Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Under Charles Bradley-spelningen finns alla pusselbitar på plats. En artist som levererar något publiken inte riktigt insett att de väntat sig och en publik som tar en artist de kanske bara läst om direkt till sitt hjärta.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

Att Bradley har en bakgrund som James Brown-imitatör märks med all önskvärd tydlighet; i rörelserna, i poserna och kanske framför allt skriken. Herregud, 63-åringen levererar till och med en bensplit.

Men det går inte att avfärda Bradley som imitatör. Han har ett eget unikt uttryck också. Märkt av en lång kamp för att nå en liten skärva av framgång. Inte så konstigt då att han blir märkbart tagen när publiken öser kärlek över honom.

Om det fanns någon från ett svenskt bokningsbolag i publiken tror jag nog att vi kan vara säkra på att Charles Bradley kommer tillbaka ganska snart. Det här var en sådan spelning som kommer att finnas på mångas topplistor när året är slut.

• Patrik Hamberg om fredagen på Hultsfredsfestivalen
• Tomas Lundström om fredagen på Hultsfredsfestivalen

Trots att de spelar lite för tidigt på en scen som känns lite för stor i relation till publiken levererar de fin rock’n’roll-underhållning. Det är en bra sak att ha fyra man som kan dela på lead-sången längst fram.

Med en ynka fullängdare i bagaget blir setet så klart ganska förutsägbart. En och annan ny cover som jag inte kan placera smygs in och en del av de egna har vuxit till sig i livetappning (Lex Resign).

Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag hellre ser dem inomhus på en klubb åtminstone åtta timmar senare nästa gång. Ändå: mersmak.

• Patrik Hamberg om fredagen på Hultsfredsfestivalen
• Tomas Lundström om fredagen på Hultsfredsfestivalen

Det Pouppée Fabrikk som möter mig på Putte i Parken känns betydligt mer taggade, trots att de inte lyckats locka särskilt många. Precis som Syster Sol tidigare är de väldigt ensamma i sin genre på årets festival. Så i leden framför scenen syns mest kompisar till bandet från förr (Karlskoga är deras hemmaplan). De har också utvecklats till en kvintett där Stefan Nilsson från Spetsnaz är senaste tillskottet.

Leif Holms ljudlåda är ett imponerande bygge, Henrik Björkk och Stefan Nilsson jobbar bra tillsammans och Pouppée Fabrikk känns oväntat fräscha. Jag hade bara tänkt stanna två-tre låtar för gamla tiders skull, men fastnar och blir kvar konserten ut. Det måste väl ändå ses som ett gott betyg? Men att få se dem på en klubb med deras egen publik skulle nog smälla snäppet högre.

För mig personligen blev det en utmärkt start på resan tillbaka till 90-talet som når sin kulmen under Hultsfredsfestivalen nästa vecka.

Ropen efter Pigvalley Beach besvaras med Escape from Pigvalley Beach från Basement Noise från 2006 (med den talande refrängraden ”I never wanna hear about Pigvalley Beach again”). Jag antar att det inte behöver någon djupare tolkning? Men skulle någon inte kunna boka en Sator spelar Slammer-konsert för min skull?

Det enda problemet var väl egentligen att det inte hunnit bli mörkt, att det inte vara tätare i publiken och att jag har en ganska lång lista med ytterligare låtar jag gärna hade hört. Nästan så bra att jag är sugen på att ta bandet på orden och be om en plats på gästlistan till lördagens konsert i Forshaga Folkets Park tillsammans med Hurriganes.

Ändå kunde jag inte låta bli att stå med gapande mun när jag såg deras konsert på Dalen-scenen. Dalen är en magisk plats när publiken är med på noterna. Allra bäst verkar intensiv pumpande elektronisk musik med hög partyfaktor funka. Och på den beskrivning stämmer Far East Movement väl in.

Så att det inte riktigt är min grej spelar mindre roll. Jag blir genuint lycklig av att se hela ytan framför scenen hoppa upp och ner med armarna i luften när Far East Movement skickar ut ett hopkok av gamla Beastie Boys-låtar från scenen.

Jag nöjer mig med en halvtimme, men förstår att de som står därnere i grytan kommer att kravla upp med ett leende på läpparna.

På Putte i Parken möts de av en hyggligt stor skara. Embee är med och Serengeti backar upp med körsång. Förutsättningarna borde med andra ord vara bättre, men frågan är om inte motståndet i Karlstad ändå var en bättre sporre. Eller så är det den stora scenen som inte riktigt passar dem. Kanske är klubbspelningar med LTR ändå att föredra?

Hur som helst levererar de så klart. Looptroop en ljummen dag är ändå bättre än det mesta. Att de fyrar av Do redan som andra låt och ganska snart följer upp med On Repeat (som möts av ett massivt jubel) gör att jag känner mig mer än nöjd.

Jag vet att det egentligen är förbjudet, men jag vill ändå påpeka att Looptroops ljus och ljud alltid är grymt. Mikrofonerna ligger alltid på rätt nivå i förhållande till musiken (möjligen hade jag önskat lite mer Serengeti i mixen). Det där borde vara självklarheter, men särskilt på festival vet både du och jag att det inte är det.

Bäst svänger G.R.I.N.D., som symptomatiskt är den låt med mest förinspelad musik. Gissar att han avslutade med Shock & Amaze, men då hade jag redan hunnit gå.

Tycker ändå att Electric Boys levererade en riktigt bra spelning med ett fint urval ur katalogen. Saknade några låtar, men fick det mesta jag hoppats på. Rags to Riches och Captain of My Soul hörde till eftermiddagens höjdpunkter.

Det enda som smärtar att erkänna är att All Lips ‘n Hips inte har åldrats särskilt väl. Trots att den fortfarande är det självklara extranumret.

När The Hives avslutade festivalen med två nya låtar, Bad Call och Patroling Days, i bagaget var det packat framför största scenen och de flesta verkade vandra hem med ett leende på läpparna.

Märkligt många verkade dessutom gladda och nöjda när Lillasyster tog över N*E*R*D:s tid på största scenen. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det.