Icke desto mindre var det så och jag saknade såväl Combustion som Future Breed Machine, där jag stod på håll och tog skydd mot regnet. Stod lite för långt bort för att kunna ge något riktigt omdöme om själva konserten, men från mitt håll såg det ut som om det var bra ös.

Senast såg jag Meshuggah i solgasset på Metaltown, där den tryckande värmen gjorde att jag avvek tämligen omgående. I går var det regnet som satte käppar i hjulet och jag kan inte undgå att undra vilket av vädren som Meshuggah själva föredrar. Inget av dem är knappast optimalt.

***

En del av akterna på Sonisphere befann sig utanför vad som kan sorteras in under ett brett metalbegrepp. Och det märktes på The (International) Noise Conspiracy. Värmen, deras tidiga speltid och det faktum att det knappast var deras publik framför Stage 2, eller Pampas som jag föredrar att kalla den, gjorde att spelningen hade en hel del att önska. Jag tror aldrig att jag har sett en mer stillastående publik.

***

Publikmässigt måste väl den första upplagan av Sonisphere ha varit en succé. Efter oroväckande rapporter om endast 7 000 sålda biljetter i slutet av juni, är 35 000, som slutresultatet blev enligt ett pressmeddelande, klart över förväntan.

Över vad arrangören väntat sig lär det nog också ha varit, med tanke på de köer som genomsyrade hela arrangemanget, inte minst till matstånden. Inte heller fanns vattenkranar på området, öronproppar eller någon utförligare information om själva festivalen, något många verkar ha efterfrågat.

Men köerna är samtidigt barnsjukdomar som en första upplaga av en festival alltid kommer att ha svårt att komma runt. När så många människor samlas på ett begränsat område kommer det inte gå att förutspå var det kommer att tjocka ihop sig med folk eller när och vad folk kommer vilja äta. Likadant hur folk rör sig. Området skiljer sig till och med från det nya området som Hultsfred använde i år, där en del passager spärrats av.

Vattnet, öronpropparna och informationen är dock bara att ta till sig och göra om, göra rätt.

James Hetfield i Metallica.
Foto: Petter Hellman, Rockfoto.nu

Strax efter midnatt, en dryg kvart efter utsatt tid, drog till slut Ecstasy of Gold, Ennio Morricones bit som har blivit ett klassiskt Metallica-intro, i gång och den i runda tal 35 000 personer stora publiken fick vad den hade väntat på; institutionen Metallica på scen i Hultsfred.

Det pånyttfödda Metallica, det på den här sidan St Anger och gruppterapi, har utmålats som något av en mysklubb för metalmusiker i den övre medelåldern och i låtlistorna har det lagts till, dragits i från och dammats av. Metallica har uppnått ett stadium av trygghet och att vara tillfreds och det genomsyrar konserten i Hultsfred. Metallica sätter måhända inte varje låt hundraprocentigt, särskilt inte trummisen Lars Ulrich, men man verkar ha roligt och trivas på scen.

Trivas verkar även publiken göra, för röjer gör den inte särskilt mycket, bortsett från den explosiva inledningen med Battery och Creeping Death och old school-avslutningen med Last Caress, Hit the Lights och Seek & Destroy. Däremellan var det spridda skurar, åtminstone runt omkring där jag stod.

Om det är på grund av det, eller på grund av bandet, eller en kombination är jag inte säker på, men någonstans under konserten slår det mig att det stundtals blir ganska lojt. Publiken verkar nästan mer uppspelt över pyrotekniken och fyrverkerierna under briljanta One, än själva låten i sig.

Några överraskningar dök upp i låtlistan, där jag knappast hade väntat mig Of Wolf and Man eller Dyer’s Eve, där Ulrich dock inte trampar dubbelkagge som jag hade önskat på versen. Samtidigt hade jag inte väntat mig att flera andra klassiska Metallica-låtar skulle saknas, men det är det där med tryggheten och Metallica nu för tiden; de verkar behöva lite omväxling, så även fansen, och därför finns knappast någon direkt fast låtlista.

Fyra spår avverkades från senaste plattan, och jag tycker publiken gav finfin respons på de fyra låtarna (Broken, Beat & Scarred, Cyanide, All Nightmare Long, The Day that Never Comes), medan James Hetfield inte verkar vara av samma åsikt när han efter Broken, Beat & Scarred frågar publiken: ”Still learning the lyrics, are you?”

Så när som på Fuel utelämnades de båda Load-plattorna och debaclet St Anger, vilket är mitt i den rådande Metallica-kanon som folk verkar rätta sig efter, vilket gör att jag antar att folk i allmänhet var väldigt nöjda med spelningen. Själv hade jag förväntat mig lite mer för att det ska passera som något starkare omdöme än bra.

Efter en öppning med den magnifika Imperium borde allting vara som upplagt, men även om publiken är med Machine Head hela vägen till den avslutande, mäktiga, Davidian, nådde man aldrig samma nivå som Lamb of God gjorde.

Nu betyder det absolut inte att Machine Head var dåliga. Snarare visade de prov på vilket rutinerat band de verkligen är och gav järnet genom hela spelningen. Låtlistan passade dessutom mig utmärkt, med bland annat klassiker som Old och Ten Ton Hammer utöver ovan nämnda örhängen.

Mastodon har några trumf på hand. Inte nog med att de besitter en stor kompetens i hanteringen av sina instrument, de har en förmåga att snickra ihop finfina låtar också. En annan egenskap som Mastodon besitter är en väldigt laid back attityd till, tja, hela sin existens verkar det som. Och det smittar av sig både på konserterna och på låtarna.

Med senaste plattan Crack the Skye i minnet kunde man anta att de hårdare spåren skulle få stryka på foten, men så var inte fallet alls, snarare tvärtom och Mastodon botaniserade i hela katalogen, med en topp i klassiska March of the Fire Ants.

Summan blir en strålande kombination som ger ett riktigt bra band som i sin tur gör en riktigt bra spelning. Trots det stundtals kraftiga regnet.

Men på Sonisphere hittar vi återigen varandra, jag och Cradle of Filth. För spelningen var verkligen kanonbra, även om det tog ända till en fet version av Cruelty Brought Thee Orchids som poletten trillade ner ordentligt.

I stället för att överarbeta allting i form av framträdande, utstyrslar och scenutsmyckning levererar Cradle of Filth en avskalad och övertygande spelning. Gothdragen som smugit sig in i bandets sound märktes inte och någon Sarah Jezebel Deva fanns heller inte på scen. I stället var det nya keyboardisten Ashley Ellylon som fick stå för den kvinnliga sången, som sträckte sig till att dyka upp i den avslutande Her Ghost in the Fog.

Jag hade gärna sett fler gamla låtar, men på det stora hela är jag helt nöjd med min upplevelse av Cradle of Filth. Och som en kompis som såg bandet för första gången konstaterade: ”Han ser fan rätt elak ut”, med hänvisning till frontmannen Dani Filth. Mission accomplished, antar jag.

Med en fullkomligt enorm circle pit, som tog upp större delen av fältet mellan scenen och mixerbordet, och en påföljande wall of death, som inkluderade hur många personer som helst, har jag svårt att tänka mig det. Jag missade det i så fall.

Och Lamb of God förtjänade den responsen. Bandets knivskarpa och tekniska thrash metal gör sig verkligen bra på scen och sångaren Randall Blythe lyckas mobilisera folkmassan med den äran. Låtarna hämtades från hela bandets katalog och även för mig som är mer bekant med de senaste två plattorna funkade det utmärkt.

Tyvärr gick man miste om en del av behållningen på grund av ett stundtals uselt ljud, där basen mestadels tog över hela ljudbilden och där Blythes sång gärna hade fått höjas ett par snäpp.

Trots detta gjorde Lamb of God med beröm godkänt i från sig och med låtar som Walk with me in Hell och Redneck är det svårt att misslyckas.

The Hives kommer nämligen att göra sin enda festivalspelning på just Sonisphere och får sällskap av The (International) Noise Conspiracy. Dessutom kommer även amerikanska Machine Head och Anthrax att spela och därmed dryga ut ett redan digeret startfält som innehåller namn som Mastodon och Meshuggah.

Sonisphere väntas presentera ytterligare ett par band som kommer att uppträda på någon av festivalens två scener.

Sedan tidigare var Metallica det enda bekräftade bandet. Ytterligare sju band väntas presenteras.

Biljetterna släpps på måndag.