Som sig bör görs en del missar. …And You Will Know Us By The Trail Of Dead bokas på en alltför liten scen och kön ringlar lång och förbannad utanför Pustervik. Festivaltåget från Stockholm blir inte av. Upprörda röster pratar om paraplyförbud och öl för 50 spänn. Tydligen delas det ut gratis regnkåpor som kompensation någonstans på området, något en tiondel av publiken verkar ha nytta av när regnet stundtals öser ner.

Musiken dominerar dock intrycket.

Regina Spektor klinkar på sitt piano. Moneybrother gör Springsteen-liknelserna ännu mer omöjliga att undvika. Manu Chao väcker till och med marijuanafansen till liv. Shout Out Louds spelar Tonight I Have To Leave It och de som står längst fram bär de omyndigas festivalarmband och gråter.

I december 2003 såg jag Erykah Badus första Sverige-spelning på Annexet i Stockholm. Då mumlade en till synes hjärntvättad publik om en magisk soulgudinna som inte fick ifrågasättas när de med fåniga leenden gick därifrån. Jag tyckte konserten var kul men halvdan. Säg tre av fem. Eftersom mina förväntningar innan hade varit skyhöga var jag besviken. Det är samma sak i Slottsskogen fyra år senare, även om förväntningarna dämpat sig. Jag försöker skylla på att det är för att jag inte står i publiken utan sitter lite på avstånd som jag inte kan hålla med om översvallande omdömen och recensioner. Men tidigare konstaterat faktum kvarstår: Erykah Badu är den vassaste kniven i lådan på skiva, men när hon leker rymdskepp och reiki-healer (”Tomas Di Leva goes Hugh Hefner goes jultomten”, tyckte min 14-åriga lillasyster) på scen blir det inte lika bra. Nu är det snack om att tre nya skivor med tre olika teman ska släppas på kort tid. En studioplatta med hiphopkollektivet Soulquarians, en Baduizm-liknande skiva med producenter som Sa-Ra och Madlib samt en blues-inspirerad sak som ska minna om 1900-talets första 60 år. Konserten inleds med en låt från den sistnämnda, Annie Don’t Wear No Panties. Sedan är det mest Worldwide Underground och några antingen alldeles för korta eller för långa Baduizm-nummer som gäller. Kul att äntligen få höra Bag Lady live, men längtan efter nytt gör sig påmind.

Annika Norlin måste vara festivalens mest frekventa artist med sina tre framträdanden (Hello Saferide, Säkert! och en gästspel hos Peter, Bjorn And John). Med Säkert! gör hon en fantastisk spelning. I tältscenens intima atmosfär blir publikkontakten och responsen ett ömsesidigt glorifierande. Till skillnad från Erykah Badu levererar Säkert! sina låtar rakt på sak, utan evighetsversioner eller tradigt mellansnack. Vilka låtar sedan! En av årets bästa skivor gör sig om möjligt ännu bättre live. Allsången är ett faktum, inte minst i Allt som är ditt som möts med händer i luften och jubel.

När Kanye West och hans anhang gör entré har solen gått ned. Den koreograferade showen innehåller en mängd komprimerade hitlåtar, en harpa och stråkar samt hiphopdisko med A-Trak. Publiken gör sitt bästa i de soulsamplade refrängerna, men konsertguppar desto ivrigare. Peter, Bjorn And John gör ett nervöst inhopp på scen när Kanye West kör sin version av Young Folks, med krånglande mikrofoner och ohörbart vissel, men kombinationen i sig räcker för glädjeskutt. Om Säkert! står för festivalens bästa spelning står Kanye West onekligen för folkfesten.

Mapei och Basutbudet får jag förresten aldrig se. Medan de spelar på Kajskjul 8 sitter jag och fem andra fast i en hiss för max tre personer i Masthugget och väntar på en nyvaken jourkille.

Låtarna från Veni Vidi Vicious har de spelat en miljon gånger förut och även om de är bra låter det inte entusiastiskt som förr. Den enda gången det låter riktigt bra är faktiskt från Barely Legal och Aka I.D.I.O.T.. Då låter det som de har roligt. Och Pelle tänder till.

Men i det nya materialet känns det mest som det kvittar. Och det har jag aldrig känt på en The Hives-spelning. Pelle gastar att de minsann fick fem plus på Storsjöyran och jag tänker att då hoppas jag verkligen att det var bättre än så här. Annars hade den recensenten en förhoppning han själv ville att The Hives skulle uppfylla åt honom.

The Hives var världens bästa band ett tag runt Veni Vidi Vicious och jag tackar dem för de många konserterna de bjöd på då. Svettiga, rökiga (då) klubbar. Rökiga scener jag innan fick för mig att de aldrig skulle kunna fylla ut. Men det var då.

Randy Fitzimmons skulle behöva läxa upp sina gamla adepter.

Thunder Express.

Och det var en i sanning magnifik avslutning på den här festivalen. Skillnaden mellan att se ett band på en stor festivalscen och en liten klubb likt Henriksberg blev tämligen slående och Thunder Express var perfekt i den omgivningen. Svetten rann i folkträngseln, publiken dansade och Thunder Express visade att det kan finnas mycket hjärta och smärta även i rock n roll. Avslutningen, där bandet gästades av Doits-sångaren Altay Sagesen på näst sista låten och två för mig okända blåsare på den sista, var härligt kaotiskt och den energi jag kände under den korta koncisa spelningen gjorde hela min helg.

Det var ett tag sedan The Hellacopters spelade live och det var således ett tag sedan jag såg dem på scen också. Under tiden har jag dock gått och nätt ganska friskt på vad som i min bok är ett av Sveriges bästa band, faktiskt så mycket att jag har svängt i fråga om favoritskiva. High Visibility har numera petat ner Grande Rock från tronen.

Men i The Hellacopters-lägret verkar det vara som vanligt. De radar så klart upp hits och får den respons de förtjänar. Robban lirade som vanligt finfina trummor, Nicke och Strängen visade att de fortfarande vet hur varenda pose ska se ut och Kenny och Bobba skötte sitt på kanterna.

Det är svårt att ha något att invända egentligen. Visst, jag är inte så förtjust i I’m in the Band och gillade tilltaget med körtjejer som de hade i spelningen som Musikbyrån visade, men det är att klaga i onödan. The Hellacopters gjorde en genuin spelning som ett rutinerat ska klara av att göra. Det var inte fantastiskt och magnifikt, men det gör inget. Jag var helt klart nöjd.

Eftersom Way Out West hade ett halvkaotiskt system för fotografering i fotodiket framför de två största scenerna knallade jag bort till Azaleascenen redan en timme innan The Pogues skulle gå upp på scenen. Fick till slut den eftertraktade västen (bilder kommer senare) och kunde gå en runda och se på Manu Chao på håll. Är inte särskilt bekant med hans musik, men spelningen på Roskilde 2002 var grym trots att man inte kände igen speciellt många låtar. Samma energi infann sig inte riktigt i Slottsskogen i fredags, är mitt korta omdöme.

Shane MacGowan.

Farhågorna att Shane MacGowan skulle vara packad till spelningen besannades sedan. The Pogues var från början inbokade att spela vid sextiden, men när de flyttade fram spelningen till strax innan midnatt kändes det som om man knappt skulle få pengarna tillbaka om MacGowan var berusad.

Och det var ganska tragikomiskt alltihop. Bandet var samspelta, men den gode Shane verkade inte ha samma notblad som de andra. Sluddrande och lite sen in på varje textrad, var det smått sorgligt att höra honom. Efter fem låtar knallade han av och en stund infann sig tvivlet om han skulle dyka upp igen. Men det gjorde han och från Sally MacLennane, som påannonserades med orden ”there’s a lot of words in this one”, kändes det som om han kom in i matchen igen. Eller vande örat sig att han var lite sen mest hela tiden, jag vet ärligt talat inte.

En knapp timme senare avslutas konserten med Fiesta och eftersom den inte är någon favoritlåt för egen del tog jag mig bortåt pressområdet igen. Som vanligt när man förväntar sig stordåd inför en konsert brukar de inte nå upp, så heller inte i fallet The Pogues. Två tankar dyker upp under min vandring: synd att de inte körde Old Main Drag och ett ”jaha, det var det”.

• Lekfullt.
• Hon den där ena, hon sjunger som en bäbis.
• Det låter en serietidning.
• Den där falsetten – hon måste jobba på den biten.
• Det låter lite som när Pelle gråter.
• En fånig kille som gjorde ljud med mun och en kvinna som lät som en stucken gris i sävlig fart.
• Det är ändå troligare att jag börjar gilla CocoRosie än Albert Hammond Jr.
• Det låter som en ledsen Moby Dick.
• Vackert.
• Pung.

Humöret hade lätt kunnat runnit neråt där. Men så fort jag började höra de fyra slagverkarna i Boredoms vände allt bara rakt uppåt.

Boredoms.

I tältet, på Linnéscenen satt de vända mot varandra och skränade, lät och var alldeles fantastiska. Det är klart att tre strängade gitarrhalsar och en lång köliknande pinne är ett slagverk. (Jag som alltid trott att de där vindlande skränande gitarriffen varit samplade, processade och omvandlade.)

Det var alldeles för kort jag fick se. Yamantaka Eye reste sig och skrek i sin hatt. Han ställde sig på trumseten och dirigerade. Yoshimi P-We sträckte sin hals uppåt och sjöng mellan trumslagen. Ett rytminstrument, även rösten.

Med ett strööra låter de kaotiskt, de liknar mer Jackson Pollock springande över sina dukar, skvättande färg. Men vackrare. Rytmer som ett kalejdoskop. Former som hackas ut ur block av ljud.

Definitivt mersmak och ett fantastiskt sätt att inleda festivalen.

Albert Hammond Jr. är efterlängtad. Han gör en bra, om än något oinspirerad, spelning. Det är albumet rakt av och ett ”hej, det här är min första gång i Sverige” och en publik som vill ha mer. Det är klart att det är fantastiskt att äntligen få höra låtarna live men dels så försvinner en del av den smarta popen, det som gör albumet så speciellt, i liverock och dels har han svårt att underhålla. Mer tid i rampljuset behövs för den smärte amerikanen som visst varit i Sverige flertalet gånger förut, men då med The Strokes.

Lagom till New Young Pony Club sätter spöregnet in. Regnkåpor delas ut gratis eftersom det råder paraplyförbud på området och Slottskogen får en släng av Allsång på Skansen med figurer som liknar små gummor i blå plastpåsar.

”Modern smart punk” säger två äldre herrar framför mig när Howlin’ Pelle ylat sig hes redan under första numret av The Hives spelning. Inte alls. Det finns inget punk i The Hives. Det är ju det som är grejen. De är allt annat än punk och med sin glambackdrop och de sedvanliga kostymerna presenterar de sin vanliga raka rock och ett par nya nummer från kommande albumet The Black and White Album. Try It Again är riffig pop och Pelle är snart ute i publiken och får den bekräftelse han hela tiden efterfrågar.

Bobby Gillespie ser förvånansvärt fräsch ut. Primal Scream gör en alldeles fantastisk spelning. Ljudet är inget vidare och det är nog inte bara jag som går därifrån med en konkav bröstkorg, inslagen av basen som dundrade över området. Det spelar egentligen ingen roll. Retarderad dans och ett plojigt band som inte kan körerna och som mest gör fula poser åt varandra spelar heller inte så stor roll. Spontanitet och den tunga energin smäller The Hives på fingrarna trots den mer sparsamma scenshowen.

Architecture in Helsinki ser jag lite på håll. En ståtlig show javisst men jag kan inte sluta tänka på orkestern i Snövit och de sju dvärgarna. Nån blåser och tutar här, nån dansar där. Och så en tjej som ylar med svag röst i kanten. Men Snövit kunde ju i alla fall sjunga.

The Pogues förresten, vilket skämt.

Därefter tar Voxtrots spelning vid inför sittande publik inne på teatern. Jag får ändå komma in och se dem och allt köande känns meningslöst då lokalen endast är halvfull. Voxtrot är en överraskning. Jag är inte särskilt bekant med deras material innan men det jag hört har inte varit särdeles spännande. På scen är de motsatsen. Snart har de ett gäng människor dansandes på scen och gör kvällens bästa spelning.

Jonas Game har tagit med sig större delen av Bad Cash Quartet för att spela Springsteen-rock i baren. Det är hett, trångt och inte särskilt tajt. Men Jonas bär upp spelningen med mod, hjärta och enorma mängder svett. Så här varmt har inte Pustervik varit sen jag svimmade under en Josh Rouse-spelning. I flera av banden syns nakna överkroppar men vad gör väl det när musiken levereras på det här sättet.

Trail of Dead på teatern får jag inte se. Det är enligt uppgift fullt och jag väntar för att se Last Days of April innan jag går hem. Det är en ganska slö spelning. 1995 goes 1975. Det räcker så.

För när David Eugene Edwards sjunger lyssnar man. Mannen är en av de artister som jag har sett som framför sin musik med absolut störst inlevelse och passion. Hans röst är kraftfull och bandet jobbar med styrkorna i musiken på ett synnerligen effektfullt sätt. Från att i princip bara ha plinkat lite med gitarren (trevligt att han spelar på en Gretsch) slås allting an och man tror himlen ska falla ner. Strålande.

Den knappt timmen långa konserten tog sig sakta framåt, men utan att någonsin bli tråkig. Jag är inte särskilt bekant med Woven Hand när det kommer till låttitlar, men ingen av låtarna kan beskrivas som dålig, inte när den framförs på det sätt som den gjordes igår. Jag saknade bara Sinnerman en aning.

En bra början på festivalen. I dag väntar ett späckat schema. Först ut är Boredoms, sen ramlar det bara på fram till strax innan midnatt när The Pogues äntrar scenen. SMHI rapporterar om skurar och eventuellt även åska i kväll, men jag hoppas vi slipper det.

Den enda riktiga krocken är mellan Kanye West och Franke. Jobbig sådan, men det får gå. Jag kan ju alltid gå i A-Ha-medleyt.

Mapei & Basutbudet vill jag se mest på grund av intervjun i DN på stans podradio för några veckor sedan.

Fredag

14:15 Boredoms (Linné)
15:45 Koop (Linné)
17:15 CocoRosie (Linné)
17:45 Albert Hammond Jr. (Azalea)
20:20 The Hives (Flamingo)
22:40 Manu Chao (Flamingo)

Lördag

17:40 Regina Spektor (Azalea)
18:40 Erykah Badu (Flamingo)
21:45 Spoon (Linné)
22:50 Kanye West (Flamingo)
23:15 Franke (Linné)
01:00 Mapei & Basutbudet (Kajskjul 8)

För min egen del har det mesta handlat om The Pogues och så är fortfarande fallet. Andra må ha talat om såväl Erykah Badu och Primal Scream som Kanye West, men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre. Det är The Pogues med Shane MacGowan i spetsen som är min största anledning att jag satte mig på ett skumpande Vättertåg i dag, förkylning och avsaknaden av ressällskap till trots.

För när det väl drog ihop sig visade det sig att de flesta, redaktionskollegorna undantagna, inte skulle åka av olika anledningar. Inte ens min kompis Sven, som har pratat om Pogues och Shane så länge jag har känt honom, vilket är snart tio år, kunde åka. Synd, och det tar även udden av upplevelsen en aning. Festival är givetvis kul, men det är alltid extra kul om man är ett gäng kompisar. Lagom till festivalen har jag dessutom blivit förkyld. Förhoppningsvis har den redan kulminerat, men det är inte helt säkert. Jag tar hur som helst mina chanser, trots att väderutsikterna senast jag kollade såg allt annat än roliga ut.

Torsdagen börjar hur som helst lugnt och stilla med Woven Hand på Trädgår’n, en lite lagom inledning med tanke på förkylningen. Fredagen blir den tuffa dagen med absolut flest artister. Från början var även CocoRosie med i schemat, men med en lite mer realistisk titt på det gjorde att de försvann. Lördagen inleds sedan med Premier League-premiären på O’Learys, en hållpunkt som faktiskt kommer efter The Pogues på priolistan och som gjort att Sparta fått stryka på foten från schemat. Sunderland är underdog mot Tottenham, men har all chans i världen att överraska, särskilt om nye målvakten Craig Gordon vaktar buren.

Men allt som allt är det mycket som hänger i luften kring Way Out West. Det är inte särskilt kul att åka på festival själv, även om jag kommer att träffa vänner och bekanta när jag väl är på plats. Det är inte heller kul att vara småkymig när man ger sig i väg. Men med de förutsättningarna finns å andra sidan möjligheten att det blir hur bra som helst faktiskt. Det brukar hända när man minst anar det.

Och nu sitter armbandet på plats, fotopasset är uthämtat och jag har fått av mig mina klibbiga jeans tillförmån för shorts. Det blir nog bra det här, trots allt.

Preliminärt schema:
Torsdag
Woven Hand (22.45, Trädgår’n)

Fredag
Boredoms (14.15, Linné)
The Hellacopters (18.30, Flamingo)
The Hives (20.20, Flamingo)
Manu Chao (22.40, Flamingo)
The Pogues (23.50, Azalea)

Lördag
Sunderland-Tottenham (13.45, O’learys)
Juliette & the Licks (19.15, Azalea)
Thunder Express (23.30, Henriksberg)

Här är mitt preliminära schema. Det är alldeles för tjockt men det gick inte att banta mer, och då har jag ändå plockat bort Spoon och The Go! Team.

Torsdag:
22:00 Voxtrot (Pustervik)
23:30 …And You Will Know Us By The Trail Of Dead (Pustervik)

Fredag:

14:15 Boredoms (Linné)
15:45 Koop (Linné)
17:15 CocoRosie (Linné)
17:45 Albert Hammond Jr.(Azalea)
18:45 New Young Pony Club (Linné)
20:20 The Hives (Flamingo)
21:30 Primal Scream (Flamingo)
23:15 Architecture in Helsinki (Linné)
23:50 The Pogues (Azalea)

Lördag:

15:30 Devandra Banhart (Azalea)
17:40 Regina Spektor (Azalea)
18:40 Erykah Badu (Flamingo)
20:15 Säkert! (Linné)
21:50 Lily Allen (Azalea)
22:50 Kanye West (Flamingo)
23:15 Franke (Linné)
00:30 Those Dancing Days (Pustervik)

Jonas Game (Pusterviksbaren, torsdag 23.00)
Jonas från Bad Cash Quartet och folkrockarna Voxtrot gör Pustervik till ett självklart val på klubbprogrammet som inleder festivalen. Även om Low spelar på Trädgår’n samtidigt har spelningar där sällan samma atmosfär som desamma på Pusterviks scener. Jonas Game är bara ett i raden av projekt som fötts ur Bad Cash Quartet men singeln New City Love har nog ingen missat. (Maria)

Woven Hand (Trädgår’n, torsdag 22.45)
Kan ärligt talat inte säga att jag är särskilt insatt i Woven Hands musik bortsett från Consider the Birds, men det faktum att jag aldrig någonsin hört någon som varit besviken efter en Woven Hand/David Eugene Edwards/16 Horsepower-spelning och min egen upplevelse när jag såg David solo i Örebro för några år sedan, gör att Woven Hand definitivt är något av det säkraste kortet på Way Out West. (Tomas)

Boredoms (Linné , fredag 14.15)
Konstnärer, musiker, ljudsabotörer, auteurer. Kalla Yamantaka Eye och hans Boredoms vad du vill, men missa inte konserten på fredag. (Kal)

Albert Hammond Jr. (Azalea, fredag 17.15)
Hammond Jr. har ett tungt påbrå och en redan väl uppmärksammad karriär som gitarrist i The Strokes. Tillsammans med bandet har han hållit en låg profil på scen och därför ska det bli extra intressant att se honom som frontfigur med briljanta Yours to Keep i ryggen. (Maria)

The Pogues (Flamingo, fredag 18.20)
Om Woven Hand är det säkraste kortet på festivalen är nog The Pogues det minst säkra. Shane MacGowans, ska vi kalla det oberäknelighet, gör att det här kan bli en enda pannkaka av alltihop. Men chansen är förhoppningsvis minst lika stor att det blir helt perfekt. (Tomas)

Manu Chao (Flamingo, fredag 22.50)
Efter Mano Negra-spelningen på Hultsfred 1991 verkade det som att Manu Chao aldrig mer skulle spela ens i Sverige, efter löftet om att aldrig mer återvända till Hultsfred. Men som soloartist har han ju varit mycket mer fokuserad på kärleksfull revolution än våldsam. (Kal)

Erykah Badu (Flamingo, lördag 18.40)
När Erykah Badu spelade i Sverige förra, och första, gången samlade hon brötiga hiphopkids, popsnören och jazzföräldrar under ett och samma tak. Det blev en lång väntan innan hon gick på scen och bjöd på stagediving, filosofiska utläggningar och en gnutta divalater. Och såklart på låtar från skivorna som blivit milstolpar i den moderna soulmusikens historia. Erykah Badu är en innovatör av rang och det mest fetstilta namnet i mitt program. (Agnes)

Juliette & the Licks (Azalea, lördag 19.50)
Allt prat om vilken fantastisk scenshow Juliette Lewis bjuder på gör det svårt att missa den spelningen. Kanske ger hon låtmaterialet det där lilla extra som saknas på skivorna. Kvällen avslutas (?) sedan med Thunder Express på Henriksberg. Jag har lyckats missa Strängen & co:s spelningar för många gånger nu. (Tomas)

Säkert! (Linné, lördag 20.15)
Annika Norlin har gjort en skiva som jag för alltid kommer förknippa med Göteborgs rekordregniga sommar 2007. Så var passar det bättre att se blivande klassiker som Sanningsdan och Och jag grät mig till sömns efter alla dar live, än på de somriga tonårsfyllornas skådeplats nummer ett, gräsmattan vid Björngårdsvillan i Slottsskogen? (Agnes)

Kanye West (Flamingo, lördag 22.50)
Jag är verkligen en sucker för det där drivet Kanye West har i sina produktioner. Stronger, med Daft Punk, är tveklöst sommarens låt. Och Kanye är en entertainer och entertainers ska ses på scen. Jag hoppas bara han skippar det där jävla A-Ha-disco-medleyt den här gången. (Kal)

Mapei & Basutbudet (Kajskjul 8, lördag 02.00)
Mapei spelade på Nefertiti för ett tag sedan. Folk var lyriska, men jag var tydligen någon annanstans än vid scenen hela spelningen. Nu ska hon alltså uppträda med Mackan från Fattaru, som lagt hiphopen åt sidan och börjat mixtra med elektroniskt. Det återstår att se om hypen håller. (Agnes)

Saxat från nyhetsbrevet:

Brian James Gang
Förutom att ha skrivit en av världens bästa punklåtar, New Rose, har han även spelat med folk ifrån The Clash, Dead Boys, Stooges, Sex Pistols, MC5, Guns ‘n’ Roses, The Police och Blondie. Vem pratar vi om? Brian James från legendariska The Damned och Lords of the New Church. Nu har Mr James samlat ihop ett gäng polare ifrån bl.a Sham 69 och är redo att väcka liv i gamla punkklassiker och skapa nya. Spelningen på Henriksberg är en exklusiv spelning för Skandinavien och de flyger in enbart för denna spelning. Brian James är en punkikon av rang. Det är denna kväll vi ska fucka upp alla som tror att Neverstore, Tokio Hotel, Billy Talent och AFI är punk. Brian James skulle inte ens torka sig i arslet med nämnda bands tshirts.
I år är det 30 år sen 1977. Låtom oss fira.

Voxtrot
Voxtrot med sångaren Ramesh Srivastava besitter i sitt uttryck en säregen kombination av ilska, våld och bräcklighet. Med Suedemelodier och förvånansvärt hoppingivande texter om självförräderi och uppoffring debuterade Austingruppen i år med ett efterlängtat självbetitlat album innehållandes pianoballader varvat med återhållsamt driven indie-rock. Voxtrot håller och håller på undergångens sista anslag. Och så… exploderar det. Det är vackert när det går åt helvete.

Woven Hand
David Eugene Edwards är en allvarlig man. Gravallvarlig. Hans intensiva psalmer om synd och förlåtelse är på intet sätt något annat än djupaste allvar. Alla som sett honom live, med soloprojektet Woven Hand eller som frontman i numera avsomnade 16 Horsepower, vet att han menar det han sjunger om, och det är omöjligt att inte beröras. Han har något att berätta – historier om kärlek, tro, fruktan och ond, bråd död. Varje låt framförs som om det är hans allra sista, men ändå förmedlas något slags hopp bland de apokalyptiska hymnerna.

Low
Hypnotiska trion Low från långsammaste Duluth höjer inte rösten i onödan. Low har i närmare 15 bår utvecklat sin minimalistiska musikaliska estetik som utgår mycket från frånvaron av toner och instrument. Det som började trevande och experimenterande har idag utvecklats till en något skramligare nattsvärta med fragmentariska låtuppbyggnader och delvis ny instrumentering såsom trummaskiner och loopad sång. De har besökt vårt land i norr ett flertal gånger, alltid lika uppskattat i föreningen nordiskt folklynne och amerikansk utvecklingslusta. Budskapet är klart.

Function
Mathew L Nicholson är mannen bakom Function; en lös sammansättning människor som skapar ett experimentellt musicerande. De har gjort mycket musik till kortfilmer, dokumentärer och konstinstallationer. Tillsammans med Patrick Lindell komponerade Nicholson nu senast i en orkestral sättning för att dessförinnan ha spelat in senaste albumet The Secret Miracle Foundation i över tio länder. Musik är en konstform som bara kan referera till sig själv, det är stort.

Sparta
Från legendariska At the Drive In kommer delar av bandet Sparta. De tog rockelementen från ATDI och utvecklade sin post-hardcore. Genom flitigt turnerande, t.ex. som support till Incubus och Pearl Jam, har de gjort sig välförtjänta av en sällan skådad respekt. Fullt ställ!

Jonas Game
På TTA-etiketten Sincerely Yours släpper Göteborgs senaste triumf sin debutsingel ”New City Love”. Med en dokumenterat gedigen låtskrivartalang och sinne för smakfullt referensbruk tar Jonas från Bad Cash Quartet upp rocksvärdet och svingar det mot spända pulsådror. När de spelade på Pustervik var lokalen nära att gå i bitar av alla hungriga hjärtans samlade pepp. This is the Game.

Big Bird
Andy Warhol blev en gång tillfrågad i en intervju om det var någon skillnad mellan årstiderna, han svarade: ”eh… no, except the weather!”. Detta ligger i luften, i stämningen, och lite i beskrivningen av Big Bird. De gör musik som egentligen är väldigt 60- och 70-tal, men som ändå lever helt i nutiden. Det är bara siffrorna som ändras. Precis som all annan viktig konst är den del av atmosfären, en del av vädret.
Big Bird består av Frans Johansson, Joakim Åhlund, Carl Lundell och Nino Keller. Delayrock’n'roll och poprefränger som sätter sig, dom gör det dom är bra på, bäst på.

The Tough Alliance
Oavsett om de från varvets Göteborg eller yachternas Nice så levererar TTA basgångar och slagverksakrobatik lika elastisk och hjärtträffande som en delfin voltandes i en turkos ocean. Med basebollträ och linneskjortor har de tagit det mest dekadenta El Born, upprorslystern från ett förtryckt gråstenat folk i norr och charmen från din kompis lillebror. Han den söta.

Lykke Li
På allas läppar, ”den nya” nästa stora. Lykke Li och 2007 rimmar som handen i handsken. I upplevt korta särpräglade uttryck rycker hon med popmusikalisk sirlighet tag i den nyanlända lyssnaren. Med ett uttryck lika självklart som om det spottades och frästes viskar och svävar hennes frågande uppmaning ”don’t you let me go, let me go, tonight”. Nej, Lykke Li kommer att stanna länge.

Patrick Watson
Den kanadensiske singer-songwritern, tillika bandets namne, som ofta jämförs med Rufus Wainwright är nästa stora namn på den välartikulerade (läs välutbildade) scenen för finstämd ångest. Gillar du pianoromantik om den stora flykten och gitarrplock om att ta skydd för stormen? I så fall kommer Patrick Watson få dig att brista i gråt. Likt regnet en sommarkväll när du ensam sitter med mössan vilandes på köksbordet i ett skogskjul långt långt hemifrån.

Florence Valentin
Love Antell med sitt Florence Valentin var redan talk of the town 2003 med ”Allt som bygger upp ska vi meja ner”. I dag fyra år senare år sedan har det smällt till ordentligt. Med en charmant punkosande pop sätter man samtiden och politiken på sin spets i stringenta analyser och uppgiven realism, självklart uppbackad av ett tåg av blås och bandekon. Med sommarens singel, ”Pokerkväll i Vårby Gård”, vidgar de förortsperspektivet från Haninge till orgelns födelsestad; Vårby.

Teenage Badgirl
Smutsigt och trixigt, avigt och jobbigt, tänk Coburn på druvsocker, datA i köttkvarnen. Det svänger så det svartnar, bara det inte svartnar; ge mig svart laser och något som får mig att vara vaken till morgonen. Druvsocker var det ja…
Hade svensk lagstiftning tillåtit medborgaren att dansa efter klockan fem på morgonen på taket i takt med soluppgången så hade Teenage Badgirl varit den lagbalkens soundtrack. Hade det funnits en tradition att gå av bankjobbet fredag eftermiddag och gå på klubbandet, fortsätta detta i ett sträck till söndag eftermiddag för att sova ett par timmar innan det är bank 9-5 igen så hade den traditionen instiftats av Teenage Badgirl.
Goose spelade på Hultsfred, Scissor Sisters på Arvika. Nu uppdaterar vi; remixkungarna på Way Out West. Sen lägger vi ner fransoserna för i år.

Way Out West (2007-07-11)

Med skivan Writer’s Block som för första gången bjuder på kompositioner och leadsång av alla tre medlemmar, samt en delvis ny inriktning soundmässigt har man följt upp tidigare indiesuccéerna Falling Out och Peter Bjorn And John.
Med duetten med Victoria Bergsman tillika visslade megahitten ”Young Folks” fick de ett ännu större break utomlands och har spelat sig svettiga runt om i världen på varenda klubb och festival värd namnet. Så nu, förutom att klura på finmotoriken i Kroumata, John, resp agera monsterproducent åt t.ex. Shout Out Louds och Sahara Hotnights, Björn, så ska de tre popleverantörerna av världsklass följa upp framgångarna på Way Out West.

Mika däremot måste ställa in sin spelning eftersom han ska medverka i ett viktigt tv-framträdande.

Mika själv hälsar: “I am really sorry I can’t make it this time round, I will be back soon to see all my Swedish fans. Thanks for all your support, see you soon.”

Way Out West Nya världsartister klara för Way Out West! (2007-07-04)

På följande orter presenterar han melodier från sin trevliga solodebut Yours to Keep.

10 aug – Göteborg, Way Out West
11 aug – Oslo, John Dee
13 aug – Köpehamn, Vega
14 aug – Malmö, KB
15 aug – Århus, Voxhall

Spelprogrammet börjar formas och det är nu bestämt vilken dag de bokade artisterna ska spela.

Fredag:
The Hives
The Pogues
Primal Scream
Mika
Eagels of Death Metal
Lady Sovereign
CocoRosie
The Go! Team
m fl

Lördag:
Kanye West
Erykah Badu
Regina Spektor
Lily Allen
Juliette and the Licks
New Young Pony Club
Spoon
Architecture in Helsinki
m fl

Ett festivalpass kostar 1195 kronor och en endagsbiljett 695 kr. För de som är under 18 går det att köpa biljetter till rabatterat pris.

Festivalen hålls den 9-11 augusti i Göteborg.

Tvådagarsfestivalen i Göteborg i mitten av augusti ser ut att bli en riktig godbit i festivalsommaren.

Way Out West presenterar de nya namnen:

Kanye West

Han har gjort en av 2000-talets mest hyllade debutplattor, ”The College Dropout”, vunnit sex grammy-awards och blivit kallad den svarta musikens frälsare. Nu kommer Kanye West för att välsigna publiken i Slottsskogen på festivalen Way Out West.

Kanye West hade redan storsäljande hits från bland andra Jay-Z, Jadakiss, John Legend och Alicia Keys på sin meritlista. Men vid sidan av att agera producent åt en lång rad av den amerikanska hip-hopens största stjärnor var det dags för Kanye att blomma ut som den brillianta artist han idag är mest känd som. Inspirationen till förstasingeln ”Trough the Wire” kom när Kanye långsamt kom tillbaka efter en bilkrasch som nära på tog hans liv.

[...]

…And You Will Know Us By The Trail of Dead

Musikstaden Austin, Texas, har blivit känd som något av en plantskola för alternativ rock i USA. Härifrån kommer bandet som gjort sig kända för sina episka låtar och sitt långa morbida namn: …And You Will Know Us By the Trail of Dead.

[...]

När Trail of Dead drog av den ömsom stenhårda ömsom smäktande singeln ”Relative Ways” på The David Letterman show var succén ett faktum även utanför indiekretsar.

2005 var bandet tillbaka på med skivan ”Worlds apart”. Hårdare, större och vackrare än någonsin.

[...]

KOOP

Det är nu över fyra år sedan den svenska duon Koop kom med sitt album ”Waltz For Koop” som öppnade dörrarna ut i en värld av öppna armar. Med senaste (storsäljande!) albumet ”Koop Islands”, en vidaregång på deras väg kantad av modern, elektronisk jazz men den här gången med Karibien i blicken söker sig Koop långt, långt sydväst om sitt Stockholm för inspiration och skapar så en egen ö. [...]

Way Out West Ytterliggare artister till Way Out West! (2007-05-14)

Man får dock hoppas att Kanye West lagt av med Take On Me-dansnumret tills sommarens spelning.

Tidigare klara artister är: Erykah Badu, The Pogues, Primal Scream, Lily Allen, Regina Spektor, The Hives, Lady Sovereign, The Ark, Mika, CocoRosie, Laleh, Eagles of Death Metal, Juliette & The Licks, Architecture in Helsinki, Spoon, Malajube, Shout out Louds, Moneybrother, New Young Pony Club, Boredoms, Salem Al Fakir, Säkert!, The Besnard Lakes, The GO! Team, The Hellacopters, Timo Räisänen och Those Dancing Days.

Sedan tidigare är bland andra Erykah Badu, The Hellacopters och The Hives bokade till festivalen.

Klara sedan tidigare är Lily Allen, Mika, The Go! Team, The Besnard Lakes, The Hives, Primal Scream, Lady Sovereign, New Young Pony Club, Moneybrother, The Hellacopters, Eagles of Death Metal, CocoRosie och Malajube.

Klara sedan tidigare är The Hives, Primal Scream, Lady Sovereign, New Young Pony Club, CocoRosie och Malajube.

Biljetterna släpps den 3:e april.

The Hives kommer även att spela på Storsjöyran i Östersund i slutet av juli.

Biljetterna till festivalen i Göteborg släpps den 26:e mars.