Anders Wendin, även känd som Moneybrother, är en av många som har noterat den löjeväckande men ganska rara tragiken i situationen. ”Jag tror att det här är ett sådant tillfälle då man får se sig själv i ögonen och inse att, ja, jag har faktiskt valt det här”, säger han och spejar ut över den tappert applåderande samlingen fiapjäser. Själv verkar han lyckligtvis inte vara allt för nedstämd av de dystra omständigheterna. I egenskap av Nytorgets motsvarigheter till Dexys Midnight Runners gör Anders och hans katatoniska band sitt yttersta för att dra igång stämningen i publiken. Blåsstarka versioner av Just Another Summer och Reconsider Me varvas med publikfriande Springsteen-poser, så väl genomförda att även de allra mest fundamentalistiska vinyltalibanerna i publiken kvicknar till. Vädret till trots måste man ha något tämligen oortodoxt uppstoppat i fel kroppsöppning för att inte bli underhållen av Moneybrother i dag.

Ännu charmigare är tomtefamiljen Magic Numbers och deras nästan provocerande gulliga uppenbarelse. De sverigevänliga syskonparen bildar ett välrenommerat liveband, och deras förnöjsamt uppsluppna Lovin’ Spoonful-harmonier lyckas nästan tvinga ett par solstrålar att uppenbara sig. Vad som emellertid står ganska klart är att en regnig festivalscen inte är det ultimata formatet för ett band som Magic Numbers. Utan intimitet, värme och ett underlag som tål att trampas på av tusentals tygskor kommer de inte till sin fulla rätt.

Samma problem har många av artisterna på Royale, festivalens minsta scen som är tryggt förpackad mellan de båda barområdena. Varken Tiger Lous landstingsindie, El Perro Del Mars suggestiva Nakkna-pop eller Loney Dears skira rytmer gör sig utanför klubbscenerna. Speciellt El Perro Del Mar verkar ha enorma problem med kontexten. Kanske står hon inte ut med att vara den enda på området som inte ser ut som en fullständig idiot, men hennes vädjan till publiken att ta av sig sina ponchos möter hur som helst inte det minsta bifall. Det gör inte heller konserten, som de många bra låtvalen till trots känns både oengagerad och stram.

Men om man vill hitta alla pretentioners drottning ska man söka sig till Karin Dreijer Andersson och den vandrande identitetskrisen Fever Ray, som tar över High Voltage efter bra spelningar av alltid lika pålitliga Hello Saferide och Jenny Wilson. En fantasieggande ljusshow med dovt melerade strobljus ackompanjerar en Dreijer utklädd till någon slags Mårran-liknande konstfackskreation, och de gravallvarliga fashionistorna längst fram ser hängivet blasé ut. Men det finns något ganska rejält konstruerat med Fever Ray som gör att ambitionsnivån snarare känns krystad än berättigad. Förmodligen är bokningen tänkt att vara en välbehövlig vitamininjektion i ett startfält där gitarrer och andra kontrarevolutionära hemskheter frodas hej vilt, men tyvärr blir det inte mycket mer än ett ängsligt frågetecken.

När festivalen börjar närma sig finalen med trumfkortet Nick Cave & The Bad Seeds har regnet fått en betydande del av besökarna att kasta in handduken. Vi andra är en smula nere efter en rent bedrövlig spelning med Duffy, som inte bara visar sig ha karisma som en gråsten utan dessutom sjunger som, för att citera Jerry Seinfeld, Helmer Fudd på en juicepress. Det är helt enkelt inte direkt lördagsstämning bland massorna.

Men om någon är van vid att spela inför ganska nedstämda typer är det med all säkerhet Nick Cave. När den alltid lika välklädde australiensaren kliver ut på scen och river av en fullkomligt rasande Tupelo ställs allt plötsligt på ända. Cave, den briljante publikdomptören, får både åskådare och regn att bli till kulisser i det infernaliska drama han iscensätter framför oss. Det spelar ingen roll att han har gjort det här så många gånger förut. Han är en besinningslös trubadur med alla helvetets kval samlade i sina koleriska blick, och när han står där, svartklädd och som hämtad ur en tidig expressionistisk stumfilm, följer vi hans minsta steg med gapande munnar.

Men det är inga minsta steg när Nick Cave får bestämma. Det är uppförstorat, demoniskt och rakt igenom förkrossande. Lysande versioner av Deanna, The Mercy Seat och Stagger Lee framförs med en rent ofattbar urkraft. När Mörkrets furste sedan sätter sig vid pianot och låter sina mördarballader balsamera varenda krossat hjärta på en kilometers avstånd är det med ett primitivt vansinnesdriv som saknar motstycke sedan, ja, Robert Johnson. Alla eventuella upplevelser av skäggiga britter på samma scen ett par timmar tidigare bleknar mer och mer ju djupare vi träder in i Nick Caves universum, för det här är så fruktansvärt bra, så innerligt, att det vore lönlöst att ens försöka jämföra det med dagens tidigare konserter.

Och för första gången under dagen tar folk faktiskt av sig sina regnponchos.

Efter bra spelningar av Christopher Sander (Yo La Tengo i Bullerbyn) och Miss Li (familjevänligt mystokeri) är det dags för The Pretenders att inviga anakronismen, och när Chrissie Hynde kliver ut på festivalens stora scen ser hon nästan oförskämt bekväm ut. Trots att uppslutningen inte är vad den förmodligen brukar vara hemmavid låter hon sig inte stoppas av vare sig väder eller decennium, och hennes enorma karisma lyckas nästan ge illusionen av att förhållandena är betydligt bättre än vad de är. Att bandet precis har givit ut ett album verkar inte röra dem i ryggen. Publikfriande klassiker som Message of Love, Brass in Pocket och Watching the Clothes radas upp en efter en, och den glesa folksamlingen blir strax till ett hav av belåtet nickande 50-åringar. Det är, utan tvekan, en konsert för de redan frälsta. Men som sådan är den alldeles utmärkt, och när bandet lämnar scenen har till och med molnen skingrat sig en millimeter.

En nästan lika initierad spelning bjuder Pixies på ett par timmar senare. Till skillnad från Pretenders har de givit upp allt hopp om att erbjuda svängig revyunderhållning, och när de har äntrat scenen står de helt enkelt där rätt upp och ner som de musikhistoriska postulat de faktiskt är. Bandet, som aldrig har tillhört skönhetsreserven, för tankarna till en uppställning mellanstadielärare som har bestämt sig för att skoja till det i skolaulan. Frank Blacks perfekt äggformade symmetri kontrasterar markant mot Kim Deals maniska leende, och om man inte visste bättre hade man nog inte gissat att den märkliga konstellationen var fundamentet som hela indierocken vilar på.

Men det vet definitivt den överlyckliga folksamlingen framför scenen. Fansen fullkomligt exploderar när bandet plockar det allra bästa ur sin digra låtkatalog, och till och med Frank Black drar på munnen när de inledande gitarrerna i öppningslåten Cecilia Ann får festivalbesökarna att bete sig som en epileptisk myrstack. I och med bland andra Here Comes Your Man, Debaser, Tame, Monkey Gone to Heaven och Bone Machine blir det sedan nästan löjligt uppenbart att Pixies, så samspelta och energiska som det bara är möjligt, fortfarande är så gott som oöverträffade inom sin nisch. När konserten till sist avslutas med Gigantic och Neil Youngs Winterlong är det fler än Kim Deal som har ont i käkmusklerna.

En något mindre stabil uppenbarelse är Olle Ljungström, som strax därefter rullar upp på festivalens näst största scen. Olle, fortfarande invalid, är som vanligt så nervös att han sitter med ett texthäfte i knäet. Han stakar sig, ber om ursäkt, stakar sig igen och gör sedan några halvhjärtade varv runt scenen med sin rullstol. Det hade kunnat bli en majestätisk trafikolycka till konsert. Men så drar Olle igång örhänget En apa som liknar dig, och plötsligt verkar det som att hans självförtroende återvänder. Rösten låter starkare, texten sitter där den ska, och den redan tidigare så älskvärt heterogena publiken sluter upp likt en saligt leende klunga barn framför den osannolika sagofarbrodern på scenen. ”Är vi inte som en enda stor familj ändå?”, säger en uppenbart rörd Olle Ljungström, och där och då infinner sig ett av festivalens allra mest genuina ögonblick. Det är strålande vackert.

Slutligen är det dags för alla dragplåsters överman Neil Young att avsluta kvällen. Nu har regnet upphört, kylan avtagit och medelåldern höjts avsevärt. Scenen har pyntats med stämningsfulla lysdioder, och i publiken pågår ett smärre fältslag mellan alla de flanellklädda devoter som gör sitt bästa för att komma så nära husguden som möjligt.

När institutionen så slutligen kliver ut på scenen är responsen magnifik. Den tidigare så blodtörstiga publiken står alla som en massiv skara tända ljus när From Hank to Hendrix inleder konsertens första halva. Neil Young står där, ensam med gitarr och själslig vånda, och han sjunger som ingen annan. För den del av publiken som står tillräckligt nära scenen för att utröna vad som är Neil och vad som är förstärkare är det närmast religiöst.

Efter att han ensam har avverkat Don’t Let It Bring You Down och Mother Earth smyger bandet in på scenen, och ett oändligt gnisslande tar sin början. Spelglad som aldrig förr river Neil av den ena klassikern efter den andra. Vi får Hey, Hey, My, My, Cinnamon Girl och Pocahontas, och det är snart mer regel än undantag att de dras ut i åtminstone en tio minuter. Personligen har jag alltid haft ganska svårt för de mer proustska inslagen i mannens katalog, men resten av publiken verkar inte bekommas nämnvärt. Det är dans, glädjetårar och återupplevd ungdom, och lagom till att det hela avrundas med en mastodontversion av Rockin’ in the Free World och extranumret Cowgirl in the Sand är stämningen fullkomligt lyrisk.

Huruvida sektstämningen överträffas av Nick Cave i kväll återstår att se, men åtminstone drunkningsrisken verkar vara en smula mindre överhängande.

1. Pixies
Det har gått fem bittra år sedan de senast var här, men när indielegenderna äntligen återvänder till Sverige är det förhoppningsvis med distpedalerna, popkänslan och de skvatt galna infallen intakta. Om man har tur, varför man nu skulle ha det, tar de dessutom sitt förnuft till fånga och spelar minst halva Doolittle. Det skulle faktiskt kunna bli alldeles enastående.

2. The Pretenders
Stockholm, 2009, halv fem på eftermiddagen och till råga på allt i förmodat uruselt väder. Det är inga optimala förutsättningar för en konsert, och speciellt inte när bandet i fråga debuterade för 31 år sedan. Å andra sidan är detta band utgjort av Chrissie Hynde med bekanta, och oavsett sammanhang kan man inte säga annat än att det är rätt svårslaget.

3. Nick Cave & The Bad Seeds
Trots tveksam ansiktsbehåring spelar Nick Cave sin roll som mörkrets vildögde furste som ingen annan. Att han skulle vara annat än lika älskvärt diabolisk som vanligt just på lördag är fullständigt otänkbart.

4. Olle Ljungström
När Olle Ljungström spelade på Rival i våras var han tvungen att genomföra konserten i rullstol till följd av två (sic) olyckliga fotledsbrott. Med tanke på den hyllade dokumentären som kom i vintras känns detta som ett obehagligt symboltyngt scenario vad det gäller den genialiske låtkonstruktören. Hur som haver kan man räkna med att denna svenskt musiklivs mest udda fågel kommer att vara lika nervigt briljant som alltid när han ställer sig på scenen.

5. Seasick Steve, El Perro Del Mar, Neil Young, Jenny Wilson
En väl avvägd blandning av gubbar och ungt blod, där förmodligen den senare kategorin kommer att vara bra mycket roligare. Men man ska inte underskatta Neil Young – på Way Out West i somras rörde han till och med på sig.

SMHI utlovar regn, rusk och dödslängtan, Luger utlovar fullständiga rättigheter. Det går på ett ut. Vi ses.

The Magic Numbers, Miss Li, Joshua Radin, The (International) Noise Conspiracy, El Perro Del Mar, Sonjago, Cristopher Sander och Existensminimum fyller på startfältet, som sedan tidigare innehåller bland andra Neil Young, Nick Cave, Pixies och Duffy.

Annika Norlin kommer att spela i form av Hello Saferide och får sällskap av hypade Adiam Dymott. Dessutom är även Loney Dear och Tiger Lou klara.

Sedan tidigare är bland andra Neil Young, Nick Cave, Duffy och Fever Ray klara för festivalen, som äger rum på Stora SKuggan i Stockholm 12-13 juni.

Sedan tidigare är bland andra Neil Young and his Electric Band och Nick Cave and the Bad Seeds klara.

Där har ni första kvartetten artister till årets upplaga av Where the Action is, som i år spänner över två dagar och äger rum 12-13 juni på Stora Skuggan i Stockholm.

Biljetterna släpps i morgon.