategies-in-a-modern-world/feed/ 16 http://dagensskiva.com/2009/05/22/alasdair-roberts-spoils/ http://dagensskiva.com/2009/05/22/alasdair-roberts-spoils/#comments Thu, 21 May 2009 22:00:45 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=23001 Med sin fäbless för keltisk mytologi och urgamla instrument har skotten Alasdair Roberts gjort sig känd som en hängiven museivakt åt den anglosaxiska folkmusiktraditionen. Efter att ha upplevt ett genombrott på kvantnivå som sångare i bandet Appendix Out har Roberts ägnat de senaste åtta åren åt att spela in halvknepiga soloskivor, och när så Spoils dyker upp som nummer fem i ledet är konceptet i mångt och mycket intakt.

Denne Will Oldham i druidtappning är till synes helt oberörd av såväl trender som sekel där han sitter med krökt rygg och surar i sin egen musikaliska offermosse. Murrigt gitarrplock à Incredible String Band samsas med Steeleye Spans elgitarrer och suspekta vevinstrument av den sorten som heter som karaktärer i Richard Curtis-produktioner, och över detta gnäller den mycket dystre Roberts olycksbådande om vardagsbestyr som spetälska och slagrutegång.

Uppenbarligen är det inte direkt den gladaste indianen i kanoten vi har att göra med, och om man inte förmår att uppskatta det tjusiga i överdriven anspråksfullhet blir man antagligen rätt provocerad av Alasdair Roberts musik och dess totala brist på humor. Hör man däremot till den mer navelskådande delen av befolkningen bör man ändå göra bäst i att utrusta sig själv med en hel del post-pretentiös klämkäckhet. På samma sätt som till exempel Majakovskij kan ha förödande effekter på osäkra 15-åringar med bristsjukdomar är Spoils förmodligen rent fatal att ta på fullaste allvar, eftersom den är så deprimerande att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen om så inte till Domedagsklyftans djup.

Så länge man lyckas finna en balans mellan sitt inre mörker och sin känsla för humor är dock Spoils en synnerligen trevlig historia. Det är lite för bisarrt för att kännas ända in i hjärteroten, men man kan inte komma ifrån att Alasdair Roberts är en tämligen skicklig låtskrivare som lyckas få även de underligaste utsvävningarna att kännas hyfsat rumsrena.

]]> http://dagensskiva.com/2009/05/22/alasdair-roberts-spoils/feed/ 5 http://dagensskiva.com/2009/05/12/glasvegas-who/ http://dagensskiva.com/2009/05/12/glasvegas-who/#comments Mon, 11 May 2009 22:00:25 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=22670 När jag var i tolvårsåldern var jag kär i Kurt Cobain. Han var inte kär i mig, eftersom han var synnerligen död sedan ungefär tio år tillbaka. Det var så klart lite trist, tyckte jag, men jag vidhöll likväl att en död Kurt Cobain fortfarande var mer underhållande än någon av de levande killarna i den pastoralt borgerliga stockholmsförorten där jag gick i högstadiet.

Förmodligen hade jag ganska rätt. Inte ens nu, när jag har kommit över min förälskelse sedan länge, tycker jag att det finns speciellt många nu levande som egentligen kan mäta sig med mannen i fråga. Men det säger inte så mycket som man kan tro om vare sig hans egna musikaliska alster eller folks generella dumhet, även om ingetdera får underskattas – det är snarare baserat på hans musiksmak.

Till exempel avgudade Kurt Cobain skottarna i det slamriga indiepopbandet The Vaselines. Han tyckte i själva verket så mycket om dem att han inte ens nöjde sig med att bara spela in covers på tre av deras låtar (Molly’s Lips, Son of a Gun, Jesus Wants Me for a Sunbeam). Nej, när det gällde The Vaselines slog den begeistrade Kurt på stort och döpte sin dotter efter bandets sångerska, Frances McKee.

17 år senare är det här det enda de stackars satarna är ihågkomna för, och när så Sub Pop ger ut en dubbel-CD innehållandes deras studioinspelningar, några demos och ett gäng liveupptagningar är det en angelägenhet för ett fåtal initierade nördar med dålig hållning.

Det är på grund av detta man måste använda Kurt Cobain som lockbete när man inleder en text om The Vaselines, hur uttjatat det än må vara. De förtjänar ju så oerhört mycket mer än att omhuldas av en minimal skara upplysta. För bland alla de fantastiska indiepopband som dök upp i Glasgow på 80-talet är The Vaselines, vid sidan av The Pastels och Orange Juice, kanske det allra bästa.

Att varken Frances McKee eller bandets andra halva, den lika fashionabelt uttråkade slackern Eugene Kelly, är några höjdare varken på att sjunga eller spela säger sig självt. Som med konst i allmänhet är det inte tekniken som är poängen. Poängen är istället att det förtjusande paret är två genialiska låtskrivare, som med sina släpiga och gälla röster fångar essensen av precis allt som är bra här i världen. Med en lakoniskt punkig attityd till det mesta lyckas konstellationen få sina fullkomligt nonsensartade texter om sex, sex, sex och religion att framstå som höjden av poetisk briljans snarare än buskis. De är så ohyggligt coola att man dör rakt upp och ner av pur överväldigan.

”We were the anti-twee!”, säger den reminiscerande Pastels-sångaren Stephen Pastel om sin egen och bandets dåvarande attityd i den charmigt loja intervjun som utgör halva konvolutet. The Vaselines gick nämligen alltid utanför de snäva ramarna för vilken genre man än godtyckligt försökte pressa ner dem i. Deras musik var enormt mycket större än skräniga gitarrer och falsksång, för som nästan alla vet är den sortens ytliga parametrar aldrig vad bra musik till syvende och sist egentligen handlar om. The Vaselines, precis som Nirvana, handlade om att sparka uppåt men blicka innåt. Att man sedan gjorde det med några av de mest snillrikt konstruerade poplåtarna världen har skådat är inte fy skam, det heller.

Gör Kurt Cobain och den globala karman en tjänst och införskaffa Enter The Vaselines nu. Om någon samling i år kan rädda din förtappade själ är det den här.

]]> http://dagensskiva.com/2009/05/12/glasvegas-who/feed/ 14 http://dagensskiva.com/2009/05/01/bob-mould-life-and-times/ http://dagensskiva.com/2009/05/01/bob-mould-life-and-times/#comments Fri, 01 May 2009 10:00:07 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=22325 Med 30 år i musikbranschen har Bob Mould byggt upp ett anseende större än de flestas. Efter att ha satt standarden för all nutida indierock med det banbrytande punkbandet Hüsker Dü gick han vidare till powerpop och projektet Sugar. De senaste 15 åren har han ägnat åt att spela in bekväma soloskivor, och nu är det dags för den nionde i ordningen.

Det är naturligtvis inte fråga om någon ny klassiker i stil med Hüsker Düs magnum opus Zen Arcade, om någon nu inbillade sig det. Som så många andra inom indiegud-gebitet har Bob Mould med största säkerhet sin bästa tid bakom sig. Men det säger betydligt mer om Hüsker Dü än om Life and Times, för det här, gott folk, är en riktigt bra skiva.

Konceptet känner vi igen från förr. De alltid lika ilskna gitarrerna kontrasteras mot de alltid lika briljanta popmelodierna, och Moulds intensiva röst spottar ur sig känsloladdade texter om kärlek, sex och lidande, den ena mer svärtad än den andra. Han är ungefär lika ironisk som Björn Ranelid.

Kanske kan den här uppriktigheten få folk att bemöta musiken med en viss skepsis. Hade mannen i fråga varit sisådär en 30 år yngre och burit kajal hade folk förmodligen stämplat honom som emo och dömt ut honom för all framtid. Det är alltså en förskräcklig tur att ens självbild helt enkelt tvingar en att lyssna. Oavsett hur övertygad man är om att identifikation med låtar som heter saker som Spiraling Down, Wasted World och (den fantastiska) I’m Sorry Baby, But You Can’t Stand in My Light No More är förbihållet 15-åringar, lyckas vår hjälte lik förbannat med konststycket att få även de allra grövsta penseldragen att kännas sällsynt frappanta och raffinerade.

Och kanske är det så genomgående kvalitativt just för att Bob Mould inte räds det uppenbara. Han vågar vara innerlig, vågar bära hjärtat på skjortärmen, vågar avstå från allt vad sarkasm heter. Det är sällsynt befriande, och inte bara för att det legitimerar en att slippa göra det själv.

Life and Times är inte den perfekta ingången till det geni som är Bob Mould. Men som ett klart habilt verk från en låtskrivare som har hittat hem duger den alldeles utmärkt.

]]> http://dagensskiva.com/2009/05/01/bob-mould-life-and-times/feed/ 0 http://dagensskiva.com/2009/04/29/makthaverskan-makthaverskan/ http://dagensskiva.com/2009/04/29/makthaverskan-makthaverskan/#comments Tue, 28 Apr 2009 22:00:50 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=21858 Jag tycker att nostalgi är överskattat. Det är något synnerligen unket över folk som inte kan släppa hur coola de var i gymnasiet, i lumpen eller på Emmabodafestivalen 1995. Nej, istället för att grotta ner sig ska man se till att den kommande dagen blir lika bra som det som varit. Carpe diem, som jag alltid brukar säga.

Samma resonemang kan appliceras på musik. Hur döda ens favoritband än må vara ska man med alla medel undvika att bli den där gnällige bakåtsträvaren som hävdar att rocken dog med Kurt Cobain. Inte bara för att denne inte får ligga så ofta, utan för att det helt enkelt är en väldigt reaktionär inställning som inte gör någon glad.

Därför tycker jag att det är ganska dålig stil av dagens band att vara så förbannat kassa hela tiden. Jag tror inte att till exempel Crystal Castles förstår hur mycket viljestyrka det krävs av oss optimister för att vi ska hålla modet uppe och inte bara låta skivsamlardöden ta oss. Här försöker man vara positiv, och vad får man för det? Jo, man får medelklasspolingar med glowsticks. Igen.

Det är också därför jag älskar Makthaverskan. De är nämligen inte bara pinfärska och obskyra – de är dessutom bra. På riktigt.

Här har vi alltså ett gäng svartklädda tonåringar från Göteborg som har spelat in en demo om sju låtar och på kort tid blivit ett litet MySpace-fenomen, med betoning på litet. De är inte speciellt tajta, låter misstänkt mycket som Broder Daniel, har ett engelskt uttal som lämnar en hel del att önska och är producerade av en sadist. Men det här gör absolut ingenting, för Makthaverskan har något annat, något som så många andra band saknar. Makthaverskan har känsla.

För hur banala textraderna som sångerskan Maja Milner låter sin makalöst ödesmättade röst skrika ut mot replokalsväggen och tristessen än är, tror jag på varenda ord. Och trots att Makthaverskans suggestiva basgångar och kolsvarta nihilism rent musikaliskt vandrar längs en väg väl upptrampad av kängor tillhörandes Ian Curtis, Siouxsie Sioux och i princip alla svartsynta punkare som någonsin funnits, känns de så säregna att man häpnar. För hur man än vrider och vänder på det, kan ingenting vara en blek kopia om det samtidigt är så innerligt att det vill explodera.

Jag har ingen aning om hur mycket tanke bandet har lagt ner på sin estetik, och jag vet inte om de anar hur bra de faktiskt är. Men jag är å andra sidan inte så intresserad. Bara vetskapen om att det inte ligger en endaste liten KY-utbildning i smart marknadsföring, produktdesign eller något annat nyliberalt tjafs i bakgrunden är så uppfriskande i dagens svenska popklimat att jag kan köpa eventuellt konspirerande utan förbehåll.

För tack vare band som Makthaverskan och låtar som Josef, German Boy och Öster om riket slipper vi sälla oss till klungorna av ängsliga hipsters eller förbittrade stofiler. Att vara nyskapande och intressant är inte alltid att lägga innovativa beats över ljudupptagningar av skanderande munkar på bergstoppar. Det räcker faktiskt med att kanalisera sin ångest i briljant popmusik.

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/29/makthaverskan-makthaverskan/feed/ 19 http://dagensskiva.com/2009/04/14/metafysisk-enkelhet/ http://dagensskiva.com/2009/04/14/metafysisk-enkelhet/#comments Tue, 14 Apr 2009 21:00:40 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=21662 Det har blivit dags för Sarah Assbrings tredje skiva under alter egot El Perro Del Mar. Det rör sig om ett sju spår kort konceptalbum om kärlek (!), och den här gången är det något som har hänt. Detta något är förmodligen Rasmus Hägg. Studio-medlemmen har nämligen slagit sina påsar ihop med Assbring och skapat en inramning som skiljer sig ganska markant från den på hennes tidigare alster.

Borta är mycket av det naiva girlgroup-soundet som hittills har präglat El Perro Del Mar. Istället möts lyssnaren av en svalare, smått balearisk ljudbild där basgångar och skira loungerytmer får ta betydligt större plats än förr. Och jag, som instinktivt tänkte att Studio i all ära men vad fan alltså de där göteborgarna och deras förbannade kladdande på alla ljudvågor som passerar Västra Götaland kan INGENTING få vara heligt nu för tiden eller, måste kapitulera redan efter första lyssningen.

Kanske är det Sarah Assbrings smått magiska röst som gör det. I dess förvaltning blir repetitiva poptexter till sakrala mässanden, och på ett närmast transcendent vis förmår den att beslöja och skapa storslagna hymner av de allra mest banala treminuterslåtarna. Mot Häggs diskret aromatiska ljudkulisser – lite Saint Etienne, lite Cocteau Twins, lite Allhelgonakyrkans julotta – uppstår en förkrossande vacker förening av två popsnillen i sina absoluta essen.

Själva låthantverket, då? Tja – inte heller här finns det mycket att klaga på. Första singeln Change of Heart hör till höjdpunkterna, tillsammans med den häpnadsväckande vackra It Is Something (To Have Wept) och den makalösa Lou Reed-covern Heavenly Arms. Resten av materialet är måhända inte riktigt lika pricksäkert, men så är Love Is Not Pop å andra sidan knappast tänkt att vara en samling klockrena blandbandslåtar. Nej, skivan är snarare en organisk helhet. Och jag hoppas av hela mitt morbida hjärta att någon stackars dumpad sate där ute upptäcker den precis just nu.

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/14/metafysisk-enkelhet/feed/ 6 http://dagensskiva.com/2009/04/14/franke-det-kravs-bara-nagra-sprickor-for-att-skapa-ett-monster/ http://dagensskiva.com/2009/04/14/franke-det-kravs-bara-nagra-sprickor-for-att-skapa-ett-monster/#comments Tue, 14 Apr 2009 10:00:37 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=21692 ”Man håller andan när han går förbi en på gatorna i Göteborg”, förklarade en bekant för mig över en öl för några år sedan. Sedan skakade han förundrat på huvudet, drog handen genom sin quiff och fäste blicken någonstans i fjärran, troligtvis Manchester. ”Nicklas Franke”, sade han högtidligt, ”är Gud”.

Av ovanstående framgår två saker: min bekant är skitjobbig, och det är något visst med Franke.

För även om det inte märks nämnvärt i de mer pragmatiska delarna av Sverige är Franke smått legendariska i hemstaden. De är omsusade som få andra svenska band, och mystiken har bara tätnat på de sex år som har gått sedan den kultförklarade debutskivan från 2003, den kompromisslösa mangelkommunikén Optimismens hån. Exakt vad Nicklas Franke och hans kollegor har gjort sedan dess, förutom att då tydligen gå omkring på Göteborgs gator och se stenhårda ut, har varit ganska hemligt. Men nu har alltså den upphaussade uppföljaren släppts, och förväntningarna har varit enorma. Men hur låter det, då? Behöver min vän revidera sitt uttalande?

Om man bortser från att a). det kanske inte var helt korrekt från början och att b). det inte finns en snöbolls chans i helvetet att han skulle erkänna att han någon gång haft fel, är svaret ett ganska säkert nej. Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster är, vilket dess titel kanske skvallrar om, väldigt mycket Franke. Den älskvärda tjurskalligheten är i allra högsta grad intakt. Vad som emellertid har ändrats en aning är det karaktäristiska soundet. Om Franke på Optimismens hån var ett Jesus & Mary Chain med industritendenser är man nu ett ilsket och nervigt Gun Club, med rockabillysväng som en lika självklar beståndsdel som nihilism.

Och nej, det är väl kanske inte lika revolutionerande som förra gången. Inte för att Sprickor inte är intressant, men för att det är smått omöjligt att leva upp till en debut av samma kaliber och status som Frankes. Det hade krävts ett mycket spektakulärt självmord. Och om det är något man får vara tacksam över är det att ett sådant inte har begåtts, och att Franke fortsätter att vara ett pålitligt alternativ i ett musikklimat där skattepengar pumpas in i något så rysligt som Dansbandskampen. Sprickor är, trots allt, en synnerligen begåvad uppgörelse med det mesta.

Nicklas Franke kanske inte är Gud, och min bekant kanske är desillusionerad. Men om popmusik inte handlar om just verklighetsflykt så vet jag faktiskt inte vad.

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/14/franke-det-kravs-bara-nagra-sprickor-for-att-skapa-ett-monster/feed/ 9 http://dagensskiva.com/2009/04/14/phil-spector-domd-for-mord/ http://dagensskiva.com/2009/04/14/phil-spector-domd-for-mord/#comments Mon, 13 Apr 2009 22:08:31 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=21698 Den sex år långa processen mot demonproducenten och det avdankade geniet Phil Spector har nått vägs ände. En enhällig jury dömde på måndagen den 63-årige Spector för mordet på skådespelerskan Lana Clarkson, rapporterar bland andra DN.

Förste man/kvinna att droppa en låttitel och plocka en billig poäng vinner en flaska hårspray.

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/14/phil-spector-domd-for-mord/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/04/06/hymn-till-den-sjaliska-skonheten/ http://dagensskiva.com/2009/04/06/hymn-till-den-sjaliska-skonheten/#comments Sun, 05 Apr 2009 22:42:22 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=21434 Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. När Colin Meloy, kreativ motor bakom The Decemberists och poplyrikens egen Percy Bysshe Shelley, hittade folksångerskan Anne Briggs EP The Hazards of Love bestämde han sig till exempel för att skriva en låt med samma titel. Det blev ingen låt. Det blev en rockopera.

I centrum står det unga paret William och Margaret, som spelas av Colin Meloy själv respektive Lavender Diamond-sångerskan Becky Stark. Resten av det spektakulära persongalleriet, som bland annat innehåller en känslokall barnamördare och en mystisk skogsdrottning, gestaltas av influgna storheter som Robyn Hitchcock och My Morning Jackets Jim James. Kring dessa besynnerliga varelser byggs sedan ett folkloriskt epos om, just det. Detta ramas sedan in av stråkar, stonerriff och psykedelika, i vad som närmast kan beskrivas som ett musikaliskt konglomerat av Fairport Convention och Black Sabbath.

Den tionde maj 1960 föddes Bono. The Hazards of Love borde vara det sämsta som hänt musiken sedan den tionde maj 1960. Men, hör och häpna – den är faktiskt rätt… bra.

Kanske är det för att man innerst inne har vetat vad som komma skulle. Ända sedan första skivan, 2002 års fantastiska Her Majesty, har man vetat att den gode herr Meloy har en viss benägenhet att sväva ut i tio minuter långa visor om liv, död och vitsminkade ynglingar. Han har alltid satt sin vurm för det viktorianskt storslagna i första hand, och det är minsann inte för intet som han dessutom innehar en kandidatexamen i kreativt skrivande. Colin Meloy är nämligen en av de mest snillrika textförfattarna världen någonsin skådat. Det är till stor del tack vare det som The Hazards of Love inte blir det totala haveri som den har alla förutsättningar att faktiskt vara. För ibland blir det faktiskt farligt nära.

Man kan till exempel fråga sig vad i hela fridens namn som försiggick när Meloy bestämde sig för att släppa igenom esoteriska grungefabler som The Queen’s Reburke/The Crossing, en fullkomligt vederstygglig historia där den högtravande prosan har bildat en ohelig allians med Kyuss-riff och gitarrsvajande. Det är en kombination som, kanske, är nästan lika sorglig som den där svarta dagen för snart femtio år sedan.

Men vad man aldrig kan komma ifrån är att The Hazards of Love, trots sina yvigheter, är en skiva gjord med precis lika mycket humor som pretentioner (vilket inte vill säga lite). Colin Meloy vet precis vad han har givit sig in på, och han har vett nog att inte ta sitt mastodontprojekt på allt för stort allvar. Även om varenda beståndsdel av The Hazards of Love är minutiöst uttänkt finns här en lekfullhet och glädje som gör att man utan problem kan komma undan med vad som helst utan att bli Peter Frampton. Det är inte alltid helt klockrent, men det är alltid fruktansvärt underhållande.

Och ibland blir det kanske precis som man har tänkt sig.

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/06/hymn-till-den-sjaliska-skonheten/feed/ 16 http://dagensskiva.com/2009/03/30/halsningar-fran-skogen/ http://dagensskiva.com/2009/03/30/halsningar-fran-skogen/#comments Sun, 29 Mar 2009 22:08:37 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=21143 Emil Svanägen alias Loney Dear har gjort vad som i folkmun kallas för en Jens Lekman. Han har gått från källarinspelningar och CD-R-skivor till att bli en fullfjädrad indie-axiom, och antalet mysskäggiga rockkritiker på andra sidan Atlanten som hyllar Svanängens svävande pop har ökat lavinartat. Nu är det dags för uppföljaren till 2007 års utmärkta Loney, Noir, och i samma veva har man droppat kommatecknet. Vad som i gengäld möter lyssnaren är en lite djupare ljudbild än tidigare.

Man skulle kunna inbilla sig att det beror på turnerandet med hisspostrockarna The Sea and Cake, samarbetet med renässansmannen Andrew Bird eller den fräscha storbolagsbudgeten, men oavsett anledning är det uppenbart att man har lagt ner betydligt mer tid på arrangemangen än tidigare. Precis som tidigare nämnda Jens Lekman, med andra ord, som låter mer och mer som Jens Lekmanz för varje skiva. Men precis som sin frände klär Loney Dear ovanligt bra i de matchande kostymerna.

Svanängen, som inte direkt är de stora gesternas man, låter fortfarande sin späda korgosseröst bära upp de väna poplåtarna, men den här gången har de dessutom svepts in i ett täcke av eteriska orkesterklanger. Det låter stort, mäktigt och stundtals en smula spöklikt när pizzicatostråkar, analogt blippande och den allra skiraste falsettsången smälter ihop till en suggestiv helhet. De timida anslagen till trots finns det inte en enda låt på Dear John som inte fullkomligt exploderar i en kataklysm av känslor, ungefär som den här recensionen hanterar ekfraser. Om Brian Wilson hade gått vilse i en John Bauer-skog hade den efterföljande psykosen tonsatts precis så här.

Det är ömsom vemodigt, ömsom storslaget, men det blir aldrig pompöst – för mitt i all omfångsrikedom står fortfarande Emil Svanängen och låter allra ensammast i hela världen.

]]> http://dagensskiva.com/2009/03/30/halsningar-fran-skogen/feed/ 6 http://dagensskiva.com/2009/03/26/pixies-och-pretenders-till-where-the-action-is/ http://dagensskiva.com/2009/03/26/pixies-och-pretenders-till-where-the-action-is/#comments Thu, 26 Mar 2009 08:48:40 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=21061 Where The Action Is fortsätter sin metamorfos och ser allt mer ut som ett Accelerator för 60-talister. Nu har även världens coolaste Buñuel-fans Pixies och new wave-veteranerna The Pretenders bokats till festivalen, som äger rum på Stora skuggan i Stockholm 12-13 juni. Andra nykomlingar är Fever Ray, Jenny Wilson och Markus Krunegård.

Sedan tidigare är bland andra Neil Young and his Electric Band och Nick Cave and the Bad Seeds klara.

]]> http://dagensskiva.com/2009/03/26/pixies-och-pretenders-till-where-the-action-is/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2009/03/23/en-ratt-bra-rockskiva/ http://dagensskiva.com/2009/03/23/en-ratt-bra-rockskiva/#comments Sun, 22 Mar 2009 23:00:43 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=20935 När pojkvännen har gjort slut, marsvinet har dött och allt känns förgängligt kan man trösta sig med att lyssna på garagerock. Det är kanske inte lika vedertaget som vodka och vämjelse, men det är minst lika effektivt. Det får nämligen att inse att det faktiskt finns saker som alltid kommer att bestå. Som just garagerock, en genre vars popularitet verkar stå emot även de mest dramatiska konjunktursvängningarna. Jag kan nästan sätta min lillebror på att det om hundra år kommer att sitta en butter, långhårig kille i jeansjacka på huk framför någons skivsamling – eller interstellärt gångbara mp3-spelare – och säga ”det är ju inte direkt Nuggets”.

Los Angeles-baserade The Chelsea Smiles hör till de som har hämtat lite mer inspiration från glammig protopunk, typ New York Dolls, än från de soulvurmande kultbanden som var garagerockens grundlagsfäder. Här är det attitydstinna gitarriff och skinnjackor som gäller, och man har mer gemensamt med The Hellacopters än med The Sonics. Kanske inte så förvånande med tanke på att gitarristen Todd Youth har ett förflutet i Danzig, kända som det enda band i världshistorien som låter exakt som öl smakar.

Man har alltså en stabil referensgrund att stå bredbent på, och det märks att bandet är väl bekanta med sitt territorium. Youth klockar in det ena självklara riffet efter det andra, och här finns ett knippe spår som hade fungerat utmärkt i flesta läger där osnutna slynglar med Flying V-gitarrer går hem. Att det inte är originellt för fem öre kan man räkna ut med ett lillfinger, men när det gäller sådant kan ett band med det här energikapitalet komma undan med det mesta. Och vad var det nu vi konstaterade om garagerockens ontologi? Just det.

Men det finns tyvärr ett problem med skivan – sångaren, Skye Vaughan-Jayne. Han låter inte alls som den moderna motsvarighet till Iggy Pop eller David Johansen som han med all logik borde vara. Istället för snitsiga primalskrik har nämligen Vaughan-Jane specialiserat sig på ett slags krampaktigt och gutturalt kväkande. Det landar någonstans mellan Chris Cornell och reklamradiokanalen Bandit, två riktiga ondingar i rocksammanhang. Och det är, tråkigt nog, en ganska rejäl betygssänkare för en i övrigt perfekt formstöpt skiva. Man kan inte helt och hållet ta till sig The Chelsea Smiles. Det känns som att man har keps på sig. Och svettband. Svettband!

Men visst. Trots att det är svårt att komma förbi de fula accessoarerna kan man ändå njuta en hel del av musik som är så här inbiten och konventionell. Man behöver inte ens vara butter, långhårig och ingrodd, och man behöver definitivt inte ha koll på allt som har släppts på Big Beat. Bara man har den minsta förkärlek för gitarrer och poserande har man faktiskt alla förutsättningar att ha 40 ganska roliga minuter i The Chelsea Smiles sällskap.

]]> http://dagensskiva.com/2009/03/23/en-ratt-bra-rockskiva/feed/ 4 http://dagensskiva.com/2009/03/09/jonna-lee-this-is-jonna-lee/ http://dagensskiva.com/2009/03/09/jonna-lee-this-is-jonna-lee/#comments Sun, 08 Mar 2009 23:00:03 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=20399 27-åriga Jonna Lee gör akustisk och duggregnande gitarrpop på engelska. Det är det många singer-songwriters som gör – ja, det är nästan lite av ett kriterium för genren – och frågan är då vad det är som skiljer just den här från mängden. Vad är det som får en att stanna upp, lyssna och fråga kafépersonalen vad det är som spelas? I Jonna Lees fall vete fan.

Problemet med This Is Jonna Lee är att den inte har någon direkt karaktär. Visst, upphovsmannen är begåvad så att det förslår, men trots att man i pressmeddelandet drar några lagom obegripliga paralleller till punk blir musiken aldrig mer än ett småtrevligt, välproducerat brus i bakgrunden. Jag måste säga att det gör mig lite bedrövad.

För jag är nämligen övertygad om att Jonna Lee har lagt ner själ, hjärta, blod, svett, tårar, tid, pengar och kameler på att skapa en så intim skiva som det bara är möjligt. Hon har nålat fast hjärtat på skjortärmen och visar upp det genom ett högst personligt konstverk, och själv tycker hon säkert att hon har skapat något fantastiskt. Det blir ju så när man har investerat hela sitt känslo- och begåvningskapital i ett verk – se bara på alla avdankade band som fortsätter att göra sin mest personliga skiva hittills, år efter år, trots att resten av världen generat har gått vidare. Men trots detta råkar det vara så att jag, en gnällig recensent med en gargantuisk övertro till sin egen goda smak, sitter här och tycker att just Jonna Lees hela känslo- och begåvningskapital är rätt skittråkigt. Happ.

Fast även om det gav mig så dåligt samvete att jag var tvungen att ägna en hel paragraf åt att ursäkta mig, kan jag ändå inte komma förbi att den symptomatiskt betitlade This Is Jonna Lee inte är någon direkt höjdarskiva. Den lär säkerligen höras på både P3 och kaféer, helst efter någon urbota pinsam kommentar om hur kul det är med tjejer som Kan Själva, och det lär inte uppröra någon. Men det är faktiskt lite roligare med musik som får en att reagera.

Sorry.

]]> http://dagensskiva.com/2009/03/09/jonna-lee-this-is-jonna-lee/feed/ 19 http://dagensskiva.com/2009/02/28/den-stora-somnen-den-stora-somnen/ http://dagensskiva.com/2009/02/28/den-stora-somnen-den-stora-somnen/#comments Fri, 27 Feb 2009 23:00:13 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=20038 Inledningsvis var jag ganska skeptiskt inställd till stockholmspunkarna Den stora sömnen. Nog för att deras spelning på Way Out West var underhållande så att det räckte och blev över, men den sortens ADHD-punk som står och faller med sina spinkiga ben, svettiga överkroppar och överdimensionerade pupiller gör sig sällan lika bra på skiva som på scen.

Och mycket riktigt kände jag mig en aning snuvad på konfekten efter den första genomlyssningen av Den stora sömnen. Det var droger hit och förlorade själar dit, och jag tyckte att det hela var ganska fånigt och substanslöst. Men kanske var det för att jag fortfarande har Hästpojken i färskt minne, för när jag lyssnade igen började det sakta gå upp för mig att det här faktiskt var ganska, tja, bra.

I sångaren Stefan Randströms desperata röst och innerliga rocklyrik finns det nämligen inte ett spår av det kritvita rockstjärnekomplex som är den drivande kraften bakom till exempel tidningen Vice och halva Göteborg. I varenda ackord och i varje naiv textrad finns en uppriktighet som inte går att ta miste på, och jag tror på precis varenda ord som Randström fräser ur sig. Missförstådd och förbannad är han en modern Thåström i en värld av börsnoteringar och Blondinbellor, och även om låtsnickeriet kanske inte är klockrent rakt igenom är det så sympatiskt att jag måste kapitulera. Dessutom spelar de något så förtjusande omodernt som treackordpunk, kliniskt befriad från allt vad Autotune och Ed Banger heter. 2009? In-fucking-deed.

Den stora sömnen kommer kanske inte att hamna på min topplista över årets bästa skivor, men jag är så himla, himla glad att den finns. Kanske är det så här finanskrisen låter?

]]> http://dagensskiva.com/2009/02/28/den-stora-somnen-den-stora-somnen/feed/ 0 http://dagensskiva.com/2009/02/23/the-sound-of-young-scotland/ http://dagensskiva.com/2009/02/23/the-sound-of-young-scotland/#comments Sun, 22 Feb 2009 23:36:15 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=19841 Bricolage är ett indiepopband från Glasgow. Deras största förebilder heter saker som Orange Juice, Josef K och Fire Engines, och deras debutalbum är producerat av salig Steve Lironi från legendariska post-punkarna Altered Images. Löjligt bra förutsättningar som dessa borgar för en löjligt hög kvalitetsnivå, men när referenserna är så skivsamlarporriga som i det här fallet är det lätt att inbilla sig att det låter bättre än vad det gör. Men, kalla mig lättköpt: jäklar i min låda, vad det här är bra!

Här rör det sig nämligen om ett band med en en melodikänsla så odiskutabel att inga överdrivna associationsmöjligheter i världen kan dölja deras förmåga till att skriva fulländande poplåtar så som de har låtit de senaste 50 åren. I Bricolages fall handlar det om anorakar snarare än stilrena kostymer, men hantverket går inte att ta fel på. Det här är killar med koll på läget.

För visst, den makalösa första singeln Footsteps låter så mycket Postcard att det nästan blir parodiskt. Och jodå, man kan fnissa åt Hal Blaine-trummorna i det obligatoriska Be My Baby-introt (A Terrible Souvenir). Och, tro det eller ej, i inledande Bayonets finns det till och med en kör som skanderar ”nothing changes”. Men att återanvända med finess är så otroligt mycket bättre än att vara nyskapande för sakens skull. Då riskerar det att bli ett enda stort Kleerup av det hela, och ve den som drabbas av det ödet.

Nej, jag älskar Bricolage för deras skamlösa återanvändande av allt bra med det brittiska 80-talet. Jag älskar deras jangliga gitarrer, deras nervösa trummande och deras enorma Edwyn Collins-komplex. För det är ju faktiskt så att kvalitet, välmaskerad eller ej, aldrig går ur tiden.

]]> http://dagensskiva.com/2009/02/23/the-sound-of-young-scotland/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2009/02/18/touch-and-go-lagger-typ-ner/ http://dagensskiva.com/2009/02/18/touch-and-go-lagger-typ-ner/#comments Wed, 18 Feb 2009 19:32:35 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=19647 Det amerikanska skivbolaget Touch and Go upphör att ge ut ny musik och stryper samtidigt sin distribution, enligt Pitchfork. Efter 28 år i branschen tycker man nu alltså att det är dags att ta ner skylten, och som entusiast är det bara att beklaga.

Under åren har man givit ut skivor med bland andra Big Black, Butthole Surfers, TV on the Radio och Calexico, men nu är det alltså slut på det roliga. Tack för allt, Touch and Go!

- Uppdatering: Pitchfork meddelar nu att man har blivit en aning felinformerad, och att Touch and Go hoppas kunna fortsätta ge ut musik så snart man är färdig med nedläggningen av distributionen. Alltid något!

]]> http://dagensskiva.com/2009/02/18/touch-and-go-lagger-typ-ner/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2009/02/08/adiam-dymott-miss-you/ http://dagensskiva.com/2009/02/08/adiam-dymott-miss-you/#comments Sat, 07 Feb 2009 23:11:10 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=19200 För ett par veckor sedan uppträdde den 26-åriga sångerskan Adiam Dymott på P3 Guld-galan i Göteborg. Det var inte bara hennes första offentliga framträdande någonsin, det gjorde dessutom henne och singeln Miss You upphaussade till en smått hysterisk nivå. När detta skrivs ligger låten etta på iTunes singellista, och videon roterar på A-listorna på både MTV och ZTV. Man kan bli Michael Jackson för mindre.

Adiam, vars flotta namn jag inte för mitt liv lyckas behålla ett konsekvent uttal på, är alltså på väg mot det som kallas för ett riktigt genombrott. Hon har redan uppmärksammats av utländska medier som bland annat jämför henne med The Hives, vilket väl förvisso är ungefär som att jämföra Lukas Moodysson med Robert Altman. Men den där låten, hur bra är den egentligen?

Efter ett antal genomlyssningar har jag kommit fram till följande: sådär, va.

Man kan inte förneka att Miss You med sin klistriga refräng, sitt effektiva trumkomp och sitt snajdiga handklapp är en riktig hit. Det är en klassiskt uppbyggd poplåt som från det inledande riffet arbetar sig in i ens medvetande, biter tag och stannar där utan att för den sakens skull vara det minsta förarglig. Man har lagt sig till med en hel del ooh-ande Stones-körer, och Adiams röst är smått fantastisk i sin okonstlade enkelhet. Och dessutom ser hon, med tatueringar och Mary Quant-frisyr, ganska ascool ut.

Vad som däremot hindrar ens ögonbryn för att höjas mer än nämnvärt är den hysteriskt tråkiga inramningen och arrangemanget som Thomas Rusiak-producerade Miss You har drabbats av. Gitarrerna, som förmodligen är tänkta att ge låten en lite småfräck och bitsk framtoning, är spinkiga som ett par sprillans Cheap Monday-jeans. Just jeansreklam är faktiskt ett ord som direkt dyker upp när jag försöker hitta ett ord för den känsla som Miss You ger mig. Det är samma slags brist på charmiga defekter och allmänmänsklig sjavighet som krävs för att kunna kränga kläder till identitetskrisande tonåringar, och även om det säkert ligger mycket genuin kärlek och ansträngning bakom låten är det tyvärr inget som hörs. Det låter precis som den sortens ofarliga P3-rock som får folk att säga ”det här är inte alls min genre, men…”. Det låter som, Gud hjälpe dem, The Sounds.

Jag har ett gott öga Adiam, och inte bara för att hon ser ut som den estetiskt fulländade rockstjärnan. Men så länge hon inte spottar ur sig något som låter lite mindre Rockparty kommer jag knappast låta henne ta min iTunes-oskuld.

]]> http://dagensskiva.com/2009/02/08/adiam-dymott-miss-you/feed/ 12 http://dagensskiva.com/2009/01/29/tam-tapir-nordpol/ http://dagensskiva.com/2009/01/29/tam-tapir-nordpol/#comments Wed, 28 Jan 2009 23:11:59 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/?p=18887 Alla som är någorlunda bekanta med modern konst vet att det kan vara svårt att skilja genialitet från fullkomligt nonsens. Trots att de båda parterna borde vara diametralt motställda och lätta att särskilja kan det ändå vara ganska knepigt att se huruvida kejsaren faktiskt är naken, eller om han rent av är iförd en urtjusig morgonrock av flor från änglahår. Man kanske inte ens kan avgöra det från början. När man tänker efter är ju till exempel ens favoritskivor sällan de som satt som en smäck direkt, utan de som krävde en viss kamp innan man kapitulerade och insåg deras magi.

Stockholmskvartetten Tam Tapirs debutalbum Nordpol balanserar på just den här hårfina gränsen. Deras sound i sig känns som ett säkert kort, och man har mer gemensamt med bob hund än bara ett däggdjur i bandnamnet. Här kan till exempel vi diagnostisera samma ryckiga komp, maniska synthslingor och spastiska gitarrer som hos förebilderna. Sångaren Niklas Rasmussen är tondöv på krigsföringsnivå, och hans loja falsett behandlar de vardagligt bångstyriga texter om tristess med omnejd med en förvånansvärt logisk precision.

Personligen är jag en entusiastisk förespråkare för både falsksång och skevhet, och någonstans har jag en gnagande misstanke om att jag verkligen hade kunnat älska det här. Men Nordpol, och framför allt texterna, är så gott som genomgående på precis fel sida av den dogmatiska linje som mitt omdöme har placerat ut. Tror jag, alltså.

För ärligt talat: Jag är inte helt säker på om det är lysande eller dumt i huvudet att rimma (?) ”mitt i stan” med ”rädd som fan”, som i det talande spåret Vardag/Tristess. Hade låten överhuvudtaget haft en melodi, en karaktär eller något som satte sig hade jag förmodligen lutat åt det första, men när så inte är fallet blir jag osäker på vad jag faktiskt tycker om detta, i ärlighetens namn, ganska brutala nödrim. Visst är det charmigt, men det var vad folk sade om Pol Pot också.

Och det är just melodierna, eller avsaknaden av dem, som är det stora problemet med Nordpol. Varje gång man börjar ana ett visst låtskrivarhantverk bakom den struliga fasaden kränger arrangemanget till i en helt orimlig riktning, och halmstrået försvinner tillsammans med ens entusiasm. Skivan flyter ihop till en grumlig massa av skrammel och kastratsång, och efter elva låtar har bara ett par textrader satt sig ordentligt. Av musiken finns det ingenting, förutom en viss antydan till någon slags ADHD som susar omkring i hörselkanalerna.

Hade det bara funnits någonting i musiken som höjde texterna en aning hade de nog kunnat bilda en ganska maffig enhet. Nu höll det sig tyvärr inom gränsen för det mjäkiga. Jag är ledsen att säga det, men den här gången var han faktiskt naken på riktigt.

]]> http://dagensskiva.com/2009/01/29/tam-tapir-nordpol/feed/ 9 http://dagensskiva.com/2009/01/18/rebecka-halsar/ http://dagensskiva.com/2009/01/18/rebecka-halsar/#comments Sun, 18 Jan 2009 01:56:51 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/2009/01/18/rebecka-halsar/ Jag är då alltså den sista av de tre färskingarna på dagensskiva.com. Bor i Stockholm, är nyss fyllda 18 och har ett High Fidelity-liknande förhållande till musik, minus gråtrunkandet. De flesta genrer kan gå hem hos mig, men säkra kort är allt med jangliga gitarrer, ledsna män och undertryckt ilska. Till mina favoriter hör Beat Happening, Pavement, Jackie Wilson, Elvis Costello och The Pastels, men jag hyser också en förkärlek för till exempel gangstarap och hardcore. ”En bra låt är en bra låt”, som jag brukar säga va.

När jag inte skriver för dagensskiva.com och andra publikationer är jag förtjust i att se film, lösa korsord och äta knäckebröd. Jag brukar också spela skivor runt om i Stockholm. Nästa vecka drar jag till exempel igång klubben Modern Lovers på Bonden, och om man vill får man gärna komma förbi och prata B-sidor med mig. Bara som ett tips.

]]> http://dagensskiva.com/2009/01/18/rebecka-halsar/feed/ 8 http://dagensskiva.com/2009/01/18/antony-the-johnsons-the-crying-light/ http://dagensskiva.com/2009/01/18/antony-the-johnsons-the-crying-light/#comments Sat, 17 Jan 2009 23:00:00 +0000 Rebecka Ahlberg http://dagensskiva.com/2009/01/18/antony-the-johnsons-the-crying-light/ För ett par år sedan väcktes en vän till mig av ett telefonsamtal mitt i natten. Det var hans åldrige farfar som ringde, och han var i tårar. Farfadern, en norrländsk folkhemskommunist som vanligtvis var lika sammanbiten som en Påskö-staty, hade suttit uppe och tittat på TV och råkat fastna framför Musikbyråns inspelning av Antony & the Johnsons konsert på KB i Malmö 2005. ”Där satt han, den där fule jäveln, och han sjöng som, som …”, sade farfadern och darrade på rösten. ”Det var det vackraste jag någonsin hört. Har du hans skiva?”

Min väns farfar är inte ensam om att ha utnämnt Antony Hegarty till vår tids största musikaliska geni. Och man förstår varför – det är nästan omöjligt att inte bli berörd av Antony och hans absurda uppenbarelse. I vad som närmast skulle kunna beskrivas som en androgyn jättebebis ryms nämligen en röst med nästintill utomjordiska kvaliteter. Som Nina Simone och Tindersticks-sångaren Stuart Staples före honom har Antony förmågan att få en att vilja släppa allt man har för händer, lägga sig ner på marken och bara lyssna. Hans säregna röst och vibrato slår an någonting djupt inom en, och det är bara att konstatera att denna 38-årige transvestit är den fysiska manifestationen av begreppet gospel.

Och nu, 2009, är det alltså dags för en uppföljare till den fyra år gamla genombrottsskivan I am a Bird Now. Det är ett mycket knepigt projekt, då den senare blev så uppmärksammad att det inte vore det minsta konstigt om Antony gjorde en Jakob Hellman och dukade under av prestationsångest. Men nu har The Crying Light landat i skivaffärerna, och tanken är alltså att den ska vara den logiska och minst lika geniala fortsättningen på ett av 2000-talets preliminärt bästa album.

Det är den naturligtvis inte.

Mycket är intakt sedan tidigare. De introverta texterna, de sofistikerade stråkarrangemangen och Bryan Ferry-vibratot står lika starka som på förra skivan, och när Antony tar ton i första spåret Her Eyes Are Underneath the Ground går det en lycklig rysning längs med ens ryggrad. Det här, tänker man, är Guds svar till Job. Man lyssnar igen, och även om förtjusningen inte direkt försvinner börjar man misstänka att man kanske hörde isen krackelera ett par hundra meter bort. Vid tredje lyssningen börjar man skruva på sig, och när man sätter i skivan en fjärde gång är det med stigande vemod. The Crying Light är, helt enkelt, inte så himla rolig.

Antony har sagt att skivan handlar om människans förhållande till naturen. Hade det kommit från vem som helst förutom just herr Hegarty hade det varit den sortens uttalande som får en att avskriva personen all förmåga till seriositet och gott omdöme, men Antony hade nog kunnat få en Regina Lund-cover att kännas djup och innerlig. Och visst, känslan infinner sig direkt och stannar tills sista spåret klingar ut, men man man kan ändå inte låta bli att ifrågasätta hur många av låtarna som hade kunnat stå för sig själva. De flyter ihop till en slags nyspiritistisk massa, och det är egentligen bara sublima Kiss My Name och kanske Epilepsy Is Dancing som når de höjder som man vet att Antony kan och brukar befinna sig på.

Som på så många andra skivor skapade av artist med ett så eget uttryck som Antony är det egentligen inte utformningen det är fel på. Det rör sig om ett väldigt stabilt grundhantverk. Skivan är aldrig i närheten av att vara dålig, och det står klart att dess upphovsman är en konstnär som har hittat sin plats i världsalltet. Men om det inte hade varit för att Antonys röst kan bringa den manligaste Per Albin-spillran i tårar hade det varit en ganska seg historia vi har att göra med.

Men den är ju ändå där, rösten. Och hur skeptisk jag än ställer mig till den etnoporriga kammarpopen som de flesta låtarna på The Crying Light företräder kan jag inte för en stund låtsas att jag inte blir djupt berörd av Antony och hans skapande. Nej, det gör faktiskt inte så mycket att jag aldrig kommer att lyssna på den här skivan så länge I am a Bird Now finns. För så länge Antony vill berätta, vill jag krypa upp i hans knä och lyssna.

]]> http://dagensskiva.com/2009/01/18/antony-the-johnsons-the-crying-light/feed/ 24