Singeln Sail On som jag hittade i en låda med begagnade singlar tidigare i veckan är en perfekt illustration av mitt dubbla förhållande till Commodores.

Titelspåret, hämtat från albumet Midnight Magic (1979), är en snäll, stillsam och lätt countryfärgad (jo faktiskt) lågtemposak där Commodores, i en klassisk uppbrottshistoria, lever upp till alla mina inre onda myter om den Lionel Richie-ledda gruppen.

Baksidan, som kommer från det några år äldre albumet Hot on the Tracks (1976), påminner mer om p-funken än Motowns ofta ganska läskiga 80-tal. Det är en flummig utflippad låt som är allt annat än inställsam. Det är en låt som kan förhäxa vilken oskyldig hjärna som helst och sätta höfter i rörelse. Verserna pratas snarare än sjungs. Basen tävlar om uppmärksamheten med ett störljud som klippt och skuret för en sampling av The Bomb Squad. När refrängen om Captain Quickdraw kommer med allsångsvänlig precision har jag för längesen letat upp hela albumet i Spotify och satt upp det på den mentala listan över album att hålla ögonen öppna efter nästa gång jag besöker en beghandlare.

Passerade lokala plattlangaren Solareturen idag. Plockade med mig sju sjuor som kostade två kronor styck.

Los Mismos Maria Isabel/Esta la cosa, negra negra
Det räckte med omslaget. Ingen aning om vad det kan vara. Skulle gissa tropicalia?

The Snowmen Xmas Party
Omslaget igen.

Commodores Sail On
Det är Commodores. Jag har den inte sen tidigare. Lite sen kanske? 1979.

Earth Wind & Fire Let Me Talk
Jag är inte jättehemma på EWF, men för två spänn kan jag chansa. 1980 är kanske inte det bästa året för discofunken, men ändå.

Heatwave Who Dat?
Jag har en gnagande känsla av att jag köpt den här förut, men återigen… Två kronor. Den är ju fin.

Tippa Irie Hello Darling
Brittiskt från 1986. Namnet ringde en klocka, det fick räcka.

Loose Ends Magic Touch
Såg gruppnamnet i förbifarten på Twitter eller Facebook i samband med en mixtape, det kan räcka.

Det mesta fanns så klart i Spotify, men inte riktigt allt. Framför allt inte de ibland instrumentala b-sidorna. Å andra sidan hade jag aldrig sökt upp de här låtarna utan sjuornas omslag. Men om du inte vill jaga vinyl…

• Lyssna på dagens sjuor 2011-07-19 med Spotify

Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Under Charles Bradley-spelningen finns alla pusselbitar på plats. En artist som levererar något publiken inte riktigt insett att de väntat sig och en publik som tar en artist de kanske bara läst om direkt till sitt hjärta.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

Att Bradley har en bakgrund som James Brown-imitatör märks med all önskvärd tydlighet; i rörelserna, i poserna och kanske framför allt skriken. Herregud, 63-åringen levererar till och med en bensplit.

Men det går inte att avfärda Bradley som imitatör. Han har ett eget unikt uttryck också. Märkt av en lång kamp för att nå en liten skärva av framgång. Inte så konstigt då att han blir märkbart tagen när publiken öser kärlek över honom.

Om det fanns någon från ett svenskt bokningsbolag i publiken tror jag nog att vi kan vara säkra på att Charles Bradley kommer tillbaka ganska snart. Det här var en sådan spelning som kommer att finnas på mångas topplistor när året är slut.

• Patrik Hamberg om fredagen på Hultsfredsfestivalen
• Tomas Lundström om fredagen på Hultsfredsfestivalen

Det skrivs en del i stockholmspressen om att det skulle vara folktomt och ödsligt här i Småland. Att det skulle bero på att publiken vant sig vid stadsfestivaler och de bekvämligheter en sån festival för med sig.

Tillåt mig invända.

Hultsfred 2011 är förvisso inte lika myllrande som några av de mest framgångsrika åren, men i känsla inte särskilt långt borta från de tidiga 90-talsåren.

Teorin att publiken inte längre skulle vilja bo i tält ger jag inte heller särskilt mycket för. Borde i så fall inte både Peace & Love och Sweden Rock var uträknade i så fall? Jag tror helt enkel att det är de journalister som gjorde sina första jobb och bodde i tält på 90-talet som nu vant sig vid hotell och inte kan tänka sig att återvända tilll träsket. Fair enough, men allmängiltig sanning? Nä.

Och hur många framgångsrika innerstadsfestivaler har vi egentligen? Endagsfestivaler oräknade.

Fredagen var den dag jag personligen såg mest fram emot. Jag hade kunnat springa som en tätting mellan scenerna, men tillät mig att med ålderns rätt nöja mig med de fyra viktigaste.

Först ut blev därför Imperial State Electric. Jag hoppade med andra ord över Paper igen (13.15 är en elak tid på festival).

Nicke Anderssons rockorkester är för dagen förstärkt med ytterligare en gitarrist, vapendragaren från Death Breath, Robert Pehrsson, hanterar scenens tredje Flying V-gitarr. Spons?

Trots att de spelar lite för tidigt på en scen som känns lite för stor i relation till publiken levererar de fin rock’n'roll-underhållning. Det är en bra sak att ha fyra man som kan dela på lead-sången längst fram.

Med en ynka fullängdare i bagaget blir setet så klart ganska förutsägbart. En och annan ny cover som jag inte kan placera smygs in och en del av de egna har vucit till sig i livetappning (Lex Resign).

Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag hellre ser dem inomhus på en klubb åtminstone åtta timmar senare nästa gång. Ändå: mersmak.

Kvart i fem börjar årets konsert i Hultsfred. När Charles Bradley, efter att kompbandet kört ett par instrumentala låtar, kliver in på scenen stiger jublet i Teaterladan (förlåt White Stage).

Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Under Charles Bradley-spelningen finns alla pusselbitar på plats. En artist som levererar något publiken inte riktigt insett att de väntat sig och en publik som tar en artist de kanske bara läst om direkt till sitt hjärta.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

Att Bradley har en bakgrund som James Brown-imitatör märks med all önskvärd tydlighet; i rörelserna, i poserna och kanske framför allt skriken. Herregud, 63-åringen levererar till och med en bensplit.

Men det går inte att avfärda Bradley som imitatör. Han har ett eget unikt uttryck också. Märkt av en lång kamp för att nå en liten skärva av framgång. Inte så konstigt då att han blir märkbart tagen när publiken öser kärlek över honom.

Om det fanns någon från ett svenskt bokningsbolag i publiken tror jag nog att vi kan vara säkra på att Charles Bradley kommer tillbaka ganska snart. Det här var en sådan spelning som kommer att finnas på mångas topplistor när året är slut.

När The Budos Band tar över scenen efter ett uppehåll på ungefär 45 minuter har publiken tunnats ut betänkligt. Jag inser också att jag får äta upp mitt självsäkra påstående att det var Budos som backade upp Bradley.

För även om många av männen på scenen är desamma, så står saxofonisten från Bradleys band bredvid mig i publiken, den välklippte basisten är utbytt mot en yvig doomfunkmästare och rytmsektion har blivit fem man stark.

Egentligen är jag inte särskilt förvånad att Budos Band lockar en mindre skara. Deras kompakta instrumentalfunk med arvet från afrobeatet förädlat i Staten Island är inte lika direkt. De bjuder på ett mörkt mördande groove som jag inte kan stå emot. Men jag är inte dummare än att jag förstår varför Bradley frälser fler.

Ungefär två timmar senare är det dags för en festivalens huvudnummer. Bootsy Collins på Blue Stage (Pampas för old boys and girls).

Om jag var lite osäker på att peppen skulle infinna sig slås tvivlen i bitar redan när Bootsys stjärnformade rymdbas ljudtestas. Redan då sprider sig ett brett leende på mina läppar.

Det börjar helt ok men står snart ganska klart att det kommer att krävas en hel del förförståelse och förlåtande attityd för att köpa den här showen. Ljudet är katastrofalt illa mixat och sången (som är helt avgörande för Bootsys p-funk) ligger så lågt att den ibland bara med nöd och näppe går att urskilja.

Jag inser också ganska snart att det är en rejält nerbantad version av showen vi får se och engagemanget från scenen är väl inte direkt på topp (”What’s the name of this town? Sweden!? Kom igen.) Bootsy går av scenen helt under två låtar för att byta kläder – Flash Light och nya Don’t Take My Funk Away. Det är uppenbart en mellanspelning på en lång turné.

Nej. Bootsy är minst bra den här dagen. Han är å andra sidan den enda som kan kalla sig Bootsy. Och det är inte så illa.

Glad att ha sett det. Ledsen att det inte var bättre. Hade inte velat missa det. Blandade känslor helt enkelt.

Foton: Fifi Nylander

Kutis musikaliska arv är djupt och omfattande, näst intill oöverblickbart. Han spelade in över 50 album. De flesta bestående av ett par tre 15-30 minuter långa monotona, obönhörligt hårdsvängande afrofunkmonster. Nästan alla djupt politiska.

Idag finns det mesta han spelat in enkelt tillgängligt via Spotify, men för den som inte kan historien om Fela Kuti och inte nöjer sig med texten på Wikipedia kan det vara värt att leta upp den här cd-återutgåvan från 1997. Någonstans måste lyssnandet börja; när det handlar om Fela Kuti finns få bättre platser än den här.

I kategorin twofers jag inte kan leva utan har Expensive Shit/He Miss Road en självklar plats. Två av Fela Kutis allra starkaste album samlade på en cd, gör den faktiskt helt omistlig.

Titelspåret från den första av de två delarna har ett gitarriff att dö för, en jazzig elorgel som förtrollar och det där mjuka beat, beat, beatet från Tony Allens trummor som mer än något annat är afrofunkens verkliga kärna. Det är historien om hur den nigerianska polisen försökte sätta dit Fela för droginnehav och misslyckades.

Me I be Fela I be Black Power man
I go bend my yansh I go shit
I go commot away from the shit
The shit go be the last thing wey I go like to see
Because why o?
Because the shit dey smell

Men det är ändå mäktiga Water No Get Enemy som är den fetaste juvelen här. Med ett blås tjockare än en elefanthjord och ett skrålande värdigt vilken lyckad latinfest som helst är det kanske Felas finaste fest någonsin. Skulle jag ta med mig en låt av Fela Kuti vore det förmodligen de här elva minuterna.

He Miss Road ligger ändå inte långt efter. Den är mer nordamerikansk i sin stämning och spåren till James Brown, eller åtminstone hans J.B.’s, är lätta att följa. Det är benhård funkmonotoni som vet hur man flörtar med ett villigt öra och hur man får till och med den stelaste kropp att börja röra sig. Och orgeln! Den går inte att komma undan. Episkt.

Den solvarmt nyvaket stapplande Monday Morning in Lagos känns verkligen som dagen efter en extra lång helg av hårt dansande. Med tunga steg styr den kroppen upp från marken och ut i det överjävliga solljuset, in mot den svalkande skuggan och det livsnödvändiga vattnet. Det är möjligt att livet är fattigt på pengar, men dansen och sången har inget pris.

Och precis när jag trodde att min kropp inte klarade mer träffas den av It’s No Possible, en minst lika stark kandidat till titeln albumets höjdpunkt som de tidigare fyra. Den följer samma upplägg, en försiktigt avvaktande öppning där instrumenten långsamt rullar igång. Gitarren riffar och orgeln stökar, trummor och bas bygger upp ett stadigt hårt svängande groove och så i ett slag bryter blåset in och snart kopplar musiken ett obönhörligt grepp om tillvaron i den här gången drygt 17 magiska minuter.