Jag får känslan av att bandet har rannsakat sig själva och tagit vid där de slutade efter Hats off to the Buskers och fortsatt på just den inslagna vägen då detta var ett mycket vällyckat koncept med raka engelska pubrocksanthems blandat med ungdomlig lekfullhet, vilket märks i inledningslåtarna Grace, Underneath the Light och Tragic Magic.

Ibland går lekfullheten lite för långt och bandet återkommer även i detta album tyvärr till Chas ‘n’ Dave inspirerande fyllesånger vilket exemplifieras i Girl och Whitches. Jag trodde att den här typen av låtar skulle undvikas att komma med på albumet då producenten Owen Morris införde alkohol- och drogförbud under inspelningen.
Däremot har varken Owen Morris eller The View förlorat omdömet då de valt att förfina och göra produktionen mer tight i mellanpartiet på skivan och undvikit testosteronstinn gitarrock. Life och Friends är en ren fröjd att lyssna på och tydliga influenser har uppstått efter en lång Europaturné tillsammans med Mando Daio. Skivan går ner i tempo och det behövs efter den kraftiga rivstart som de inledande låtarna bjuder på.

Blondie och Sunday återger rytmen i den trampande engelska pubrocken och även fast det emellanåt känns lite tjatigt så svänger det och det är svårt att inte ryckas med i Kyle Falconers fängslande och karakteristiska Dryburghdialekt.

Inför skapandet av Bread and Circuses skrev gruppen runt 50 låtar och det som gläder mig är att dom har varit så pass nykter i sin bedömning och valt att ta med låtarna Walls och Happy som ger skivan någon form av djup och balans. Jag hade gärna sett fler låtar av den kalibern. Och avslutningen Best Last Forever skulle överensstämt med verkligheten om de inte valt att lägga in det horribla gömda 13:e spåret Whitches som sista spår.

Det som gjorde The View så stora den där sommaren för knappt fem år sedan är att bandet hade en energi och glöd vid sina liveframträdanden, vilket dom förvisso fortfarande har. Men tyvärr lyckas dom inte överföra denna känsla till Bread and Circuses.

Grace

David Alexander som till vardags är ena halvan i new wavebandet Dial M For Murder! och gitarrist /sångare i The Lost Crew är hjärnan bakom det nya soloprojektet Summer Heart. Han är, precis som jag, en av de personer som faller in i den skandinaviska mallen vad det gäller sommarlängtan. EP:n Please Stay är en hyllning till sommaren och längtan efter den.

Jag vet inte om det har fungerat som en bearbetningsprocess för att minska abstinensen av frånvarande shortsväder då skapandet av denna EP har uppstått.
Men jag behöver bara luta mig tillbaka i soffan, blunda och drömma bort till de ljuvliga new wavetonerna och den behagliga sångrösten för att bearbeta min abstinens.
Tyvärr tar denna sköna känsla slut alldeles för snabbt då det tredje och sista spåret The Sun tonar ut och jag öppnar ögonen och ser ett öststatsgrått och kylslaget Oslo genom fönsterrutan.

Jag kan bara ta av mig hatten, bocka och buga. För i år kommer den skandinaviska sommaren också innehålla Summer Heart och det kommer nog inte bara att gälla mig.

Lyssna på Summer Heart EP:n

Bigbang är rockbandet som funnits bra mycket längre än ovanstående Bergentrio och de spelar en traditionell poprock med rötter från Oslo. Sedan en tid tillbaka är bandet bosatt i Los Angeles och deras musik har bland annat hämtat inspiration genom vågsurfing, vilket konvolutet och låttexterna påvisar.
Jag har sedan min flytt till Norge i mitten av 2000-talet aldrig lyssnat in mig på bandet. De har funnits i periferin och på sin höjd har de kommit inspringande i mitt liv under någon för- eller möjligen efterfest, eller som bakgrundsmusik från radion under en arbetsdag.

Den instrumentala Introlåten How Things Rot ger mig inga stora förväntningar på vad som komma ska, då en tam och dyster historia sätter igång Epic Scrap Metal.
Mycket riktigt så blir mina farhågor besannade då en enda lång gäspning fortlöper fram till spår åtta Kill my Buzz, där Thomas ”Happy Tom” Seltzer har haft ett finger med i spelet. Det märks då ljudbilden kan kännas igen från Seltzers Turbonegertid, men är på inga sätt något musikaliskt eller textmässigt storverk.

Inte ens den nya amerikanska popstjärnan Lissie eller den erkänt duktiga text-och låtförfattaren Thom Hell kan få skivan att nå en godkänd nivå under deras gästspel på No One respektive Cities of the Plain.

Jag skulle hellre utsätta mig för att se på när målarfärg torkar, istället för att utsätta mitt sinne för fullständig tristess och mina redan tinitussusande öron för den sega gubbrock som utspelas på Epic Scrap Metal.
Och kanske borde sångaren Øystein Greni flyttat från ett soldränkt Los Angeles till den hårda förorten Loddefjord i Bergen, för att umgås med Fjorden Baby!, John Olav Nielsen och hämtat inspiration på något annat sätt än vågsurfing.

Cigarette

När bandet först släppte sin debut What Did You Expect From The Vaccines? nyligen var mina förväntningar skyhöga då jag redan satt inne med de två lysande singlarna Wreckin Bar och Post Break Up Sex och ett briljant liveframträdande på näthinnan.

Det uppstår inte heller någon större besvikelse då skivan sätter igång med den Ramonesliknande Wreckin Bar som knappt hinner börja innan den tar slut och nästa upptempofyllda och enkla låt If You Wanna tar vid. Det här är enkel, rak och trallvänlig punkrock när den är som bäst, utan krångliga textrader och överproduktion.

Efter dessa två låtar tar skivan en tvär vändning med en tre låtars kavalkad av pompösa poplåtar Lack of Understanding, Blow It Up och Wetsuit. I vissa avseenden är jag benägen att jämför detta med Glasvegas självbetitlade album, som är bland det bästa i klassen. Men jag kommer snabbt på mig själv att så inte är fallet, då kvaliteten på textraderna är för ojämn, vilket känns beklagligt då det skulle kunna bli så mycket bättre med Justin Youngs oklanderliga sångröst.

Så här fortsätter det om vartannat i de resterande sju låtarna på albumet och tyvärr känns det som att The Vaccines har smidit lite för snabbt vid det berömda järnet. Om dom hade lagt ner lite längre tid på texterna hade detta kunnat bli ett legendariskt album, men stannar nu blott vid ett alldeles underbart hypat sådant.

Blow It Up Later with Jools Holland

Post Break Up Sex

Wreckin Bar

Till skillnad från sin bror, som blev Viktorius, fick skivkontrakt med Sony och valde att göra kommersiell popmusik som får mig att vilja kräkas, valde Carl att börja om helt på egen hand utan något stort skivbolag i ryggen.
När Carl väl fick chansen att förhandla om skivkontrakt valde han EMI med villkoren om att musiken skulle släppas på hans premisser. Det faktum att det fortfarande finns artister med integritet och självkänsla, då den den allmänna mentaliteten hos framtida ”artister” verkar vara jag-vill-bli-kändis-till-varje-pris, gör att jag blir glad ända in i själen.

Resultatet av integritet och självkänsla har i detta fall lett till herr Noréns första soloalbum, Owls. Melankoli, pop, stråkinstrument och new wave i lagom dos och rätt kombinerat fungerar alldeles utmärkt, vilket gestaltas bäst i The Anger och Hide Away.

Tired of Running och Going Out Tonight är fina poplåtar inlindade med new waveinfluenser och starkt markerade basgångar och det är svårt att inte föra tankarna till äldre brodern Gustaf och hans Mando Diao.

Owls är ett album som bör lyssnas på mer än en gång, kanske mer än fem gånger för den delen, då den inte bjuder på några catchiga och inbjudande poplåtar, undantaget tidigare nämnda Going Out och Thats the Way I Like It. De stämningsfulla och mystiska balladerna, som är övervägande till antalet, behöver tid på sig för att växa sig starkare.

Jag kan bara hoppas att isbildningen i Sugarplum Fairy är starten på en ny istid, så att Carl Norén kan fokusera på sitt soloprojekt och inte riskera att få influenser av Sveriges svar på Britney Spears-Viktorius.

The Greencoats är inte på något sätt lik Joel Alme och hans hjärtskärande musik, som har fått horder av tonårstjejer att gråta och skrika sig hesa av beundran. The Greencoats kommer mest sannolikt att få 35-åriga män att gunga stelt med överkroppen samtidigt som ett lätt taktfast nickande med huvudet pågår, då de exprimentella tongångarna påminner om en mix av The Soundtrack of Our Lives och The Beatles på LSD.

Producent Johan Ohdner har lyckats att binda ihop det psykedeliska tillsammans med shoegaze och gammal hederlig engelsk rock. På något sätt har han lyckats med konststycket att få en röd tråd genom hela albumet, trots den stora mixen mellan genrerna.
Jag blir positivt överraskad över att nya ljudbilder kan höras ju mer jag lyssnar på skivan och tycker mig också höra influenser från personliga favoriter som Primal Scream och Oasis.

I samband med Hultsfredsfestivalen och dess nyuppståndelse, likt en fågel Fenix ur askan, och som allt mer börjar likna Glastonburyfestivalen anno 1993 borde Hultsfredsfestivalens nya ägare få tummen ur och boka The Greencoats. Så att fler kan få chansen att gunga lätt med överkroppen och nicka taktfast med huvudet.

Bästa låt: Satan’s Roller Coaster Ride

The Greencoats – Satans Rollercoaster Ride from Tobias Martinsson on Vimeo.

När jag lyssnat igenom skivan infinner sig först en besvikelse då det känns som att jag hört John Olavs berättelser med brustna hjärtan, hans vardagliga kamp att överleva dagen eller textrader om en ung mans slitningar mellan hopp och förtvivlan om vartannat, i deras debutalbum.

Men det bjuds dock på några riktigt fina låtar så som Hundeår där John Olav vill lämna sitt gamla leverne bakom sig och blicka framåt för omväxlings skull. Låten når sitt klimax när Alastair Guilfoyles synth gör intåg i början på refrängen och detsamma gäller Klokkene där klaviaturens inverkan gör att låtarna blir harmoniska och får mig att vilja ha mer av den varan.

Det Har Aldri Føltes Mere Riktig å Ta Feil får mig att minnas en ung och hungrig Håkan Hellström fast texterna utspelar sig i ett regnigt Bergen och inte i ett blåsigt Göteborg. Det finns fler kopplingar till Göteborg, I Veien har Kristian Anttila skrivit musiken och i den sista versen bidrar han med sin karakteristiska sång som skulle göra Olle Ljungström grön av avund.

Svarte Sko är en fartfylld punklåt som osar av attityd och självsäkerhet vilket skiljer sig från de annars så känsliga textrader som kryper innanför huden på ett obehagligt sätt. Tillsammans med Skrekkfilm som är en enkel och rak rocklåt sticker dessa låtar ut bland en skiva som har tydliga synthinfluenser.

Den stora frågan är om John Olav Nilsen & Gjengen är redo för rond två? Javisst är dom det och Det Nærmeste Du Kommer är en fullgod uppföljare men som inte håller hela vägen in i mål.

Upptempot i melodierna, de oförskämda och verklighetsförankrade texterna hade inte förändrats mer i den grad än att melodierna nu var något mer välpolerade och fylligare än de två demos, I’m a Swine och Crackhead, som hade legat ute på gruppens myspacesida, då jag först fick nys om The Tatianas 2008.
Albumet har genom en bra produktion fått en fylligare ljudbild, men för den saks skull inte blivit överproducerad i jämförelse med de tidigare demoversionerna. The Tatianas framgångsrecept är att de valt att använda sig av ABBAsonen Ludvig Andersson som producent och studion Mono Music Studios i Stockholm.

Skivan, som kom på 21:a plats när dagensskiva.com:s redaktion sammanfattade 2010 år bästa album, öppnar mycket starkt med det som var The Tatianas första singel I’m a Swine och fortsätter hålla en hög nivå från första till sista spår. Hade detta varit ett upphaussat band från England är chansen stor att fler låtar hade släppts som singlar, då potentialen i utmärkta Verve Song och Kiss Me finns där.

Pierre Hesling får Johnny Borrell från Razorlight, som själv hävdat att han är en bättre låtskrivare än Bob Dylan, att framstå som en medelmåttig textförfattare med personliga favoriter som Burn Out och Violently Sweet.
Postcard from Stockholm, som refererar till ensamma och olustiga nätter i den svenska huvudstaden, är en förträfflig ballad tillika Apple of my Eye som beskriver ett mognat uppvaknande till kärleken. Tillsammans med den ljuvliga poplåten Night is my Confidante ger dessa låtar en jämn balans till de annars yviga och upptempofyllda låtarna.

Med textrader som, ”You want to be my fiancee, et faire l’amour dans la matinee, I am a rude boy on fucking dope” och ”Thinking about the good old days, don’t you see that love disappear I burn the candle on booth ends”
ur Burn Out borde skivan avskräcka mig och ge mig mardrömmar efter snarlika, något som jag inte är särkilt stolt över, egna upplevelser i de yngre tjugoåren.

Istället ger Verses & Verve or the Lost Causes mig våta drömmar om en flaska Pinot Noir, en ung och spenslig Audrey Tautou och The Tatianas nästa skiva.

I’m a Swine

Burn out på La boule noire, Paris

Den frenetiska energin och irritationen i Dear Constable fortsätter sedan i Man of the Hour. Tillsammans delar dessa båda låtar ut ett musikalisk kokt stryk utan pardon. Jag inser dock att jag ofrivilligt äntrat en boxningsring och Harrisons har gått på knock!

Whishing Well, Little Boy Lost och Simmer Away är låtar som får mig att komma på fötter efter den tidiga knocken, men precis när jag har rest mig upp faller jag till backen igen. Take it to the Matress pumpar igång i en stompig och upprusande bit, där textraderna skriker av desperation och efter en hjälpande hand.

The Listen är en fin ballad som får mig att begrunda det faktum att 30 verkar vara det nya 20 i vår generation, med tanke på dagens studiehysteri, ovisshet och tillfälliga arbetssituation som råder. Jag kan luta mig tillbaka mot repen och kippa efter andan.

Monday Arms och Medication Time trycker ner mig ordentligt och det känns som No Fighting in the War Room ska göra ont att lyssna på samtidigt som man får en ordentlig adrenalinkick.

I sista ronden är jag fullständigt mörbultad och inte blir det bättre av Blue Note, som tack och lov ger en liten föraning till optimism och hopp innan den tonar ut. Sista spåret Come For Me späder på optimismen och gör att jag trots den våldsamma knocken ändå känner mig som en vinnare.